Ensam bloggare söker
Kategori: Information
De flesta som går i någon slags terapi eller samtalskontakt känner säkert igen de här. Det finns 3 saker som de nästan alltid tar upp första mötet.
- du är inte ensam
- du kommer må bra igen
- jag förstår
Nu tar ja ett ganska ytligt exempel, men de e samma princip. Om någon tex är på samtal pga att en kille ha gjort slut, någon har dött, eller vad som helst som gör en ledsen. Så säger de nästan garanterat att det kommer gå över. Man går vidare. o så svarar man att "nej de kommer aldrig bli bra mer!" o de fortsätter " du tror inte på mig nu, men de blir bättre". Ni vet säkert va ja menar. de säger att de förstår hur man känner sig, "patienten" säger emot, o säger att ingen förstår. Och så fortsätter de.
Om man tex är deprimerad eller har en alkoholiserad förälder, så känner de sig ensamma. Många samtals grupper är nästan enbart till för att känna samhörighet med nån. De säger att man inte är ensam. De är väldigt generaliserat, men de verkar vara sådär ganska ofta så.
Men nu till mig...
Sedan mitt första möte, har jag svarat samma sak på de där frågorna. I 6:an skickade skolsyster iväg mig till en stöd grupp för barn till alkoholister. Men de kändes inte rätt. tänkte aldrig att jag var ensam, det finns flera miljarder människor, klart att de finns många som mig, som mår dåligt.
När de har sagt att jag kommer må bra igen, har jag alltid sagt att de fattar jag väl, jag mådde ju "bra" förut.
och jag tänkte att de förstår nog verkligen, de har så mycket erfarenhet.
Men nu när jag har utvecklats mycket, o förstår mer så har jag inte samma svar på de där frågorna.
På de 4 åren jag har gått i terapi, har jag inte träffat en enda professionell som har vetat vad de ska göra, för de aldrig stött på någon med samma problem som mig. Så nu är jag ensam. Inte i tron om att de bara är jag som mår dåligt, men ensam med mina problem.
Jag har oroat mig för nästan allt sedan 4 års ålder, men oron är väldigt svår att förstå. Så när ja säger att de inte förstår, så menar jag verkligen det, det är inte bara nåt ja säger. Men de förstår inte dem, de tror att jag bara svarar som alla gör. Jag ger praktiska exempel, men ändå säger de att de förstår.
Och de där med att de kommer bli bättre. Jag vet att depressionen kan gå över, för den har jag levt utan förut. Men den ständiga oron som ingen kan bota, ingen kan sätta fingret på vad de är, inget vet någonting om den, försöker jag förklara att de kanske inte blir bättre, de kanske måste hjälpa mig o leva med den. Och de har mage att säga att de ska tränas bort. Om man en gång i veckan från 6 år-12 års ålder var matvärd i skolan o skulle torka bordet o bära brickor vilket var jobbigt, o de inte gick över, de blev inte bättre så borde de se att lösningen inte är att öva bort problemen. Men nåt som kanske skulle hjälpa mig nu, är att hitta någon med samma problematik som jag beskriver. Det finns säkert någon, men jag har letat överallt.
Det är tex inte nåt problem o hitta någon med en ÄS men de e svårt att hitta någon som har en ÄS och som hatar att röra sig, är livrädd för det, att hitta någon med fobier är inga problem, men att hitta någon som är rädd för att öppna en dörr på ditvägen, men klarar det på hemvägen, någon som inte ens klarar av att röra sig minsta mm när någon tittar, men kan gå till affären i en rutig pyjamas. Någon som har ett otroligt kontrollbehov o vill ha ordning på allt, men som har ett rum som ser ut som en svinstia. Någon som vill ha allt kontrollerbart o planerat, men som samtidigt gillar att göra impulsiva saker. Någon som har varit konstant orolig sen 4 års ålder, för ALLT.
Finns de någon som känner igen sig i de här så skulle de betyda otroligt mycket om ni kunde kontakta mig.
