Psykiatrin.blogg.se * 2008-2018

Den största bloggen om psykiatri 2008-2018. Nu nedlagd.

Till mina Bipoläre

Kategori: Vi Bredvid

Hej alla Bipolärare!
Vi har en fråga från en anonym mejlare. Skriv gärna ditt svar till [email protected] eller kommentera under för att hjälpa andra att förstå om bipolär sjukdom.

Tack & Kram!

"Hej jag har en nära vän, eller flera nu, som fått diagnosen bipolär och jag har många frågor kring det.Jag undrar t ex hur det började för dig och dem som du kommit i kontakt med via din hemsida? Började det med manier eller med deppighet?
I vilket sammanhang kom du i kontakt med sjukvården?"




Tack alla ni som svarat! Ni är guld värda!


Svar från den Undrande:
ALLA jag känner som fått bipolär diagnos har fått det efter att först fått SSRI preparat (antidepressiva läkemedel, typ Cipramil, Celexa, Citalopram, Zoloft, Sertralin...ja det finns olika namn men alla hämmar återupptaget i det egna serotoninsystemet. Hjärnan börjar som en reaktion på det producera massa extra serotonin. Det är därför många får sin första riktiga mani efter att det skapats för mycket serotonin av pillren.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Selektiva_serotonin%C3%A5terupptagsh%C3%A4mmare

Några andra jag känner har fått diagnosen bipolär efter att först ha fått adhd-diagnos och medicin av mer centralstimulerande karaktär. Den drar istället i gång dopaminet, vilket resulterat att de till slut fått mani och i vissa fall även blivit deprimerade och nojiga på samma gång.

Så jag tycker det är läskigt som det ser idag, i alla fall i de här fallen jag känner till. Skulel jag göra statistik av min lilla grupp människor med detta problem har 100% av alla dem en medicinskt triggad bipolär diagnos.

Det konstiga är att deras läkare säger att det inte beror på medicinen utan på att de måsta ha haft en underliggande manodepressiv tendens. Även om de närstående inte sett något av det. Och vem är inte lite upp och ner i livet, speciellt om man är tonåring.

Jag själv tycker inte det verkar konstigt alls att man blir påverkad av att laborera med serotonin och dopaminproduktionen. Egentligen verkar det ju inte riktigt klokt eftersom man egentligen inte riktigt vet vad mer som påverkas. Hjärnan är ju ett universum och komplicerad.

En annan sak jag tycker är viktig i sammanhanget är att alla (dem jag känner i alla fall) som sökte för depression hade anledning att vara deprimerade. Deras livssituation behövde ändras och de behövde ta itu med saker de bar med sig från sin uppväxt, roller i familjen och sådant de var påverkade av i sina liv. För mig är det helt absurt att de inte fick hjälp med det istället. De behövde prata med någon, regelbundet under en tid för att få hjälp att reda ut saker och få självförtroende och självkänsla i det dem kände var fel.

Jag känner bara en person som blivit deprimerad av medicinsk-fysiskt orsak (pga obalans i kroppen) och det är en tjej som fått underskott i den egna sköldkörtelhormon produktionen. Hon behandlades för det sen. Jo och en av dem som bara fick antidepressiva medicin hade faktiskt kraftig B12 brist (symtom på det är just håglöshet och depression). Tyvärr vägrade de på vårdcentralen först ta prover på B12 (Kobalamin) men efter press från en medicinsk kunnig anhörig gjorde dem det.

Men då hade det redan gått så långt hon tyvärr redan tagit deppmedicinen så länge fått mani och tvingats sluta med den och var extremt deppig. Men B12 bristen visade sig vara var så stark att hon
t o m fick injektioner med B12(kobalamin).

Jag blir så arg över att de inte först kollade det, istället för att bara skriva ut SSRI preparat!? Man måste utesluta medicinska orsaker till en depression först. Sen kolla de psykologiska orsakerna, behandla med terapi och i allra sista hand tabletter. Om min väninna hade haft turen att träffa en lite klokare läkare som tänkte så hade hon säker sluppit bipolärproblematiken och medicinering i resten av sitt liv.

