Psykfullt/Platsbrist

Fick det här mejlat från anonym inlagd i Stockholms Södra Psykiatri.
Pat upger också att dessa två sängar används alltså av patienter,
i dessa rum.


Vill du ligga på toaletten eller samtalsrummet över 2 stolar?
Du får bestämma helt själv!








Ett samtalsrum där det ligger en madrass över två stolar och utan larmknapp.


Kommentarer:
"På Enskede Årsta Vantör Socialpsykiatriska slutenvård ligger det Alltid Någon patient
på en madrass på golvet. Det första man möts när man skrivs in är rynkade pannor över
"Var i helvete ska vi lägga patienten?"

*

"Exakt samma sak hände på psyket i Gävle (avdelning 27) för bara ett par veckor sedan - det stod sängar i samtalsrummen som patienter fick sova i, alla rum förutom ett är avsedda för en person men det låg två i i princip varenda ett och tre i rummet som är avsett för två patienter. Det var så överbelagt att man fick öppna en ny extra avdelning på våningen ovanför!!! På 18 platser vårdades ca 30 patienter. Den svenska psykiatrin är skandal!"
http://gd.se/nyheter/sjukvard/1.1818061-kaos-pa-psykenheten-i-gavle
http://gd.se/insandare/1.1839902-det-ar-skrammande

*

"Själv fick jag ligga i ett linneförråd, på akutpsyk, Shalgrenska, för att jag inte kunde "hålla käften", som de uttryckte det! Smått störigt, då det sprang personal för att hämta lakan hela tiden, men huvudsaken var väl att jag inte skulle störa...Grr, jag mådde ju för fan (sorry) riktigt dåligt! Kom från IVA efter ett självmordförsök..."
 
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Vill inte arbeta med psykisk sjuk


Mår du dåligt?


Mår du dåligt?
Inte när du ser trololo-mannen. Han har bevisad effekt mot ångest och depressiva tankar.
Nu med singalong... kör den här dansen och låten när du mår dåligt.
Annars får du pengarna tillbaks!
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Ny Inställning Nu!





Mission 2010: Psykiska sjukdomar skall INTE längre vara tabu!

Glöm inte att kolla in den här facebookgruppen som vi mer eller
mindre snor allting ifrån ;)
Väldigt aktiva medlemmar och admins!






RESURS är ett partipolitiskt obundet nätverk vars syfte är att lyfta fram och
bevaka sjuka och utsattas rättigheter i Sverige.

Kom med i Nätverket RESURS och bli medlem http://resurs.ning.com






Socialpsykiatriskt Forum vill fördjupa den socialpsykiatriska kunskapen, synliggöra rön, debattera och sprida erfarenheter.
 Föreningen vill därvid engagera företrädare från all de samhällsorgan, som människor med
psykisk sjukdom/funktionsnedsättning är beroende av.
http://www.socialpsykiatrisktforum.nu/



Bilaga i dagens (23/2) DN:

Ett samhälle för alla.

1 av 4 lever med psykisk hälsa - från
Handisam:




















Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Bananer är magiska

Ingen kan något, ingen vet något, ingen hör eller ser.

X ringer in till Carema Hjärnhälsans psyk-jour på kvällen och berättar att X mått fruktansvärt de senaste dagarna och är suicid.

X - Jag mår jättedåligt och jag har tagit sömntabletter men jag somnar inte och jag mår jättedåligt
Psyk - Okej, när tog du dom
X - Kanske en halvtimme sen, jag tog lite för många...
Psyk -En halvtimme bara? Det tar ju minst 2 timmar innan dom börjar verka
X - Okej, men det är inte farligt att ha tagit såhär många? (anger namnet på preparatet och dos*) jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår så himla dåligt att jag vill dö.
Psyk - Det vet jag inte, du får ringa sjukvårdsupplysningen och fråga hurpass farligt det är att överdosera (sömn-preparatet)
X -Äh, jag tror inte jag kommer dö ändå, jag går och lägger mig nu
Psyk - Okej! Hej då.

(* = ca 6 gånger mer än rekommenderad dos)

Det hela slutar med att Xs pojkvän får sitta och vakta X under natten tills X somnar flera timmar senare på grund av all ångest.

"Jag är så trött på nonchalanta svar på psykjouren, det är inte meningen att partners ska vara våra mentalskötare."

