Lilla gumman

Hej! Det här inlägget är en repris på ett gammalt inlägg.
Dels för att blogg.se har fuckat upp det och för att det ska vara sökbart på google igen :)
Det kommer fler som dessa kontenuerligt.


Nina Hemmingsson




"Hur en person med borderline är? De är barnsliga och vill ha uppmärksamhet."
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

X - Men jag kommer tillbaka jag lovar
Psyk - DU TAR INTE DET HÄR PÅ ALLVAAAAAAAR *SRIIIIK* * SNYFT* *SPRINGER in
på kontoret
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

X - Men det känns som jag ska svimma, jag fick ju skjuts hit av er för att jag inte kunde ta mig till Huddinge, det tar mig en timme hem och läkaren lovade mig att ni skulle skjutsa hem mig.
Psyk - Ha! Du är ju ung! Du kan fan ta dig hem *Slå igen dörren*
Huddinge sjh psyk

Efter ett tungt besked:
X - *gråter*
Psyk - SKÄRP DIG! *sliter upp ur stolen och drar in i rummet*
Huddinge sjh psyk

"Vill du komma härifrån, så skärp dig, och låtsas som du mår bra"
Huddinge sjh psyk

"Vi ska ha lunch nu, du kan inte sitta här på mottagningen och gråta. Du får sätta dig i trappen.
Ut med dej nu, vi ska ju äta LUNCH!"
Skärholmen psyk

Psyk hembesök - Men du har ju fin lägenhet. Varför du må dåligt? Du borde vara glad.
Vi har faktiskt andra patienter att ta hand om, som är sjuka.
*går ut å röker och kommer tillbaka* - JA Du bor fint, du ska må bra. Hejdå
Globen psyk

X - Jag mår lite dåligt
Psyk - Ät lite mat så ska vi försöka ordna hembesök, vi ringer snart.
X - okej *går å äter* 
10 minuter senare...
Snuten slår in porten och rusar in genom dörren medans X sitter och äter
Polisen i radion - Hon lever och är vaken.
Globen psyk

"Men det är själviskt att ta livet av sig, du är en självisk människa!"
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"Så du vill ta livet av dig? Jaha men det vill du jämt"
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"Jaha Du vill ta livet av dig? jaha, ja gör det då!"
Jourhavande kurator

"- Du mår alltid dåligt, så berätta nått nytt istället"
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"- Fattar du svenska eller?!?! *slänger på luren*"
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"- Vi kan inte vara dina sällskapsdamer heller?!"
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"- *skratt* Nä jag ringde inte tillbaka, för du ringer ju ändå hela tiden. Hahaha"
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"  Psyk - VI KAN INTE GÖRA NÅTT ÅT DINA PROBLEM
  X - men jag vill ju bara ...
  Psyk - VI KAN INTE GE DIG DIN TERAPEUT TILLBAKA *lägger på luren*
 X -  prata med någon"
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"- NÄ det är inte MITT jobb att ge DIG nummer till en annan psykakut
  Kolla i en telefonkatalog eller nått!"
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

" Psyk - Nej H är upptagen, han har redan pratat med dig.
 X - men kan jag få prata med någon annan då?
 Psyk - *lägger på luren*
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"- SITT INTE OCH LJUG om vad folk här har sagt till dig!"
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"- DU sitter bara och försöker hitta fel på ANDRA."
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"- Vet du vad du är? Barnslig!"
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

X - Jag vill dö
Psyk - Gå och vila en stund.
151 DS

Läkare till läkarstudent innan möte med patient ens skett
- DEN HÄR kan du ta, för henne ska vi lägga in i alla fall.

Patient berättar för sin terapeut att hon känt sig nonchalerad av henne.
Psyk - Men jag gör det för att jag vet att du klarar av det själv
Västerviks psyk

X - Jag behöver bara vara inlagd en natt för imorgon kommer min kurator tillbaka
och hon kan antagligen hjälpa mig
Psyk -  Det går inte för det skulle innebära för mycket pappersarbete för oss.
X går argt ut från rummet medans en personal säger : Är du tjurig nu? Det är ju helt sjukt att du vill bli inlagd"
Västerviks psyk

Psyk - Du ska ta vara på de kontaktpersoner du har här, annars kan du lika gärna åka hem
 för du har både säng och medicin hemma
Västerviks psyk