Problemen hon hade från början har hon fortfarande. De fick hon aldrig hjälp att reda ut men ångesten och depressionen som kom ur dem är dämpad.
Jag känner mig så maktlös och ledsen över allt detta.
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

KOMMENTARER:

  • Peter Dorch säger:
    2010-03-31 | 00:02:49
    Bloggadress: http://www.mission2010.se

    Hej!

    Några som skrivit lite om detta (22 inlägg hittills) hittar du under Diskussionsforumet i Facebookgruppen "Mission 2010: Psykiska sjukdomar skall INTE länhgre vara tabu!" eller via www.mission2010.se - Lycka till!

    Peter D

  • tr säger:
    2010-03-31 | 00:49:12
    Bloggadress: http://trainunderwater.blogg.se/

    jag kom i kontakt med psykiatrin pga depression, vilket såvitt jag vet är det vanligaste om man har bipolär 2. Men det finns en jättebra hemsida med forum osv som heter www.bipolarna.se

    där finns mycket information och personliga berättelser och frågor och svar!

  • Ylva säger:
    2010-03-31 | 08:23:37
    Bloggadress: http://eywa.blogg.se/

    Jag har Bipolär sjukdom typ 2 (Har även adhd). För mig började det med depressioner i början av 20-års åldern. Jag flyttade hemifrån och bodde själv. Var och är otroligt mörkrädd och dessutom var jag helt själv för till den nya orten jag flyttade till kände jag inte en enda person.



    Manierna kom senare efter något år jag träffade min man. Mannen tycker alltid att dessa perioder är dom bästa för han får så mycket sexuell uppskattning från min sida. Har även startat några företag via Herbalife, Enjo och Amway som alla gick åt skogen eftersom jag alltid faller ner i djupet då jag varit hypoman.



    Efter att andra barnet föddes 2004 brakade det hela loss med värre depressioner och vi höll på att skilja oss för jag slöt mig inombords och släppte inte in min man. Vågade inte söka hjälp för jag ville inte att min "perfekta" fasad skulle rasa så att någon annan såg hur jag egentligen mådde. Jag var ju den perfekta frun och kvinnan som alltid var glad och framåt.



    Efter sista tjejen som föddes 2006 så skickade vi faktiskt in skilsmässopapprena och han träffade en annan via internet. Efter detta började jag öppna mig och vi började att prata och så småning om hittade vi tillbaka varandra men jag sökte fortfarande inte hjälp.



    December 2008 sökte jag mig till Hälsocentralen för att få min utredning på adhd och kom till Psykiatrin och en underbar läkare och jag fick mediciner som skulle hjälpa mig mot mina svängningar för hon misstänkte bipolär på mig i ett ganska tidigt skede. Medicinerna gick inte så bra och hon ville egentligen inte prova så många förrän jag fick min diagnos på papper. Fick en ordentlig hypoman period och för det mesta var jag låg.



    Jag började att skära mig när jag var som lägst och hade en massa ångest. Fick en psykolog som skulle börja med KBT mot min social fobi men det har mest varit om mitt mående.



    Februari i år fick jag mina diagnoser Bipolär typ 2 och ADHD.

  • Charlyene säger:
    2010-03-31 | 10:42:28
    Bloggadress: http://charlyene.blogspot.com

    Jag har haft svängningar i humöret så länge jag kan minnas. Perioder då jag är strålande glad, perioder då jag inte tar mig ur sängen. Men jag skulle vilja påstå att det bröst ut på riktigt när jag var på väg att fylla 16. Ett tag var jag strålande glad och livet lekte, sedan föll jag ned i det bottenlösa hålet. Men det var inte förrän tio år senare som jag kom i kontakt med psykiatrin. Innan dess hade jag insett att något var fel, men jag ville klara mig själv. Men tillslut gick det inte längre. Då har jag varit deprimerad länge, inte kunnat avsluta saker, sagt upp mig från extrajobbet jag hade och klarade med nöd och näppe att avsluta min kandidatuppsats.

    Sedan jag var tonåring har jag lyckats kompensera för mina depressioner (när jag inte har någon ork eller koncentrationsförmåga alls) genom att ta igen när jag är hypoman. Men det är inget bra sätt att leva i längden.