 



En patient berättar om BUPs bananer:


"Jag var inlagd på psykakuten mot min vilja, när jag har varit där två dagar får jag gå ut och röka. Väl ute vägrar jag gå in, jag sitter utanför och gråter att de måste skjutsa hem mig eftersom jag inte tänker gå in igen. En av skötarna:
 "Det går ju inte... Men om du vill kan vi gå upp till DBT-huset och ta en banan?" 

 
Jag vet inte om det är bra eller dåligt eftersom de lika gärna bara kunde burit in mig, men liksom... Ditt liv är åt helvete, du vill helst bara dö, du är helt i händerna på någon läkare som tycker att du är så störd att du inte ens kan vara hemma, men om du vill kan vi gå upp till DBT-huset och ta en banan?

På akutavdelningen BUP Sachsska: Bananer är magiska!"


En annan patient berättar om att söka hjälp:
"Innan nyår så ringde jag in till psyk och förklarade att jag behövde hjälp och att jag mådde dåligt.
Och då fick jag lämna alla min uppgifter och berätta lite kortfattad vad jag hade problem med.
Sen sa hon att "vi hör av oss efter vi haft vårat möte" (som dom har 1 gång i veckan) men jag hörde aldrig av dom.
Så efter några veckor (3-4) så ringde jag och frågade om jag kunde få hjälp och att jag redan ringt en gång tidigare. Men det visade sig att uppgifterna var inte kvar och då undrar man ju vad dom gör på sina möten!?
Hur kan dom bara glömma bort någon så?
Och sen blev jag förbannad över att psykkvinnan frågade om min kille hade jobb, vad fan har det med saken att göra?
Jag fattar bara inte hur sjukvården kan vara så jävla fucking dålig!"
 
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Farbror Klok

Har du negativa eller positiva upplevelser av SOS Alarm ang. psykiska besvär? Kommentera/mejla.



Nu har farbror blå varit i farten igen.
Har du några trevliga berättelsen från rättsvänsendets attityder? Mejla/Kommentera.

LÄS MASSOR AV PSYK-POLISBERÄTTELSER HÄR



X blev kopplad till från SOS Alarm till Larmcentralen, polisen, pga självmords"hot"...

X - Jag får ingen hjälp av psyket att ta mig in, och jag vill bara ta livet av mig. Jag måste ha hjälp med att komma in.
Polis - Ta en taxi då?
X - Om jag hade kunnat ta en taxi så hade jag väl inte ringt 112? Jag är rädd att jag hoppar ur taxin i farten,
eller bara tar livet av mig nu direkt.
Polis - Vi kan inte skicka ut massa bilar till ett psykfall!
X - Psykfall!? Vafan säger du?
Polis - Men du är ju det.
X - Du är ju inte klok, man kan inte säga så till människor!
Polis - Du, vem är som inte är klok?


(Anmäldes och gick till CU (polisens internutredning) och lades ner pga bevis. När jag påpekade att bevis finns pga alla larmsamtal inspelade ändrade de sig och sade att det inte var fel att använda sådanna ord)
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Nytt citat

Fick in ett citat.. har ni något citat så kommentera eller mejla psykiatrin@hotmail.com
 
"ÖL: Vad vill du ha för hjälp? 

Jag: Jag sover hela dagarna och är deprimerad eftersom jag sänkte dosen av antidepressiva för fort. Känner mig orkeslös och likgiltig. 

ÖL: Ok, då tar vi bort dina antidepressiva och ger dig stämningsstabiliserande och sömnmedicin." 


Jag protesterade och fick LPT. 

Jo, det är helt sant"

Självskadebeteende

Hej! Det här är ett inlägg som tillhör Diagnos-kategorien. Titta där om din diagnos finns beskriven. Om inte, påminn mig eller skriv lite info som jag kan lägga upp. Har du länkar och annat som passar in under diagnoserna? Psykiatrin@hotmail.com :)

Längst ner hittar du personliga berättelser om detta.

Vill du beskriva hur det är att ha ett självskadebeteende? Mejla anonymt!


Diagnos: Självskadebeteende

De flesta vet nog vid det här laget vad självskadebeteende är, men många vet inte hur många olika sorter som finns. Och så den underbara hjärndödheten i att tro att det är småtjejer som bara vill ha uppmärksamhet.