Kontaktperson kommer in efter 3 dagar:
-Förlåt om jag inte har haft tid med dig men det är så mycket med Lisa och såna som inte får gå ut själva
Västerviks psyk

X - Jag orkar inte mer!
Psyk - inte jag heller haha
X - va?
Psyk - jag orkar inte heller, jag orkar inte prata med dig
X - varför det?
Psyk -  för du bara ringer och gnäller
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"X *ligger i bälte och gråter*
Psyk - Bete dig inte som en treåring!"
St Görans psykakut

"Men usch vad du har skurit dig! Vi kan inte ha patienter som beter sig såhär."
Uppsalas psykakut  POA

"Du kan ta dina saker och gå! Skära dig kan du göra hemma. Vi kan inte ha patienter som skär sig på avdelningen. Du kan åka hem. För dig spelar det ingen roll om du är på avdelning eller hemma, du skär dig ändå!"
Avd 123 Uppsala

"Du kan väl åtminstone torka upp blodet."
Uppsalas psykakut  POA

Psyk - Du ska väl ta tunnelbanan nu?
X - Eh.. nej.. jag har inte SL kort på mig? *står i pyjamasbyxorna*
Psyk - Okej då får du väl gå, det är fint väder!
X - Ska jag gå (från Hagsätra) till Årsta???
Psyk - Jaaa det blir väl en långpromenad! HEJDÅÅÅÅ.
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet



Svar på inlägget
Levande charader:
Nr 1 är Filipe Costa - verksamhetschef för Psykiatri Södra Stockholm och är därmed högste ansvarig för de medicinska och administrativa funktionerna.  De andra är patienter.


Berättelse från psykiatrin: 5

 

Erica-Natalie

http://ekblaad.blogg.se

berättar om sin kontakt med psykiatrin...

 

 

Varför blev DU sjuk?

Jag har haft en väldigt trasslig uppväxt med misshandel både psykiskt och 

fysiskt. Jag blev mobbad i skolan och fick stryk även där. Det var aldrig någon

som tog min situation på allvar. Socialen var inblandade men dom blunda för vad som hände!

 

Varför behövde du vård?

Jag hade bränt ut mig och mådde fruktansvärt dåligt. Mitt självskadebeteende hade också

ökat markant.

 

Vem ansåg att du behövde vård?

Det var min fostermamma som tog tag i saken när jag en dag hade skurit mig och bara ville dö

 

Vad är Din historia att du hamnade inom psykiatrin?

Jag skar mig och döljde det läänge. Till slut orka jag inte mer och tog emot hjälpen jag erbjöds.

Ville inte fortsätta leva så som jag gjorde då.

 

Var det något i din barndom som ledde till psykisk sjukdom?

Ja mycket misshandel, övergrepp,mobbning och ingen tog mig på allvar

 

Har du några eventuella gener till psykisk sjukdom?

Jag har väldigt nära släktingar som led av psykiska problem

 

Var tror du själv genererat din sjukdom, miljö eller arv, eller både och?

Jag tror det beror på min uppväxt

 

Och hur har psykiatrin tagit emot dig?

Dom tog emot mig väldigt väl. Fick direkt hjälp med mina problem. Ett och annat misstag har dom

allt gjort. Men dom tog sig tid och lyssnade på mig och vi skapa min medicin lista tillsammans.

Dom hjälpte mig även till att få en plats på ett gruppboende där jag bor nu.

 

Hur har din tid inom psykiatrin sett ut?

Väldigt rörig. I början när jag var mycket yngre 9-10 år ville jag inte alls ha kontakt med dom.

Jag hatade att leka i deras terapi sandlåda. Avskydde verkligen BUP. Men när jag blev äldre 18 år

såg jag det helt annorlunda. Jag fick verkligen hjälp. Trodde aldrig det var möjligt

 

 

Vad har du fått för hjälp och vad har du Inte fått för hjälp?

Jag har fått hjälp med att hantera mitt självskadebeteénde och fått tips på vad man kan göra när ångesten kommer.

Jag har också fått hjälp med mina två "olika" personligheter jag lever. Den elaka behöver inte alltid vinna.

Men vad jag aldrig fått hjälp med är min ätstörning. Jag har väldiga problem med maten. Hetsäter och spyr.

Hamnar allt djupare ner i min ätstörning. Snart är det en fara för mitt liv. Men förhoppningsvis får dom upp ögonen snart.