    Bipolär sjukdom präglas av en hög komorbiditet, dvs det är inte alls ovanligt att en också har andra psykiska tillstånd, som tex ADHD. Dessutom är varje person och henoms historia unik. Så det finns nog ingen standard-historia som passar alla. Men visst finns det gemensamma saker - som att manierna kommer smygande, speciellt i början, och en inte inser att något är fel. Eller stresskänslighet som kan driva oss uppåt.



    Till dig anonym frågare: Det väldigt glädjande att se att någon försöker hitta information från människor som har upplevt bipoläritet, inte bara från läkare och andra "sakkunniga".

  • Kajsa säger:
    2010-03-31 | 11:01:28
    Bloggadress: http://kajsaaandersson.blogg.se/

    Jag har alltid sagt att det började med depression men nu i efterhand har jag konstaterat att jag nog tidigare haft tendenser till maniska episoder utan att ha tänkt på det just eftersom jag inte då visste att jag var bipolär.

    Jag har haft en rad olika kontakter inom psykiatrin, mer om min historia går att läsa i min blogg: http://kajsaaandersson.blogg.se. Inlägg extra värda att läsa med tanke på frågeställningarna i detta inlägg är http://kajsaaandersson.blogg.se/2010/february/19-februari-2010.html och http://kajsaaandersson.blogg.se/2010/march/24-mars-2010.html

    Titta gärna in på min blogg och fråga om det är något mer specifikt du/ni undrar över, jag svarar på det mesta! :)

    Ta hand om er, kram!

  • GW säger:
    2010-04-01 | 23:29:39

    Jag har träffat fler personer med bipolär diagnos. Bland dessa finns människor som jag håller mycket av och beundrar. Utan dom hade mitt liv varit fattigare.

  • Undrande säger:
    2010-04-03 | 12:48:16

    ALLA jag känner som fått bipolär diagnos har fått det efter att först fått SSRI preparat (antidepressiva läkemedel, typ Cipramil, Celexa, Citalopram, Zoloft, Sertralin...ja det finns olika namn men alla hämmar återupptaget i det egna serotoninsystemet. Hjärnan börjar som en reaktion på det producera massa extra serotonin. Det är därför många får sin första riktiga mani efter att det skapats för mycket serotonin av pillren.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Selektiva_serotonin%C3%A5terupptagsh%C3%A4mmare



    Några andra jag känner har fått diagnosen bipolär efter att först ha fått adhd-diagnos och medicin av mer centralstimulerande karaktär. Den drar istället i gång dopaminet, vilket resulterat att de till slut fått mani och i vissa fall även blivit deprimerade och nojiga på samma gång.



    Så jag tycker det är läskigt som det ser idag, i alla fall i de här fallen jag känner till. Skulel jag göra statistik av min lilla grupp människor med detta problem har 100% av alla dem en medicinskt triggad bipolär diagnos.



    Det konstiga är att deras läkare säger att det inte beror på medicinen utan på att de måsta ha haft en underliggande manodepressiv tendens. Även om de närstående inte sett något av det. Och vem är inte lite upp och ner i livet, speciellt om man är tonåring.



    Jag själv tycker inte det verkar konstigt alls att man blir påverkad av att laborera med serotonin och dopaminproduktionen. Egentligen verkar det ju inte riktigt klokt eftersom man egentligen inte riktigt vet vad mer som påverkas. Hjärnan är ju ett universum och komplicerad.



    En annan sak jag tycker är viktig i sammanhanget är att alla (dem jag känner i alla fall) som sökte för depression hade anledning att vara deprimerade. Deras livssituation behövde ändras och de behövde ta itu med saker de bar med sig från sin uppväxt, roller i familjen och sådant de var påverkade av i sina liv. För mig är det helt absurt att de inte fick hjälp med det istället. De behövde prata med någon, regelbundet under en tid för att få hjälp att reda ut saker och få självförtroende och självkänsla i det dem kände var fel.