Självdestruktivitet kan vara allt från små nästan omärkbara beteenden som att man inte tar hand om sig själv´, som att utsätta sig för risker eller personer som behandlar en illa, missbruk, ätstörningar till självmord. Sjävskadebeteendet handlar oftast om att man utför fysiska skador på sig själv.

Det är både män och kvinnor, unga som gamla som gör detta, även om flest kvinnor har visat sig i forskningen. Det finns också många barn som utsätter sig för skada, utan att veta att detta förkommer i samhället, och alltså inte har blivit påverkad av andra, vilket många andra inom detta tabuämne anser vara problemet.

Det kan både vara det huvudsakliga problemet en person behöver hjälp med, eller bara ett symtom bland flera som ingår i ett psykiskt tillstånd. Det är vanligt vid ätstörningar och personlighetsstörningar och i huvudtaget från personer som tidigt och under lång tid blivit illa behandlad av andra.

Alla som skadar sig själva behöver hjälp. Men alla som skadar sig själva ropar inte på hjälp.
De flesta som skadar sig själva försöker hantera ångest eller andra övermäktiga känslor. Många upplever att känslorna då lindras eller blir mer uthärdliga om kroppen utsätts och ersätss av en kanske mer begriplig smärta. Och när man vant sig vid detta sättet att hantera ångest, kan det uppstå ett beroende.

 

 

"Det kan också vara så paradoxalt att barnet som utsatts av sina föräldrar har kommit att koppla ihop den trygghet, som föräldrar alltid i någon mån står för, med smärtan. Självskadandet blir då ett bakvänt sätt att trösta sig själv genom att återvända till välkända upplevelser." (Vårdguiden)

 



Oroliga Anhöriga!
* Fråga rakt ut.
* Tänk på täckande kläder i opassbara situationer
Och en stark ovilja av att visa vissa kroppsdelar tex
vid bad eller sport.
* Rakblad och knivar, plåster etc
* Andra psykiska diagnoser?


Det finns hjälp!
Även om psykiatrin är skit så finns det hjälp att få och många stödorganisationer 
som tex shedo.org etc. Ju tidagre desto bättre! Tänk på att du kan skada dig för livet
och kan bära på ärr i resten av ditt liv. 
Och främst: Du är värd bättre och du är värd att må bättre.


Anhöriga och utförare: En skitbra intervju med bra och raka frågor till
Sofia Åkerman från SHEDO



En självskadehandling som är tabubelagd kanske för att den kan förekomma i liten och stor omfattning att det nästan ses som normalt är

Dermatilloman/ Dermatillomania eller CSP - Compulsive Skin Picking 

 

Jag har haft trichotillomani sedan 13-årsålder, och är även drabbad av BDD.

Wikipedia ger en ganska bra beskrivning av sjukdomen: http://sv.wikipedia.org/wiki/Trichotillomani

En impuls-kontroll-störning i form av självskada då personen får ett beroende av att skada sin hud, ibland utan att ens tänka på det, utan som en mycket dålig ovana, fast farlig. Detta kan vara vanligt om personen även har BDD Body Dysmorphic Disorder.

Detta får även personens ångest att lindras. Man kan se det som en mycket allvarlig form av nagelbitning, vilket också ligger under denna kategori. Det kan vara allt från att skära, riva och förstöra hud på hela kroppen. Det ger ångestlindring både i stunden och även efteråt om det bildar så stora sår att kroppsdelen är svår att röra.

Det finns även något som heter Trichotillomani/Trichotillomania, då man upprepligen drar bort hårtstrån för att lätta ångest.


Information på engelska

Bloggar om Trichotillomani:
Yngve


Berättelser om självskadebeteende

"Jag började skada mig själv när jag var 10 år gammal. Jag minns inte vad det var som hände då, mer än att jag inte mådde bra och hade mycket ångest.
Jag vet inte heller hur jag kom på tanken på att skada mig själv när jag var så liten. Jag läste otroligt mycket då, kanske hade det dykt upp i en bok? I vilket fall som helst upptäckte jag rakhyvlar. Ingen visste någonting om det, så det var inget mer med det för min del.
Jag skar mig själv periodvis under fyra år då jag, vid 14 års ålder berättade det för en vän. Jag hade då övergått från ytliga sår på armarna jag gömde under armband till djupa sår på benen. Det är inte jätteofta man visar sina lår för någon när man är 14, och om man skulle sova hos en vän, ja, då var det bara att vända sig om när man skulle byta om. Jag lät aldrig mina föräldrar se såren efter att jag berättade det för dem.