 

Hur väl anser du att personal har empati, tid, intresse och utbildning?

På låsta avdelningar (PIVA) så har dom ingen empati överhuvudtaget. Men på öppna avdelningar är dom mycket bättre.

Dom tar sig tid till sina patienter och lyssnar väl. Har aldrig kommit i kontakt med någon som jag inte tycker har utbildning nog.

 

Vad vill du att psykiatrin ska göra?

Jag vill att dom ska hjälpa mig med min ätstörning som jag inte orkar dölja längre.

Efter två år har jag fått nog.

 

Vad tror du psykiatrin kommer att göra?

Ingenting


Berättelse från psykiatrin: 4

 

trainoverwater.wordpress.com

Berättar om sin historia med psykiatrin!

 

Varför blev DU sjuk?

Jag vet inte riktigt varför jag blev sjuk. Har aldrig varit med om något som inom vården klassats som "traumatiskt."

 

Varför behövde du vård?

Jag fick min första riktiga kontakt med psykiatrin (BUP), det året jag skulle fylla 17, alltså första året på gymnasiet. Då hade jag haft depressioner till och från sedan barndomen, jag skadade mig, skolkade och hade vredesutbrott. 

Jag hade helt enkelt mått dåligt under en lång tid och blev bara sämre. 

 

Vem ansåg att du behövde vård?

Mina föräldrar. De var väldigt bestämda med att jag behövde en samtalskontakt, för de såg ju att det inte var bra med mig. 

 

Var det något i din barndom som ledde till psykisk sjukdom?

Mina första depression bröt ut efter en period av intensiv mobbning, då var jag 9-10 år. 

 

Har du några eventuella gener till psykisk sjukdom?

Ja, har flera nära släktingar på pappas sida, varav jag vet en som begått självmord och andra som har varit sjuka. 

Plus att nära släktingar till min mamma har varit lidit av schizofreni osv. 

 

Var tror du själv genererat din sjukdom, miljö eller arv, eller både och?

Mest arv, men till viss del miljö. Jag har fått höra att jag har en stark sårbarhet från båda mina föräldrar. Men jag har ändå haft en bra uppväxt med en familj som älskat mig och brytt sig, även om min skolmiljö var dålig. 

 

Och hur har psykiatrin tagit emot dig?

Det är en svår fråga. Det beror helt på vart man hamnat, för mig var BUP bättre än Vuxenpsykiatrin. De brydde sig mer och jag fick intrycket av att de försökte mer. Har träffat flera idioter inom psyk som bara försökt trycka ner mig, men på vissa sätt har de tagit mig på allvar. Kanske beror det på att jag haft föräldrar som varit väldigt engagerade och tjatat på vården och läkare eftersom jag själv inte har orkat. Men min uppfattning är ändå att de halvt gav upp om mig, vilket fick mig att ge upp om mig själv också. Slutenvården sa till mig att de inte kunde hjälpa mig, att jag testat allt de hade att erbjuda och ingenting hjälpte. Sedan skickade de iväg mig till öppenvården igen. Det fick mig att känna att jag var hopplös, och jag är nog inte den enda som fått den känslan efter många år av psykisk ohälsa.

 

Hur har din tid inom psykiatrin sett ut?

Först kom jag till BUP efter en kort sväng på ungdomsvården. På BUP blev det en kort inläggning på deras akutavdelning och jag hamnade i kö till ett behandlingshem för barn och ungdomar. Hann fylla 18 innan jag fick en plats och när jag flyttades till vuxenpsykiatrin så glömdes det där med behandlingshem bort helt. Men efter två år, det år jag skulle fylla 20, sa psyk till mig att de inte kunde hantera mig och mina problem, så återigen började det pratas om behandlingshem. Då hade jag snurrat runt på slutenvården väldigt mycket. Skickades till ett behandlingshem i en annan del av Sverige och där är jag än idag, ungefär 1,5 år senare, och det är först där jag fått behandling som hjälpt mig. 

Men innan jag fick en plats där hade jag tur, eftersom min läkare och psykolog i öppenvården tog sig tid och träffade mig en gång i veckan. 

 

 

Vad har du fått för hjälp och vad har du Inte fått för hjälp?

