Berättelse från psykiatrin: 4
Kategori: Berättelser
Berättar om sin historia med psykiatrin!
Varför blev DU sjuk?
Jag vet inte riktigt varför jag blev sjuk. Har aldrig varit med om något som inom vården klassats som "traumatiskt."
Varför behövde du vård?
Jag fick min första riktiga kontakt med psykiatrin (BUP), det året jag skulle fylla 17, alltså första året på gymnasiet. Då hade jag haft depressioner till och från sedan barndomen, jag skadade mig, skolkade och hade vredesutbrott.
Jag hade helt enkelt mått dåligt under en lång tid och blev bara sämre.
Vem ansåg att du behövde vård?
Mina föräldrar. De var väldigt bestämda med att jag behövde en samtalskontakt, för de såg ju att det inte var bra med mig.
Var det något i din barndom som ledde till psykisk sjukdom?
Mina första depression bröt ut efter en period av intensiv mobbning, då var jag 9-10 år.
Har du några eventuella gener till psykisk sjukdom?
Ja, har flera nära släktingar på pappas sida, varav jag vet en som begått självmord och andra som har varit sjuka.
Plus att nära släktingar till min mamma har varit lidit av schizofreni osv.
Var tror du själv genererat din sjukdom, miljö eller arv, eller både och?
Mest arv, men till viss del miljö. Jag har fått höra att jag har en stark sårbarhet från båda mina föräldrar. Men jag har ändå haft en bra uppväxt med en familj som älskat mig och brytt sig, även om min skolmiljö var dålig.
Och hur har psykiatrin tagit emot dig?
Det är en svår fråga. Det beror helt på vart man hamnat, för mig var BUP bättre än Vuxenpsykiatrin. De brydde sig mer och jag fick intrycket av att de försökte mer. Har träffat flera idioter inom psyk som bara försökt trycka ner mig, men på vissa sätt har de tagit mig på allvar. Kanske beror det på att jag haft föräldrar som varit väldigt engagerade och tjatat på vården och läkare eftersom jag själv inte har orkat. Men min uppfattning är ändå att de halvt gav upp om mig, vilket fick mig att ge upp om mig själv också. Slutenvården sa till mig att de inte kunde hjälpa mig, att jag testat allt de hade att erbjuda och ingenting hjälpte. Sedan skickade de iväg mig till öppenvården igen. Det fick mig att känna att jag var hopplös, och jag är nog inte den enda som fått den känslan efter många år av psykisk ohälsa.
Hur har din tid inom psykiatrin sett ut?
Först kom jag till BUP efter en kort sväng på ungdomsvården. På BUP blev det en kort inläggning på deras akutavdelning och jag hamnade i kö till ett behandlingshem för barn och ungdomar. Hann fylla 18 innan jag fick en plats och när jag flyttades till vuxenpsykiatrin så glömdes det där med behandlingshem bort helt. Men efter två år, det år jag skulle fylla 20, sa psyk till mig att de inte kunde hantera mig och mina problem, så återigen började det pratas om behandlingshem. Då hade jag snurrat runt på slutenvården väldigt mycket. Skickades till ett behandlingshem i en annan del av Sverige och där är jag än idag, ungefär 1,5 år senare, och det är först där jag fått behandling som hjälpt mig.
Men innan jag fick en plats där hade jag tur, eftersom min läkare och psykolog i öppenvården tog sig tid och träffade mig en gång i veckan.
Vad har du fått för hjälp och vad har du Inte fått för hjälp?
Jag tror att jag blivit skickad till slutenvården många gånger just för att resurserna i öppenvården inte räckt. Men sen kan jag ju se att jag har haft en otrolig tur, jämfört med många andra, eftersom jag fick komma till ett behandlingshem där jag fått DBT-behandling.
Hur väl anser du att personal har empati, tid, intresse och utbildning?
Jag tycker att personalen måste utbildas mer, kanske gå en kurs i medmänsklighet. När jag varit inlagd på sjukhus har det känts som att flera i personalen bara var där för att fördriva tiden. De kollade på tv, lekte med sina mobiler och vissa var totalt känslokalla och nästintill elaka. Men å andra sidan finns det gulkorn inom psykiatrin, med personer som bryr sig och engagerar sig i sina patienter också.
Men det är först på behandlingshemmet, (ett privat), som jag har känt att jag har blivit lyssnad på och inte bara matad med tabletter, där de brytt sig och tagit sig tid, även utanför arbetstid, för mig.
Och det är just det, att när man jobbar så nära med människor existerar inte problemen bara mellan klockan 8-5. Utan det är ju hela dygnet och jag förstår att psykiatrin inte kan jobba hela dygnet, men då borde det anställas fler.
Vad vill du att psykiatrin ska göra?
Jag vill att vården inte ska ge upp om någon, utan verkligen ta sig tid att försöka göra saker och ting bättre. För om någon läkare eller psykolog säger att ingenting hjälper och att de inte kan göra mer, känns det som om de skrivit på ens dödsdom, och det är inte okej. Det är inte okej att ge intrycket av att det inte finns någon hjälp att få.
Men det jag vill att de ska göra för mig när jag flyttar hem är att inte anse att jag är för frisk för att få öppenvårdskontakt för att de inte har resurser, trots att behandlingshemmet anser att jag kommer behöva fortsatt vård.
Vad tror du psykiatrin kommer att göra?
Jag tror att de kommer glömma bort mig, anse att jag inte behöver så mycket hjälp förrän jag (vilket jag verkligen inte hoppas), har gått ner mig totalt igen och ingenting fungerar. Visst behöver man vara antingen frisk så att man orkar kämpa för vård, eller så sjuk att man inte kan någonting, förrän de reagerar. men om man som jag, är någonstans i mitten, utan behov av slutenvård men inte tillräckligt frisk för att klara mig själv helt, tror jag att man blir lite lämnad utanför tills det gått för långt.