Jag förstår att det inte var lätt att märka, men jag önskar att de, att någon hade märkt. Jag ville bara ha hjälp, men jag vågade inte berätta eller visa det för någon. I ett samhälle där allt går ut på att vara stark är det inte lätt att känna sig svag och minst i världen. Nu är jag snart 19 och jag försöker att inte förstöra mig själv mer. Min kropp kommer alltid att vara vanprydd och fel, och den dagen jag kan gå på till ett badhus så kommer jag att få vänja mig vid dömande blickar och fördomar.
Jag visar och berättar inte för jag anser inte att det är någon utomståendes problem, och jag vill inte att folk ska tro att jag vill ha uppmärksamhet. Jag kommer på mig själv med att, om jag ser någon okänd människa på stan med skärsår, döma dem. Jag har verkligen ingen rätt att göra det, speciellt inte eftersom jag i snart nio år har skadat mig själv, både fysiskt och psykiskt. Jag vet inte vad deras problem är, jag vet inte vad som har hänt dem. Jag har lika mycket rätt att kalla dem för uppmärksamhets-sökande som någon har rätt att kalla mig det. Alltså ingen. Jag borde veta bättre.
När man skadar sig fysiskt är det mer psykisk skada som sker. Så upplever jag det. Det bildas en ond cirkel där man får ångest, man skadar sig, får ångest för att man skadade sig och så är man igång igen.
Att skada sig är ett tyst rop på hjälp. Och bara för att det inte syns, så betyder det inte att det inte finns där.
Jag har lärt mig att vem som helst, även den som minst av allt beter sig som det, kan skada sig.
Helt i onödan."


"Jag har skadat mej själv så länge jag kan minnas, alltså sen jag var riktigt liten.
Jag är uppvuxen i en miljö där man alltid ska vara glad, vilket resulterat i att jag aldrig tillåtit mej själv att känna alla känslor. Att svälja allt dåligt är svårt. På ett eller annat måste man få ur sej även dessa känslor (jag har fortfarande svårt att sätta ord på dem). Jag har alltså vuxit upp utan andra sätt att känna på.
För några år sen kraschade jag totalt psykiskt och började i terapi. För att kunna må bättre, blev jag tvungen att konfrontera allt det här och lära om. Det har varit en otroligt tuff tid, men det känns skönt nu när jag ser hur mycket bättre jag mår.

Jag kan inte säja att jag slutat göra mej själv illa, men jag har hittat andra sätt att hantera känslor på. Jag har lärt mej vad det egentligen är jag känner OCH att det är okej att vara ledsen, besviken och arg. Jag har ingen dag då jag slutade, men 2010 övergick jag från att plåga bort ”dåliga känslor”, till att känna, acceptera och gå vidare.

Mitt råd är att söka professionell hjälp. Självskadande beteende är ett symptom på något annat. Att bara sluta löser inte det egentliga problemet.
Som anhörig kan du fråga hur hon/han mår. Berätta att du vill hjälpa, prata och finnas där. Fråga vad personen behöver av dej, förklara att du vill förstå.
Att få en person som skadar sej själv att prata om sina problem är svårt. Det känns som man gör andra illa, genom sina egna skador. Erkänn att du inte förstår, det är det bästa sättet att berätta att du verkligen vill veta vad som händer inom den person du försöker hjälpa.


http://trasigt.blogg.se/"
 
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar


Klipp

Anneli Jäderholm föreläser:

http://www.youtube.com/user/AnneliJaderholm



Roliga psyk-klipp
http://www.youtube.com/v/uPc2Qmyp3uo&hl
http://www.youtube.com/v/eNcBjVSVw5E&hl
http://www.youtube.com/v/N_VTMoeRULk&hl
http://www.youtube.com/v/05OP8sAiT94&hl
http://www.youtube.com/v/4uAmeUWQCUo&hl
 
 
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Det är dags att växa upp (bara så ni vet)

CITAT

När man minst anar det så dyker det upp citat.


