Kalmars slutenvårdspsykiatri - vanvård?
Kategori: Information
Detta är skrivet av en anonym avsändare:
Citat från en psykklinikens chefsöverläkare, 2012: "Vi har ingen fungerande vård för patienter med självskadebeteende".
Ingenting kunde vara mer sant. Vården av självskadepatienter är godtycklig och kan till och med förvärra en patients psykiska lidande och självskadebeteende. Som patient med självskadebeteende bemöts man ofta med arrogans, nonchalans och kränkande kommentarer från psykpersonalen.
En del vårdpersonal tror att motsatsen till kränkningar är att "gulla" med patienterna. Så är det inte (snacka om svart-vitt tänkande!) Det enda som behövs i bemötandet av en självskadande patient är vanligt hyfs. Ett icke-fördömande bemötande utan gliringar.
Vad kan man då få höra som patient med självskadebeteende?
- Vi borde inte lägga om det här såret, du får skylla dig själv.
- Varför gör du såhär? Tror du att du kommer få mer uppmärksamhet då? Jag kan säga dig att det kommer du inte att få.
- Det är så löjligt det här.
- Du är barnslig.
- Tycker du att det är tufft att skära sig?
Det är också vanligt att personalen kommer in i ens rum och ser att man har skadat sig. De suckar högt, himlar med ögonen, går ut, hämtar bandage, går in, lägger om såret hafsigt, går ut och lämnar en ensam med sin ångest.
Det är det allra värsta, när personalen vet om att man mår jättedåligt, men är helt likgiltiga inför ens lidande. Det är det värsta straffet som man kan utsätta en annan människa för.
Vissa avdelningar använder "aktivt ointresse" på patienter med självskadebeteende. Det kan t.ex. innebära att man som patient sitter och gråter i dagrummet, men personalen går bara förbi en och låtsas inte se. Ingen kommer fram och frågar hur det är med en. Andra exempel är att man säger till en personal att man mår dåligt och får till svar att "vad ska jag göra åt det?" och sedan återvänder de till sin tidning eller sätter sig och fikar i personalrummet. På en avdelning så kunde all personal sitta och fika bakom låst dörr i flera timmar, utan att svara när man knackade på dörren. Jag kände mig väldigt osäker då. Tänk om någon patient skulle skada sig själv eller få panikångest, då skulle jag få ta hand om det.
Problemet med Kalmars slutenvårdspsykiatrin är att de ser patienterna med självskadebeteende som en homogen grupp, de vägrar att se individen. De förstår inte att alla med självskadebeteende är olika och har olika anledningar till att de skadar sig själva.
På barnpsyks avdelning fick jag skriva på ett kontrakt inför min läkare där det stod att om jag skadade mig själv på avdelningen så skulle konsekvensen bli att jag inte fick vara på mitt rum. Min läkares del i kontraktet var att hon skulle sköta min medicinering. Det var som ett hån. Jag skulle bli frisk utan att få någon vård medan hon skulle utföra det hon redan gjorde. Att inte få vara på mitt rum var ingen skyddsåtgärd. Det var bestraffning. "Konsekvensen" kunde nämligen verkställas två-tre dagar efter att jag hade skadat mig själv och jag skulle "förtjäna" att vara på mitt rum. En del personal på avdelningen mådde dåligt av att utsätta mig för vissa konsekvenser. Ibland sa de "förlåt, men jag måste göra det här, även om jag inte vill".
Jag ville inte skriva på kontraktet egentligen, men vad hade hänt om jag skulle ha vägrat? Jag var rädd att få ett ännu hårdare straff då.
När straff-behandlingen inleddes började jag för första gången få panikångestattacker där jag var helt okontaktbar. Jag tror att det var för att jag kände mig så otroligt maktlös och det skapade en stor ångest. Jag var helt i läkarens våld, jag såg inget slut på det hon utsatte mig för. Om jag hade förtjänat att vara på rummet fem timmar om dagen (det kunde ta två månader att komma upp i den tiden, även om jag inte skadade mig under de två månaderna) så gjorde minsta lilla misstag att jag inte alls fick vara på rummet. Jag fick hela tiden börja om från noll. Mitt mående förvärrades väldigt av denna morot- och piskabehandling. Jag har sår kvar i själen än idag, gång på gång kastas jag tillbaka till händelserna som jag varit med om inom psykiatrin, både på barn- och vuxenpsyk. Jag uppvisar tydliga tecken på posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), till följd av de trauman som psykiatrin har utsatt mig för.