Jag tror att jag blivit skickad till slutenvården många gånger just för att resurserna i öppenvården inte räckt. Men sen kan jag ju se att jag har haft en otrolig tur, jämfört med många andra, eftersom jag fick komma till ett behandlingshem där jag fått DBT-behandling.

 

Hur väl anser du att personal har empati, tid, intresse och utbildning?

Jag tycker att personalen måste utbildas mer, kanske gå en kurs i medmänsklighet. När jag varit inlagd på sjukhus har det känts som att flera i personalen bara var där för att fördriva tiden. De kollade på tv, lekte med sina mobiler och vissa var totalt känslokalla och nästintill elaka. Men å andra sidan finns det gulkorn inom psykiatrin, med personer som bryr sig och engagerar sig i sina patienter också.

Men det är först på behandlingshemmet, (ett privat), som jag har känt att jag har blivit lyssnad på och inte bara matad med tabletter, där de brytt sig och tagit sig tid, även utanför arbetstid, för mig. 

Och det är just det, att när man jobbar så nära med människor existerar inte problemen bara mellan klockan 8-5. Utan det är ju hela dygnet och jag förstår att psykiatrin inte kan jobba hela dygnet, men då borde det anställas fler. 

 

Vad vill du att psykiatrin ska göra?

Jag vill att vården inte ska ge upp om någon, utan verkligen ta sig tid att försöka göra saker och ting bättre. För om någon läkare eller psykolog säger att ingenting hjälper och att de inte kan göra mer, känns det som om de skrivit på ens dödsdom, och det är inte okej. Det är inte okej att ge intrycket av att det inte finns någon hjälp att få. 

Men det jag vill att de ska göra för mig när jag flyttar hem är att inte anse att jag är för frisk för att få öppenvårdskontakt för att de inte har resurser, trots att behandlingshemmet anser att jag kommer behöva fortsatt vård.

 

Vad tror du psykiatrin kommer att göra?

Jag tror att de kommer glömma bort mig, anse att jag inte behöver så mycket hjälp förrän jag (vilket jag verkligen inte hoppas), har gått ner mig totalt igen och ingenting fungerar. Visst behöver man vara antingen frisk så att man orkar kämpa för vård, eller så sjuk att man inte kan någonting, förrän de reagerar. men om man som jag, är någonstans i mitten, utan behov av slutenvård men inte tillräckligt frisk för att klara mig själv helt, tror jag att man blir lite lämnad utanför tills det gått för långt. 


Teatergruppen spelar på konferans!

Då är det ju värt att gå dit :D
 http://rsmh.se/konferens/
 
 
 
 

Berättelse från psykiatrin: 3

http://bokstavsbarn.myshowroom.se/ berättar:

 

"Varför blev DU sjuk?

Varför jag blev sjuk finns det nog inget enkelt svar på. Tror inte att det är en speciell händelse i mitt liv som skapat de problem som jag idag har. Jag tror att många av de problemen jag har är ärvda. Sedan har händelser i mitt liv påverkat mig och gjort mig "sjuk".

 

Varför behövde du vård?

Jag behövde vård eftersom jag inte klarade av att gå till skolan. Jag hade ångest varje kväll och låg vaken om nätterna och oroade mig för skolan. Jag blev djupt deprimerad och klarade inte av någonting i vissa perioder.

 

Vem ansåg att du behövde vård?

Det var min mamma som första gången kontaktade BUP när jag var kring 8 år gammal. Förstod inte konceptet med bup och gjorde som jag alltid gjort. Ljög och sa att allt var bra. Rätt snabbt blev jag förklarad som skoltrött och det blev inga mer besök hos bup förens ett par år senare.

 

Vad är Din historia att du hamnade inom psykiatrin?

Min "skoltrötthet" som dem kallade det på bup första omgången jag var där blev bara värre och värre. Min mamma kände sig väldigt maktlös när det gällde att försöka få mig till skolan. Jag verkligen fruktade skolan. Jag avskydde miljön. Att sitta instängd i ett rum fullt av människor är en mardröm för mig. Så när jag var 11år kontaktade mamma BUP igen. Men ingen tog mina problem på riktigt allvar. Det skrevs ut massa mediciner och jag fick komma till en psykolog och prata. Men man gjorde aldrig några riktiga försök med att diagnostisera mina problem. För läkaren sa att det var fel att ge diagnoser till barn.