X ligger inne med LPT efter en överdos. Är på samtal med överläkaren.
ÖL- Vad gör du här egentligen?! Du ska inte sitta inlåst på en avdelning, ut och jaga killar på stan så blir livet bättre! Ut och ta dem bara!
*ÖL skickar hem X*
 - Sjukhuset i Falköping, avdelning 7A
 


 
Psykolog: Har du pojkvän?
X - Nej.
Psykolog: Flickvän kanske?
X - Nej.
Psykolog: Sånt här med häxor... wicca och så vidare... Sysslar du med sånt?
X - Nej
Psykolog: Men du gillar det onda va?! Eller hur?!
 
- Vuxenpsykiatriska öppenmottagningen i Skövde
 


X har satt plåster på sina brännsår på armen.
X psykolog insisterar på att X ska ta bort plåstrena så att hon får titta."
 
Psykolog: *Slår handen för munnen och får kväljningar när hon ser.* 
- Alltså... Fy vad äckligt! Guuud vad äckligt!
*Hon fortsätter att upprepa hur äckligt det är i en evighet och sitter bara och stirrar.*
 
- Vuxenpsykiatriska öppenmottagningen i Skövde


Nattjouren gör bedömning..

Läkare - Jaha och du är här igen?
X - ? ( Har aldrig träffat läkaren förrut)
.. 2 min senare
Läkare - Hur många tabletter tog du den dagen?
X - Jaa.. jag minns inte.. jag minns nästan ingenting från den här veckan..
Läkare - Du tycker inte det är dags att växa upp nu?
X - Det här skiten tar jag inte. ( Lämnar rummet - får LTP efter 3 min samtal)

"Läkare" 

Centraljouren Stockholm


 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Parallell

En läsare skriver om sitt möte med psykiatrin och deras sk parallellundersökning.

"Dec -09 fick jag en tid hos psykolog (Västmanlands landsting).
Detta var 14 dagar efter jag varit på akut-psyk och blivit hemskickad efter 5,5 timmars väntetid och 20 minuters samtal med en sjuksköterska.

Då jag kom till psykologen frågar han mig om jag vet varför jag är där...
X - För att jag var på akut-psyk antar jag?
Psykologen -  VA? Har du varit på akut-psyk?
X -  Eh? Varför är jag här?
Psykologen - Detta är en paralell undersökning och du är här för att bli friskförklarad
X -  Nej, nej, nej, nej, nej, nej! Jag är inte frisk!

Han förklarar bort hela grejen med att det saknas sidor i min journal(?) och att han bara gör en så kallad parallellundersökning och att ingen informerat honom om allt som hänt."
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Caution: Psykiatrin

Anna Mikhalchuk, känd som Anna Alchuk, dog ju i april efter ett självmord pga förtrycket i Moskva. Hon hade bland annat en utställning som hette "Caution, religion!", som provocerade de rysk-ortodoxa grupperna i Ryssland. Då fick hon sin konst vandaliserad av den rysk-ortodoxa kyrkans torpeder och när polisen kom för att hämta gäringsmännen blev Anna åtalad för verken istället. Och hon blev så pass skrämd att hon inte längre kunde fortsätta med konst.

Lite ungefär som den här bloggen. Inte för att jag vill jämföra oss med en stor konstnär.  Men den här bloggen har omedvetet provocerat och startat kontroverser. Vi tar fram vår synvinkel och sanning ur den här psykiatrin. Men det var inte bara det som slog mig. Annas man sa så här efter hennes självmord, och det är så sant!:

"Alla människor behöver livskraft för att orka leva vidare.
Om någon hamnar i en extrem situation
och livskraften snabbt förbrukas
så kommer den inte att räcka till för att man ska kunna leva vidare.
Det var nog det som hände. Hon förbrukade hela sitt förråd.
och det var nog inte så stort."



Kontentan är; fortsätt berätta sanningen och era åsikter, vi som KAN!
och glöm inte att fylla på ditt förråd. Jag hoppas vi kan göra det på den här bloggen.
Hjälp varandra!
Kram P

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

 


Efterfrågan

Nu kan du om du känner för det, skriva av dig om din subjektiva upplevelse om din Diagnos.
TYp 1/3 sida ungefär är lagom, tänkte samla in det till Diagnos-sidorna som du ser under Kategorier.
Finns inte din diagnos med får du gärna skriva en i samma anda som Diagnossidorna är skriva i, det behövs!