Denna "vård" med straff hjälpte inte det minsta mot mitt självskadebeteende. Snarare så blev det värre - jag kunde hålla mig länge för att slippa straffen, men sedan var det som att dra ur en kork. Jag exploderade, för jag hade svalt och svalt och svalt min maktlöshet, ilska och alla kommentarer som jag kunde få. Tillslut kan man inte hålla tillbaka sina känslor, det finns en gräns för vad en människa kan hantera utan att gå i bitar.
Jag förstår inte varifrån vården har fått det här med att man kan straffa bort exempelvis självskadebeteende. Jag har läst en mängd olika fackböcker och vetenskapliga artiklar om självskadebeteende, och ingenstans står det att straff har visat sig vara ett bra sätt att få bukt med självskadebeteende.
Mediciner, främst benzo, skrivs ut i mängder. Jag själv var ordinerad missbruksdoser av benzo under sex års tid, trots att behandlingstiden inte ska vara mer än några veckor, på grund av beroenderisken. Jag tog även en mängd olika antidepressiva, antipsykosmediciner, lugnande och sömnmediciner. Jag åt ibland elva olika preparat samtidigt. Jag har skrivit upp varenda ordination jag har haft, så en vanlig dag år 2010 kunde jag vara ordinerad:
1100 mg Seroquel
6 mg Xanor
4 mg Xanor depot
6 mg Haldol
50 mg Propavan
10 mg Stilnoct
40 mg Zyprexa
120 mg Theralen
60 mg Fluoxetin
30 mg Stesolid
30 mg Cymbalta
Och jag är tjej och väger 60 kg.
Under sex års tid hade jag ett livshotande självskadebeteende och extrema humörsvängningar. Det låter kanske otroligt, men när jag tillslut, med hjälp av en läkare, slutade med alla mediciner utom en så försvann både mitt självskadebeteende och mina humörsvängningar. Det visade sig att det läkemedel som jag fick allra först, som 14-åring - Zoloft, ett antidepressivt preparat, orsakade kraftiga humörsvängningar och svår ångest hos mig. Ångest som behandlades med bensodiazepiner, som tog bort min impulskontroll. Sedan rullade det bara på med piller efter piller. Som 14-åring mådde jag visserligen dåligt, hade ätstörningar och rispade mig på armarna, men med dessa mediciner klassades jag snart som "svårt psykisk störd". Ingen förstod heller att min psykiska störning var en biverkan av medicinerna som jag åt, och att för varje medicin som de satte in så behandlade läkarna enbart biverkningarna samt framkallade nya biverkningar.
Psykiatrer - om en patient har en lång läkemedelslista och är väldigt sjuk, överväg då att det kan vara medicinerna som gör han eller hon sjuk, innan ni sätter in ytterligare ett läkemedel. Jag säger inte att det är så i alla fall, men våga tänk tanken. Kolla igenom medicinlistan och titta på vilka psykiska biverkningar som läkemedlen kan ge.
Jag har inte behövt vara inlagd har jag har inte skadat mig själv sedan alla läkemedel sattes ut, det är ett par år sedan nu. Jag äter bara två mediciner och mår bättre än vad jag någonsin har gjort. Nu vill jag sprida ut hur Kalmars (van)vård av människor med självskadeproblematik går till. Det ser fint ut på ytan med vårdplaner och ditt och datt, men i själva verket så är vården många gånger förödande för dem som hamnar inom psykiatrin.
Radioprogram om Kalmars psykiatri:
Patient tvingades torka upp sitt eget blod:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3762&artikel=5541266
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=5538756
Forskare kritiserar blodtorkande:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=5540434