Jag mådde sämre och sämre och började självskada mig riktigt ordentlig när jag var runt 13 år. Hade länge vart rätt destruktiv innan. Började med flit att riva och nypa mig själv redan när jag gick på lekis för att jag upptäckte att smärtan gav mig lindring. (Det var ju också en smärta jag kunde förstå och ta hand om).

Vid 15 års ålder skar jag mig dagligen och gick aldrig till skolan. Jag skaffade pojkvän för första gången. En kille som , Vill egentligen inte säga våldtog. Men i alla fall tvingade mig till sex som jag inte ville ha. Mitt självdestruktiva beteende blev värre och jag började låta mig utnyttjas sexuellt för att jag tycket inte att jag förtjänade annat.

När jag var runt 17-18 började jag förstå vad psykisk ohälsa var och jag fick mer förståelse för mig själv. Jag sökte information på internet och försökte sluta självskada. Det tog mig flera år att bli helt självskadefri.

Strax innan jag skulle fylla 18 flyttades jag över till vuxenpsyk. Där har allting gått extremt långsamt. flyttade till en annan stad och det gick sex månader och ingen remis hade skickats till den nya psykiatrin, så fick gå till akutpsyk och dem skickade en remis på 5 minuter. (skrev den medans jag satt i rummet) .

 

Var det något i din barndom som ledde till psykisk sjukdom?

Jag har egentligen haft en bra barndom.Har inte vart med om några hemska upplevelser när jag var liten,Men jag har haft ångest så länge jag kan minnas. Vilket gjorde att jag var en konstig unge och det ledde till att jag blev mobbad. Vilket i sin tur ledde till mer psykisk ohälsa.

 

Har du några eventuella gener till psykisk sjukdom?

Ja, vi har depressioner på mammas sida och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på pappas sida.

 

Var tror du själv genererat din sjukdom, miljö eller arv, eller både och? 

Jag tror absolut att det är en blandning.

 

Och hur har psykiatrin tagit emot dig? 

Jag har ofta känt att jag inte blivit tagen på allvar under tiden jag gick på BUP. Jag sågs som lat och skoltrött. Mina självskador sket dem i. Har i efterhand läst min journal där dem beskrivit mig som en tjej mer "rispärr" på armarna. (kan ju tilläggas att det gått åt många stygn i de "risporna")

Jag känner att det är brist på personal. Det är nästan omöjligt att få en tid med min läkare. En gång fick jag vänta 6 månader på att få träffa honom för att diskutera medicin byte.

 

Hur har din tid inom psykiatrin sett ut?

Jag har haft nästan konstant kontakt med psykiatrin sedan 11 års ålder, är i dag 22 år. Så halva mitt liv har jag haft kontakt med psykiatrin. Jag har vart inlagd på BUP flertalet gånger och på vuxenpsyk nån gång, jag har fått mediciner och jag har haft ett par psykologer att prata med. Vid 20 års ålder gjordes äntligen min utredning. Jag diagnostiserades då med Asperger, ADD, GAD med panikångest och atypisk depression.

 

Vad har du fått för hjälp och vad har du Inte fått för hjälp?

Jag har fått mediciner utskrivna och jag har vart inlagd ett par gånger. Har haft psykologer att prata med och efter 10 år inom psykiatrin fick jag diagnos. Vet inte vad för hjälp man kan vänta sig i min situation, Men att hjälpen inte har vart tillräcklig är ju rätt klart. Har fortfarande ingen fungerande medicinering, har ingen fungerande psykologkontakt och läkaren har tid att träffas MAX 2 gånger om året.

 

Hur väl anser du att personal har empati, tid, intresse och utbildning?

Jag har tyvärr aldrig träffat någon som jag tycker visar empati. Jag tycker att allt har vart väldigt hårt och kantigt inom psykiatrin. På barn psyk tex, var jag livrädd för personalen efter som dem var så otrevliga. Enda gången någon valt att sitta och hålla mig i handen genom en ångest attack är när jag låg på en somatisk avdelning. Det var alltså en "vanlig" sjuksköterska som brydde sig.

 

Vad vill du att psykiatrin ska göra?

Jag vill att psykiatrin ska vakna upp och inse att det behövs mer personal och förnyade tankebanor. Psykiatrin är fast i gamla hjulspår kanske till och med hjulspår från 60-talet. Jag vill också att det ska vara lättare att få hjälp. Jag upplever ofta att det bara är dem som orkar kämpa mot psykiatrin som får vård. Dem som inte orkar skrika och bråka glöms bort. Lika så dem som är för sjuka för att kunna ta sig till en psykiatrisk enhet. De får inte heller någon hjälp i många fall.

