Psykiatrin.blogg.se * 2008-2018

''PANIK, HUR FLYR MAN FRÅN RÄDSLAN?''
 
 
Röster ekar inombords
De stampar likt ett barn, tårarna sprutar trotsigt fram
Orden skriker, huvudet gör ont
''Jag vill inte
Vill inte vill inte vill inte''

Hur flyr man från rädslan?
Hur springer man ifrån sina egna naglar?
De river en i största välmening att lindra smärtan
Men egentligen är de elaka
De förstör mitt skinn och alla som får höra blir bara deprimerade
De vill ju att jag ska må bra

Tiden stampar fram
Ingen kan undgå dess smattrande kulsprutor
Jag fruktar den
Och vad den för med sig
Orden varnar mig
Ångesten kommer
SNART
Du kan inte fly


Jag vill bort
Bort, bort, bort
Rädslan som tränger in mig i ett hörn
Ingenstans att smita
Lungorna glömmer bort att de finns
Men hjärtat minns sin existens alltför väl
Tystnaden kväver mig
Trots att den inte sägs vara gjord av materia

(Panik)

Naglarna river mig mer
Röda märken som inte syns
Mörkret är för totalt
Men jag gillar inte solen
Istället är jag ljusrädd
Jag tycker inte om att se världen
Allra minst mig själv,
Och påminnas om att jag tillhör den



Tiden får inte komma
Hur flyr man från rädslan?

dödens skiva, om och

om igen, den stannade

aldrig, utan var på repeat

dygnet runt. skivan sjöng

någonting om rakblads

vasst naggelack som

skar upp huden i små

stjärnbitar med på sydda

paljetter, som du hade

gjort utav ditt eget kött och blod.

(du skryter alltid om

dina sår, speciellt

dom där djupa, du fick

när du kom på att

du skulle ha schackrutiga

armar för du vill inte ha

zebra ränder som alla

andra självskadare hade

för du var inte som dom

utan du var annorlunda.)

Men,

minns du den där gången

när vi stog mitt ute i

ingenstans och blåste

såpbubblor, för vi trodde

att om vi blåste tillräckligt

många skulle världen dränkas

med våra giftiga andetag som

var instängda innuti såpbubblorna.

eller den där andra gången vi

var på picknick och regnbågen

lyste starkare och starkare

för varje gång vi såg en

fallande stjärna, och med

alla önskningar vi fick,

önskade vi att världen skulle

vara rosaglittrig som den där

vackra berlocken som föreställde

två brustna och blödande hjärtan.

jag önskar verkligen

att du minns varje detalj

som du och jag varit

med om. det är som

ospelade gittarackord

som är förbjudna att

spela i verkligheten.

du och jag kanske

bara var en förfalskad

illusion som inte egentligen

inte alls fanns, eller en

sagoberättelse i något

barns dagbok,

men en sak är säker,

när du stog där på taket

mitt emot mig, viskade

du jockes ord,

"snurra min jord igen.".

det var då jag upptäckte

att det aldrig fanns något

du och jag, för jag hade

aldrig existerat eller tillhört

världen, iallafall inte i dina ögon."

Handöst faller hon ner
efter sin dagliga panik
"jag orkar inte mer"
låter hennes tondöva skrik.

Hon försöker resa sig
men skakar och faller
"kan någon hjälpa mig"
innan mörkret infaller.

Ingen hör flickans rop
när ångesten kryper tätt intill
hennes svaga bönerop
nu när hon nästan ligger still.

Med hennes sista krafter
åker rakbladet längst hennes vita hud
hennes sista kroppskrafter bevisar att
hon vart guds trasiga dödsbud.

Hon andades bara panik och trasig ångest
medans hennes spräckta trummhinnor och
trasiga lungor försökte reparera sig från döden.

Verklighetsinsikt

Här finns en salig blandning
av galenskap och desperation
här är alla på en tillfällig landning
från onda tankar och frustration

"Vi ska rädda dem alla
med piller i olika färger och tvång
vi ska hindra dem från att fortsätta falla
och från att döda dem själva gång på gång

Vi ska samla dem alla
ge dem noter till en obegriplig klagosång
vi ska stänga in dem i det innersta rummet
och få dem att förstå att vägen tillbaka är omöjligt lång."

/ Linnea

Bälten mot rakbladstörst
tabletter som ångesttröst

vak mot destruktiva tankar
i ändlösa korridorer jag vankar

Ni satte lås på mina fönster
sade att det var för att bryta destruktiva mönster

Ni fick mig att se döden som ett alternativ
sade "Prozaq ger dig ditt liv"

Ni fick mig att svälta, att sluta le
allt ni gav mig var mörker, det enda jag nu kan se.

Blodröda tårar

Det knakar i de gamla huset.
Rysningar kryper i dom kala väggarna.

Hon hör hur någon viskar hennes namn. viskningarna susar och flyger genom de mörka

rummet. En rysning går genom hennes magra tunna kropp.

Ångesten kommer krypande ur ut alla ådror

Blodet droppar från hennes sargade handleder

hennes vita klänning färgas rött blandning med smuts.

Blodröda tårar rinner ner för hennes bleka tunna kinder

ögonen färgas blodröda,

det långa svallande håret färgas av blod.

Det knakar under hennes såriga fötter glasbitar

trycks in i dom sköra fotsulorna.

hon flyr spring. vänd dig inte om

hennes trasiga klänning omsluter

den bleka darrande sårade kroppen.

Det plågande ansiktet vänds bort.

hon sluter ögonen. röda strimmor

rinner ner för kinderna

/ A road back to nothing