Mer om Självskadebeteende
Kategori: Information
En favorit i repris av Hemmingsson. Att prata med människor som inte förstår kan vara förödande! Ta vara på varandra där ute.
Tänk på att Era erfarenheter och tankar kan få andra att känna sig mindre ensamma och mer hoppfulla!
Här är lite kommentarer som kom in från det tidigare inlägget:
"Jättekul att denna bloggen har kommit igång igen! Det är en superbra blogg tycker jag.
En snabb summering av mitt eget självskadebeteende:
Jag började göra mig illa när jag var 15 år, då jag hörde en röst som sa åt mig att jag skulle skära mig. Jag fattade ingenting för jag hade aldrig hört talas om att någon gjorde det.
Jag bar denna hemlighet i ca 2 år. Det var inte helt lätt, men man blir ju lite av en expert.
När jag var kring 17 och hade börjat på gymnasiet så orkade jag inte längre bära hemligheten själv. Mamma var den jag berättade för allra först.
Hon blev såklart ledsen, men var ett stort stöd från början. Det hon sa då var att jag skulle försöka hitta någon att prata om det med. "Ta kontakt med skolsköterskan imorgon". Det gjorde jag.
Det var en lång och jobbig resa, då det med tiden blev allt värre.
Idag har jag varit "självskärande fri" (jag kallar det så då det finns så många sätt att göra sig illa på) i strax över 3 år.
Det som hör till är att jag säger till mig själv och andra att: "Jag har inte slutat, men jag väljer att inte göra det"."
"Jag har skrivit en bunt "självskade-krönikor" och beskrivit mitt eget självskadebeteende här:http://dissociativ.blogg.se/category/om-sjalvskadebeteende.html"
Åå jag känner igen mig så mycket i det som är skrivit. Jag självskadar själv och har hållt på i perioder i 8 år och man fastnar i det. det är ju så fruktansvärt "skönt" att bli av med allt i en liten kort stund (även om det ibland bara handlar om några sekunder) Ibörjan skämdes jag över mina ärrade armar och ben men nu är jag stolt över det det visar vilken fatastiskt stark människa jag är som faktiskt klarat av livet. Tack för en UNDERBAR blogg! Kram
Nicole säger:
Bloggadress: http://nicole-ejnarsson.blogspot.com/
Jag självskadade i 10år, I 8-9 år höll jag det hemligt för mina föräldrar, men efter ett självmordförsök gick det inte att hålla hemligt längre. Såfort pappa fick reda på det (trodde han skulle skälla på mig) så gick han ut och köpte Sofia Åkermans bok om att självskada. Han sträckläste den boken och sedan kunde vi sitta och prata om det och han hjälpte mig på så många olika vis. Vill tipsa er självskadare där ute som har föräldrar eller vänner som inte förstår att köpa den boken till dem. Min pappa är en stark man som har lite svårt ibland att förstå saker som inte 'går att ta på'. men efter han läste den boken hjälpte han mig på så många olika sätt. Idag har jag varit självskadefri i ca 1 1/2 år.
Skulle inte säga att jag är stolt över mina ärr. jag verkligen hatar dem! men jag känner inte att jag behöver dölja dem och skämmas över dem längre. de berättar bara en historia, om hur en ung tjej blev sjuk och illa behandlad. och som nu oxå visar att jag kom igenom det då de har bleknat en hel del nu.