Förlora en mamma
Kategori: Berättelser
Bloggare skrev:
Jag skrev ett inlägg på min blogg förut hur det var när jag förlora min mamma för ca 7 år sen.
Ni kanske är intresserade att läsa det och kanske kan förstå hur det känns att förlora en mamma.
Jag skrev ett inlägg på min blogg förut hur det var när jag förlora min mamma för ca 7 år sen.
Ni kanske är intresserade att läsa det och kanske kan förstå hur det känns att förlora en mamma.
"Jag hör ljudet från en ambulans från skolan när vi har idrott. Just då kändes inte allt rätt men jag ignorera känslan och fortsatte dagen som inget vad jag kommer ihåg. När jag kommer hem så ser jag min farmor kommer stressat emot mig. Jag hörde inte då vad hon sa, det jag hörde var Henni, mamma, sjukhus.
Kaos av känslor bubblar upp i mig. Vad har hänt. Rädslan av att förlora något som skulle hålla i mig livet ut steg högt. Farmor tar tag i min axel och säger att vi åker hem till henne. Vägen dit kändes som en evighet och jag vågar inte fråga vad som har hänt, jag var så rädd för sanningen. Jag vill inte veta.
Vi kom hem till farmor och jag tog av mig skorna men jag märkte att mina rörelser var stela och jag hade svårt att röra mig och jag skaka. Vad är det som händer, drömmer jag? Jag går in i farmors och farfars vardagsrum och sätter mig på farmors fothölj som jag gilla bäst. Jag hör att farmor och farfar pratar men jag vill inte höra så jag stänger av allt som jag blivit bra på genom åren som gått. Farmor kommer in och tittar på mig med en orolig blick. Jag reser mig från fotlöjen och går in på toan och jag hör att telefonen ringer, farmor svarar.
Det var ett speciellt samtal, jag bara visste det. När jag väl är inne på toan så låser jag dörren och brister ut i gråt och faller ner på golvet. Jag gråter tyst men våldsamt. Jag vill inte att farmor eller farfar skulle höra, jag är inte svag. Jag börjar slå händerna mot golvet efter som att jag har lärt mig att smärta får bort vissa känslor men det funkar inte så jag börjar så huvudet mot golvet det funka inte heller. Tillslut spolar jag toaletten och tvättar händerna som om att jag hade vart på toa.
Telefonen ringer och jag springer och svarar. Jag kommer inte ihåg vad som sades i samtalet förutom att det var från lasarettet och att hon ville prata med min farmor. Efter samtalet kommer farmor fram till mig och säger att pappa kommer hit alldeles strax. Pappa skulle vara borta på resjobb i minst två dagar till. Då förstod jag att detta kommer förändra hela mitt liv.
Jag sätter mig ner i deras soffa och bara stirrar ut på inget, jag vet inte hur länge jag stirrar. Jag hör ytterdörren öppnas och pappa kommer in. Han kommer hastigt in till mig. Jag tittar på honom ett tag och hans ögon är fyllda med tårar som han inte kunde visa för mig. Han sätter sig bredvid mig.
"Mamma åkte in på sjukhuset förut idag." Säger pappa.
Nu har jag fått en sak klart, det var inte Henni det handla om.
"Hon avled där precis" Säger pappa och brister nästan ut i gråt.
Jag förstod inte det sista ordet, eller jo jag gjorde det men jag ville inte.
"När kommer hon hem?" Frågar jag.
"Hon är död, hon kommer inte hem" Svarar pappa.
"När kommer hon hem?" Säger jag igen, jag vill inte förstå mig på orden pappa sa.
"Annette, hon kommer aldrig att komma hem, hon är död"
Säger pappa igen och då det var då jag förstogs att mamma dog och mina tårar föll ner för min kind.
Tusen tankar i ett.
"Hon dog av hjärtinfarkt" Säger pappa och håller om mig hårt.
Jag börja skrika och gråta.
Fem år senare fick jag reda på att min mamma inte dog av en hjärtinfarkt,
hon begick självmord.
Den dagen var jag inlagd på psyk i Akademiska."
Har du en händelse i ditt liv som förändrat ditt liv, och är en stor del
till varför du mår dåligt idag?
[email protected], alltid anonymt om du vill.
till varför du mår dåligt idag?
[email protected], alltid anonymt om du vill.
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2011. Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google samt andra inställningar
K säger:
Bloggadress: http://screamoutloudly.blogg.se/
får rysningar och blir så otroligt ledsen när jag läser detta, och funderar samtidigt på om det var lika jobbigt för min mamma som för den som skrivit detta, min mormor tog livet av sig...
P..... säger:
Usch va tragiskt att förlora mamma. Mamma är liksom den närmaste de flesta har tror jag. Jag kommer inte ihåg min mamma som en "normal mamma" hon gick så länge jag kan minnas i huset där vi bodde och skrek åt sina demoner som fanns i tv:n, radion eller telefonen. Hon låg vaken hela nätterna och pratade med allsköns spöken och jag var bara förbannad över hennes jävla sätt och försökte låta bli att hata henne. Jag skämdes för henne och kunde inte ta hem kompisar eftersom jag trodde dom skulle tycka att jag hade en idiot till mamma, alla andra mammor var ju så snälla. När väl min far, efter många års förnekelse, erkände för sej själv att hon var allvarligt sjuk och tog luren och ringde till psyket och fick hjälp då var det redan försent. Efter det så gick hon på tunga mediciner och svarade knappt på tilltal, hon var som en zombie och jag tappade helt kontakten med henne. Jag får skylla på att jag var ung och oförståndig för såhär i efterhand så var jag nog alldeles för jävla egoistisk och tänkte bara på mitt och mitt och mitt. Tyvärr så har jag bara dåliga minnen av henne, när jag var 10-11 år så hotade hon att ta livet av sej första gången men jag talade inte om det för nån för jag var så rädd, det hände flera gånger efter det också men jag teg mej igenom allt. Nu i dagens läge när jag själv är i mitten på livet så tänker jag att: " Varför i helvete talade jag inte om det redan första gången det hände, kanske hade utgången blivit en annan??" Men vad vet en 10 åring om livet?? 2008, 1 månad efter hon fyllt 70 år så somnade hon iaf in. Hon hade fått cancer i äggstockarna och det tog bara 5 dagar innan hon lämnade sitt miserbla liv med mediciner, demoner och allt annat otyg. Som tur är så fick jag iaf sitta med henne hennes sista timmar vilket var skönt, att hålla hennes hand, att prata med henne även fast hon nog inte var medveten om mej. Jag saknar verkligen en mamma i tuffa situationer i livet, nån som man kan prata med om det mesta, som kommer och hälsar på, och älskar en som bara en mamma kan göra(tror jag). Så jag lider fruktansvärt med alla människor som inte haft sin mamma med sej under livets resa. En mamma som älskar en och som kan glädja en i med och motgång, som finns där även om man bara ringer och vill prata lite. Så mitt råd till alla er som har mamma kvar i livet var glada och älska henne jättemycket. Det är fruktansvärt tomt utan.............
Petra säger:
Bloggadress: http://scratchblack.blogg.se/index.html
Först vill jag säga att det var väldigt bra skrivet och sen vill jag säga att jag tycker det är hemskt att du förlorade din mamma i så unga år och på det sättet med. Väldigt sorglig berättelse, väldigt sorgligt att din mor mådde så dåligt att hon valde att begå självmord och väldigt sorgligt att du resten av din uppväxt och liv inte hade en mamma som fanns där för dig.
Jag har själv förlorat båda mina föräldrar. Min pappa dog i diabeteskoma 2002 när jag var cirka 22 år och min mamma dog av uttorkning och förgiftning Augusti 2012. I båda fallen så fick jag ta hand om allt kring begravningen själv, men hade stöd av min dåvarande partner när pappa dog och hade stöd av min nuvarande partner och min god man och en vän när min mamma dog.
Tack för att du delade med dig av din berättelse.
Var rädd om dig.
KRAM från en Uppsalabo