 

Vad tror du psykiatrin kommer att göra?

Just nu har jag inga större hopp om att psykiatrin kommer göra något alls."

 


Berättelse från psykiatrin: 2

Nicole berättar:

"Varför blev DU sjuk?

Åh det är så många faktorer som spelar roll där. allt från mobbning i skolan till brutala våldtäkter till missbruk. Ända sedan barnsben har jag varit en grubblare och hållit mig mycket för mig själv, vilket gör att man analyserar allt, på gott och ont.

 

Varför behövde du vård?

Jag dolde min sjukdom så länge men då jag verkligen sökte vård så var det för att jag hörde röster som sa till mig att ta livet av mig. och jag kunde inte motstå dessa röster. då fick jag söka hjälp.

 

Vem ansåg att du behövde vård?

Eftersom ingen riktigt visste vad jag gick igenom så var det ingen som tog mig på större allvar när jag sa att jag mådde dåligt. allt jag hade behövt göra var att visa mina armar så hade de nog tagit mig på allvar.

jag tror det var jag som tog beslutet att söka hjälp och den första läkaren jag träffade, la in min på psykakuten direkt för att kunna göra flertalet undersökningar ang mina röster, för att utesluta tumörer och liknande.

 

Vad är Din historia att du hamnade inom psykiatrin?

hela mitt liv typ. det började smått redan på dagis. men det var väl framför allt denna läkaren som la in mig direkt för att utreda mig

 

Var det någpt i din barndom som ledde till psykisk sjukdom?

det beror väl lite på när man anser att barndomen tar slut. mobbningen och den ständiga utfrysningen hjälpte ju inte till, men det var framför allt när jag var 14 och blev våldtagen första gången som jag insjuknade på riktigt

 

Har du några eventuella gener till psykisk sjukdom?

jag tror inte det. när läkarna alltid frågat det så har jag hört med familjen och de sagt nej, men sen har jag oxå hört att bland annat min moster mått riktigt dåligt så jag vet inte riktigt.

 

Var tror du själv genererat din sjukdom, miljö eller arv, eller både och?

helt klart båda. jag är ju den jag är, alltså analyserar sönder allt och grubblar osv, vilket aldrig är bra när man mår dåligt. samtidigt har jag  varit med om riktigt hemska trauman.

 

Och hur har psykiatrin tagit emot dig?

första läkaren jag träffade var bra. han brydde sig men sen gick det bara neråt. jag tror det var andra gången jag var inlagt på psykakuten, då blev man kallad dum i huvudet för att man visade tecken på psykiskt ohälsa. den mannen tryckte ner mig något fruktansvärt. han har varit den värsta som jag upplevt men egentligen har det bara funnits två personer av alla som jag verkligen gillat. och det var den första och den sista av alla jag träffat.

det värsta tror jag med psykiatrin är att de bara vill mata en med piller så man blir bort domnad. man kan behöva lite för att ta bort udden så man iaf kan prata. men då mycket som de stoppar i oss är fruktansvärt. de vill bara fixa til symptomen men näst intill skiter i orsaken

 

Hur har din tid inom psykiatrin sett ut?

det växlar ju från gott till ont. men ärligt så minns jag inte mycket eftersom jag var så bedövad av alla piller

 

Vad har du fått för hjälp och vad har du Inte fått för hjälp?

det som har hjälpt mig mest var DBT, det tog ett tag men när jag väl kunde se minsta skillnad så började jag tro på det och då blev jag bättre snabbt. sen var det upp till mig.

 

Hur väl anser du att personal har empati, tid, intresse och utbildning?

det är inte många som har empati. man får en tablett så de kan få lite lugn och ro, och sen är det vårat fel att man blev beroende och missbrukare. då är man bara till ännu mer besvär. men när man hittar någon som bryr sig och som man känner sig trygg med, det är då man kan börja jobba mot förändring. de finns, men de är inte många

 

Vad vill du att psykiatrin ska göra?

lyssna till orsaken istället för symptomen.

 

Vad tror du psykiatrin kommer att göra?

fortsätta mata oss med piller"


RSS 2.0