    Jag känner bara en person som blivit deprimerad av medicinsk-fysiskt orsak (pga obalans i kroppen) och det är en tjej som fått underskott i den egna sköldkörtelhormon produktionen. Hon behandlades för det sen. Jo och en av dem som bara fick antidepressiva medicin hade faktiskt kraftig B12 brist (symtom på det är just håglöshet och depression). Tyvärr vägrade de på vårdcentralen först ta prover på B12 (Kobalamin) men efter press från en medicinsk kunnig anhörig gjorde dem det.



    Men då hade det redan gått så långt hon tyvärr redan tagit deppmedicinen så länge fått mani och tvingats sluta med den och var extremt deppig. Men B12 bristen visade sig vara var så stark att hon

    t o m fick injektioner med B12(kobalamin).



    Jag blir så arg över att de inte först kollade det, istället för att bara skriva ut SSRI preparat!? Man måste utesluta medicinska orsaker till en depression först. Sen kolla de psykologiska orsakerna, behandla med terapi och i allra sista hand tabletter. Om min väninna hade haft turen att träffa en lite klokare läkare som tänkte så hade hon säker sluppit bipolärproblematiken och medicinering i resten av sitt liv.



    Problemen hon hade från början har hon fortfarande. De fick hon aldrig hjälp att reda ut men ångesten och depressionen som kom ur dem är dämpad.

    Jag känner mig så maktlös och ledsen över allt detta.

  • Abi säger:
    2010-04-05 | 17:44:42
    Bloggadress: http://mabbi.blogg.se/

    Man blir ju fan rädd! Jag har diagnosen bipolär (bland annat) och den fick jag efter en maniskperiod när jag låg inlagd på BUP. Jag har bara varit manisk två gånger som jag kan klura ut själv, och under den tiden jag fick den första mixtrade de väldigt mycket med mediciner för mig. Jag var 17. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om det faktiskt är så att medicinerna triggade ingång mig i en mani, för jag hade inte några tendenser till det tidigare utan var bara deprimerad (pga tidigare problem och undertryckta känslor) och jag tror att jag skulle kunnat få min borderline diagnos redan då, och tidigare. Efter det har jag varit manisk (eller en blandepisod) en gång och det var när jag tvärt avslutade behandling av ca 6 mediciner samtidigt... Jag tvivlar mer och mer på att jag är bipolär men när jag pratar med läkare så är det fortfarande den diagnosen de fokuserar mest på trots att jag saknat symtom i över två år. Och envist försöker få dem att sluta tjata om det.m Jag ska trappa ner mina mediciner nu och läkaren var väldigt motvillig bara för att hon trodde att jag skulle bli jättesjuk "igen", av min bipoläritet. Det är inte ens det som har skapat mig problem!

  • J. säger:
    2010-04-13 | 16:09:04

    Jag vet inte hur det började. På något sätt har det alltid funnits där. Manierna och depressionerna, mest det sistnämnda. Jag fick mig en tankeställare när jag läste om SSRI-preparat och ADHD, kanske är det så det ligger till? Jag fick Zoloft första gången när jag var 14 år och jag fick diagnosen ADHD + mediciner när jag var 16 år. Orkar inte ta hela historien om mitt liv då det är väldigt mycket som har hänt under min uppväxt. I alla fall så fick jag diagnosen Bipolär 2 när jag var 20 år, alltså för 3 årsedan. Det är jobbigt, jag trodde att jag hade accepterat det. Nu skäms jag, jag kan inte hjälpa det. Jag vill inte ha det så här, jag vill bara vara "frisk" även om jag lever ett ganska "normalt" liv med Lithionit som medicinering.

  • jocke säger:
    2010-05-04 | 05:15:37

    all evig kärlek från en som förstår

  • twin säger:
    2013-07-08 | 23:21:17

    Hade ingen aning om det här. Tack o lov så gjordes en fysisk undersökning på mig och det visade sig att jag hade liiite underskott av sköldkörtelhormon men så pass obetydligt att det ej behövde behandlas. Går med jämna mellanrum och kolla upp detta, samt B-vitaminer och järn. Allt ser dock bra ut och min depression beror på att jag har isolerat mig i så många år pga BDD. Har fått boendestöd nu för att bryta isoleringen.

    Svar: mhmm va bra.. hoppas det löser sig bättre nu.. kram P
    Läs här :)

Kommentera inlägget här: