Psykiatrin.blogg.se * 2008-2018

En läsare publicerar.. sin livs novell:



ENSAM I MÖRKRET


Allt var ett enda mörker, smärtan i hennes bröst satt som sten,saknaden
efter vänskap fanns kvar, allt kändes så meningslöst hon försökte
förtränga allt men det gick inte. Allas röster ekade i hennes huvud hon
mindes allt så klart från första klass till 9 an. Allas kalla blickar
och de glåpord som ut ur deras munnar När alla var ute och lekte på
skolgården, hade ju alla något att göra tjejerna hoppade hopprep eller
lekte häst eller bytte bokmärken.

Killarna spelade basket, eller lådhockey alla verkade ha de så kul men
längst in under en stor ek stod en liten flicka som var alldeles ensam.
Hon var späd, lång och mager och hade sitt långa ljusa hår uppsatt i en
fläta bak i nacken. Hennes huvud var nedböjt och blicken var tom. Hon
fick inte vara med dom andra barnen, kände hur tårarna ville fram dom
brände bakom ögonen. Hon försökte hålla dom borta men ibland gick de
inte, tårarna rann nerför hennes kinder. Detta upprepades varje dag. Hon
kände att de blev som ett stort hål i hennes bröst som bara blev större
och större för varje dag som gick. Det fanns 2 st killar som verkligen
plågade henne den ena var lång och smal, rödhårig och den andra killen
var kort och hade mörkt hår. Dom var alltid elaka mot henne sa alltid
taskiga saker hela tiden som ex.

- Benrangel, mespotta, usch vad ful du är, du kommer ju aldrig att få en
kille som tycker om dig. Du är så smal har du anorexia eller?
Hon mådde jättedåligt varje dag av detta hon kände sig ännu mer värdelös
hela tiden.

Men de var inte nog, de fanns även 5 tjejer som gjorde hennes liv ännu
sämre. dom trodde dom var snyggast och bäst på allt. varje dag så
retades dom skrattade åt henne och bakom hennes rygg, om hon gjorde bort
sig.

Dom utnyttjade henne med när de passade dom,

När hon började i 7 an hade hon ändå inga vänner fast hon hade blivit
lite äldre och sen trodde hon att de skulle bli lättare med nya
kamrater. Det pratades fortfarande skit om henne och att dom nya
kamraterna inte verkade bry sig alls. Men de fanns faktiskt en tjej som
inte var dum då känndes det som ett litet hopp av lycka tändes i henne.
Men alla vände henne ryggen hela tiden snackades mycket skit om henne
hela tiden. Matsalen var riktigt jobbigt att gå dit varje dag fick
aldrig sitta med andra och hon blev knuffad i matkön samtidigt så
trängde dom sig före henne hela tiden. Ibland fick hon sitta med dom i
klassen men bara dom dom ville ha någon att reta.
Hon fick inte mycket matro för att hon hörde ofta klasskamraterna säga

- Fan vad du är äcklig stäng munnen när du tuggar det ser så vidrigt ut

Gymnastiken var en plåga för henne hela tiden. Ångesten fanns där som
ett stort monster jämt.
Hon blev alltid vald sist jämt när de var dags för bollsport m.m Alla
klagade och suckade på henne hela tiden.
Alla bollsporter var en riktigt plåga för henne. även att bada och när
de var dags för hinderbanan. Att duscha var en pina.

Hon fick alltid höra
- Vad dålig du är skärp dig annars vinner vi aldrig ta bollen då?
Det suckades alltid och hon fick alltid se allas ögon blänga på henne .
Hon minns en dag på gympan när de var dags för hinderbanan allt gick
ganska bra fram till sista hindret, som var en bom som var nerfäld och
en bänk som lutades emot bommen man skulle springa över den och sen
hoppa ner på en tjockmatta på andra sidan. Ja hon tog sats för att
springa upp, men mitt på bänken tappade hon fotfästet och rammlade
baklänges, smälde i huvudet i golvet, kände ett illamånde på en gång,
hon såg som små glitterstjärnor framför sig. Men ingen brydde sig ett
skit om detta.

Usch redovisningarna på lektionerna var ett helvete. Hennes hjärta slog
snabbare hon fick yrsel, hon började få handsvett som hon aldrig får
annars. Ångesten började komma fram hon blev helt matt benen darrade
rösten darrade hon stammade fram orden, blev illröd i ansiktet när hon
väl hade tagit sig upp på golvet såg hon allas blickar stirrande mot
henne, såg hånflin överallt. När hon äntligen var klar så kände hon en
lättnad. pga detta så drabbades hon av koncentrationssvårigher och svårt
med inlärningen. Lärarna verkade inte bry sig alls heller. En helt
vanlig dag kom en tjej fram till henne och gav ett brev då sa hon också

- När du läst detta brev så är vi inte vänner längre. sen gick hon vidare
Hon blev väldigt rädd visste inte om hon skulle läsa brevet men sen tog
hon mod till sig att göra de.

I brevet stod de att hon var knäpp, trög jobbig och att hon skulle lämna
hennes kompis i fred.
Det tyckte hon var lite konstigt för att det var ju hennes kompis först.

Efter hon hade läst brevet värkte det till i hennes hjärta Det var tur
att skolan var slut då också.
Så hon skyndade hem. Hennes mamma såg direkt att något var fel och då
kom tårarna på en gång dom gick inte att hindra hon tog upp lappen och
gav den till sin mamma. Efter ett tag så började de synnas tårar från
mammans ögon dom ran ner för hennes kinder.


Efter ett tag så ringde hennes mamma till syon på skolan hon fick också
läsa brevet dom träffades och pratade igenom detta. Efter samtalet så
ringde syon till rektorn på skolan. Han blev väldigt beskymmrad och
besviken att detta har hänt. så han skickade ner tjejen till honom. dom
hade ett långt samtal. Hon hade mycket stöd av sin lilla syster och
hennes vänner. Så fort dom såg tjejerna så blängde dom så mycket så de
inte vågade säga något..

Hon hatar sig själv än i dag för att hon var så feg och inte sa ifrån
tidigare...

Trots detta så känns allt så jobbigt hon gråter mycket än i dag och
länge för att få ur sig allt. som finns i hennes kropp och som aldrig
försvinner .Smärtan bara blir värre och värre. Hålet i hennes bröst blir
bara större och större. Hennes arma kropp går snart sönder hennes
muskler och leder ömmar hela tiden.

Hon lider nu av sviterna har fått depression och ångest pga detta Det
lär ta tid att läka såren.


Av: Tears of an angel