Terapi för vem?
Kategori: Berättelser
När man mår dåligt psykiskt och söker hjälp hos psykiatrin - där de flesta som jobbar inte har någon som helst uppdaterad utbildning och noll självbevarelsedrift - kan det hända att man bara mår sämra pga personalen.
Haha inga nyheter direkt eller hur?
Men..
Om du har känt detta, så är du inte den enda. Jag har själv suttit och fått höra att personalen mår dåligt, och hela tiden i samtalet med mig kommit osökt in på hur de själva mår. Och om jag inte frågar, så vill jag inte höra.
Det finns tillfällen JAG frågar, ofta för att jag bara vill ha en medmänskligt normalt jävla samtal och för att jag bryr mig om de som arbetar. Jag kan också må bättre av att höra normala problem andra människor har för att se mina egna i ett annat ljus eftersom jag som säkert många av er - försöker vara perfekt i allt jag är och gör.
Om du känner igen dig i ovanstående och har något att berätta angående detta.. mejla/kommentera.
En bloggares berättelse:
"Detta skriver jag för att poängtera hur all skräck och förndring man får genomgå i kontakt med psykvårdens representanter, också fungerar som ett ihållande gift, som närsomhelst ploppar upp och orsakar än mer förödelse. Tror inte jag är ensam om det här. Men var söker man sig för att bearbeta övergrepp och traumatiska upplevelser orsakde av psykiatrin ? Det är ju de som ska hjälpa, som är samhällets storslaget utrstäckta hand för de som är i nöd....
Senast jag var inlagd på Huddinge, satt jag i tre dagar utan läkarsamtal. Det var påsk och då tar alla läkare påskledigt. Vi satt alla ute i gången medan personalen trängdes inne på sitt kontor. De presenterade sig tydligt en efter en, bara för att sedan nonchalera en. Man kunde höra överläkaren tala högt om vem som inte " hade där att göra..." Sen hastade de förbi, med sina vita rockar.
Nattpersonalen var ändå värst: de var sura och uppskattade absolut inga skämt. Då blev de ännu surare. När jag sa att jag hette Stalin blev jag för evigt deras hatobjekt. De tyckte också det var passande att sitta och ha långa samtal med mig sent på kvällen - precis då man är som skörast och behöver sova.
Då hade de sina egna, privata terapi-sessioner.
Invaggade mig att lämna ut känsligt och privat material, som defenitivt inte var på sin plats. Jag var där akut.
När jag heller inte kunde sova bad jag om en extra tablett (en halv) Det gick inte lätt igenom. Fick istället mesig theralen som jag inte kunde sova på. Till sist gick jag upp och sa till att nu måste jag ha en tablett.
Fick svaret: " men då måste jag ju ringa till jourläkaren...." Gör det då, sa jag. Sen fick jag en HEL tablett omgående av läkaren.
Summan av kardemumman var att jag blev sämre, som vanligt. Betydligt sämre än när jag åkte in. Dessutom trodde jag att jag hade lärt mig att jourläkaren inte har ett "bedömningssamtal" med en, utan ett "beömningsförhör....!" Men efter den här gången vet jag att jag aldrig mer kommer att söka hjälp inom psykiatrin."
