Psykiatrin.blogg.se * 2008-2018

http://bokstavsbarn.myshowroom.se/ berättar:

"Varför blev DU sjuk?

Varför jag blev sjuk finns det nog inget enkelt svar på. Tror inte att det är en speciell händelse i mitt liv som skapat de problem som jag idag har. Jag tror att många av de problemen jag har är ärvda. Sedan har händelser i mitt liv påverkat mig och gjort mig "sjuk".

Varför behövde du vård?

Jag behövde vård eftersom jag inte klarade av att gå till skolan. Jag hade ångest varje kväll och låg vaken om nätterna och oroade mig för skolan. Jag blev djupt deprimerad och klarade inte av någonting i vissa perioder.

Vem ansåg att du behövde vård?

Det var min mamma som första gången kontaktade BUP när jag var kring 8 år gammal. Förstod inte konceptet med bup och gjorde som jag alltid gjort. Ljög och sa att allt var bra. Rätt snabbt blev jag förklarad som skoltrött och det blev inga mer besök hos bup förens ett par år senare.

Vad är Din historia att du hamnade inom psykiatrin?

Min "skoltrötthet" som dem kallade det på bup första omgången jag var där blev bara värre och värre. Min mamma kände sig väldigt maktlös när det gällde att försöka få mig till skolan. Jag verkligen fruktade skolan. Jag avskydde miljön. Att sitta instängd i ett rum fullt av människor är en mardröm för mig. Så när jag var 11år kontaktade mamma BUP igen. Men ingen tog mina problem på riktigt allvar. Det skrevs ut massa mediciner och jag fick komma till en psykolog och prata. Men man gjorde aldrig några riktiga försök med att diagnostisera mina problem. För läkaren sa att det var fel att ge diagnoser till barn.

Jag mådde sämre och sämre och började självskada mig riktigt ordentlig när jag var runt 13 år. Hade länge vart rätt destruktiv innan. Började med flit att riva och nypa mig själv redan när jag gick på lekis för att jag upptäckte att smärtan gav mig lindring. (Det var ju också en smärta jag kunde förstå och ta hand om).

Vid 15 års ålder skar jag mig dagligen och gick aldrig till skolan. Jag skaffade pojkvän för första gången. En kille som , Vill egentligen inte säga våldtog. Men i alla fall tvingade mig till sex som jag inte ville ha. Mitt självdestruktiva beteende blev värre och jag började låta mig utnyttjas sexuellt för att jag tycket inte att jag förtjänade annat.

När jag var runt 17-18 började jag förstå vad psykisk ohälsa var och jag fick mer förståelse för mig själv. Jag sökte information på internet och försökte sluta självskada. Det tog mig flera år att bli helt självskadefri.

Strax innan jag skulle fylla 18 flyttades jag över till vuxenpsyk. Där har allting gått extremt långsamt. flyttade till en annan stad och det gick sex månader och ingen remis hade skickats till den nya psykiatrin, så fick gå till akutpsyk och dem skickade en remis på 5 minuter. (skrev den medans jag satt i rummet) .

Var det något i din barndom som ledde till psykisk sjukdom?

Jag har egentligen haft en bra barndom.Har inte vart med om några hemska upplevelser när jag var liten,Men jag har haft ångest så länge jag kan minnas. Vilket gjorde att jag var en konstig unge och det ledde till att jag blev mobbad. Vilket i sin tur ledde till mer psykisk ohälsa.

Har du några eventuella gener till psykisk sjukdom?

Ja, vi har depressioner på mammas sida och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på pappas sida.

Var tror du själv genererat din sjukdom, miljö eller arv, eller både och? 

Jag tror absolut att det är en blandning.

Och hur har psykiatrin tagit emot dig? 

Jag har ofta känt att jag inte blivit tagen på allvar under tiden jag gick på BUP. Jag sågs som lat och skoltrött. Mina självskador sket dem i. Har i efterhand läst min journal där dem beskrivit mig som en tjej mer "rispärr" på armarna. (kan ju tilläggas att det gått åt många stygn i de "risporna")

Jag känner att det är brist på personal. Det är nästan omöjligt att få en tid med min läkare. En gång fick jag vänta 6 månader på att få träffa honom för att diskutera medicin byte.

Hur har din tid inom psykiatrin sett ut?

Jag har haft nästan konstant kontakt med psykiatrin sedan 11 års ålder, är i dag 22 år. Så halva mitt liv har jag haft kontakt med psykiatrin. Jag har vart inlagd på BUP flertalet gånger och på vuxenpsyk nån gång, jag har fått mediciner och jag har haft ett par psykologer att prata med. Vid 20 års ålder gjordes äntligen min utredning. Jag diagnostiserades då med Asperger, ADD, GAD med panikångest och atypisk depression.

Vad har du fått för hjälp och vad har du Inte fått för hjälp?

Jag har fått mediciner utskrivna och jag har vart inlagd ett par gånger. Har haft psykologer att prata med och efter 10 år inom psykiatrin fick jag diagnos. Vet inte vad för hjälp man kan vänta sig i min situation, Men att hjälpen inte har vart tillräcklig är ju rätt klart. Har fortfarande ingen fungerande medicinering, har ingen fungerande psykologkontakt och läkaren har tid att träffas MAX 2 gånger om året.

Hur väl anser du att personal har empati, tid, intresse och utbildning?

Jag har tyvärr aldrig träffat någon som jag tycker visar empati. Jag tycker att allt har vart väldigt hårt och kantigt inom psykiatrin. På barn psyk tex, var jag livrädd för personalen efter som dem var så otrevliga. Enda gången någon valt att sitta och hålla mig i handen genom en ångest attack är när jag låg på en somatisk avdelning. Det var alltså en "vanlig" sjuksköterska som brydde sig.

Vad vill du att psykiatrin ska göra?

Jag vill att psykiatrin ska vakna upp och inse att det behövs mer personal och förnyade tankebanor. Psykiatrin är fast i gamla hjulspår kanske till och med hjulspår från 60-talet. Jag vill också att det ska vara lättare att få hjälp. Jag upplever ofta att det bara är dem som orkar kämpa mot psykiatrin som får vård. Dem som inte orkar skrika och bråka glöms bort. Lika så dem som är för sjuka för att kunna ta sig till en psykiatrisk enhet. De får inte heller någon hjälp i många fall.

Vad tror du psykiatrin kommer att göra?

Just nu har jag inga större hopp om att psykiatrin kommer göra något alls."