Det blir lite svårt om du har flera diagnoser, försök då skilja dom mellan varandra. Eller så kan du skriva om hur det är att ha dubbel eller trippeldiagnos, eller fler? Hur är det?
Har du inte fått någon diagnos eller har Psykiskstörning* UNS? Skriv om det!

Detta till hjälp för andra med samma diagnos, till de som inte än fått en, och anhöriga och psykpersonal
som inte förstår hur det känns och tänks.

Psykiatrin@hotmail.com är adressen.
Kram P
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Ensam i mörkret


En läsare publicerar.. sin livs novell:



ENSAM I MÖRKRET


Allt var ett enda mörker, smärtan i hennes bröst satt som sten,saknaden
efter vänskap fanns kvar, allt kändes så meningslöst hon försökte
förtränga allt men det gick inte. Allas röster ekade i hennes huvud hon
mindes allt så klart från första klass till 9 an. Allas kalla blickar
och de glåpord som ut ur deras munnar När alla var ute och lekte på
skolgården, hade ju alla något att göra tjejerna hoppade hopprep eller
lekte häst eller bytte bokmärken.

Killarna spelade basket, eller lådhockey alla verkade ha de så kul men
längst in under en stor ek stod en liten flicka som var alldeles ensam.
Hon var späd, lång och mager och hade sitt långa ljusa hår uppsatt i en
fläta bak i nacken. Hennes huvud var nedböjt och blicken var tom. Hon
fick inte vara med dom andra barnen, kände hur tårarna ville fram dom
brände bakom ögonen. Hon försökte hålla dom borta men ibland gick de
inte, tårarna rann nerför hennes kinder. Detta upprepades varje dag. Hon
kände att de blev som ett stort hål i hennes bröst som bara blev större
och större för varje dag som gick. Det fanns 2 st killar som verkligen
plågade henne den ena var lång och smal, rödhårig och den andra killen
var kort och hade mörkt hår. Dom var alltid elaka mot henne sa alltid
taskiga saker hela tiden som ex.

- Benrangel, mespotta, usch vad ful du är, du kommer ju aldrig att få en
kille som tycker om dig. Du är så smal har du anorexia eller?
Hon mådde jättedåligt varje dag av detta hon kände sig ännu mer värdelös
hela tiden.

Men de var inte nog, de fanns även 5 tjejer som gjorde hennes liv ännu
sämre. dom trodde dom var snyggast och bäst på allt. varje dag så
retades dom skrattade åt henne och bakom hennes rygg, om hon gjorde bort
sig.

Dom utnyttjade henne med när de passade dom,

När hon började i 7 an hade hon ändå inga vänner fast hon hade blivit
lite äldre och sen trodde hon att de skulle bli lättare med nya
kamrater. Det pratades fortfarande skit om henne och att dom nya
kamraterna inte verkade bry sig alls. Men de fanns faktiskt en tjej som
inte var dum då känndes det som ett litet hopp av lycka tändes i henne.
Men alla vände henne ryggen hela tiden snackades mycket skit om henne
hela tiden. Matsalen var riktigt jobbigt att gå dit varje dag fick
aldrig sitta med andra och hon blev knuffad i matkön samtidigt så
trängde dom sig före henne hela tiden. Ibland fick hon sitta med dom i
klassen men bara dom dom ville ha någon att reta.
Hon fick inte mycket matro för att hon hörde ofta klasskamraterna säga

- Fan vad du är äcklig stäng munnen när du tuggar det ser så vidrigt ut

Gymnastiken var en plåga för henne hela tiden. Ångesten fanns där som
ett stort monster jämt.
Hon blev alltid vald sist jämt när de var dags för bollsport m.m Alla
klagade och suckade på henne hela tiden.
Alla bollsporter var en riktigt plåga för henne. även att bada och när
de var dags för hinderbanan. Att duscha var en pina.

Hon fick alltid höra
- Vad dålig du är skärp dig annars vinner vi aldrig ta bollen då?
Det suckades alltid och hon fick alltid se allas ögon blänga på henne .
Hon minns en dag på gympan när de var dags för hinderbanan allt gick
ganska bra fram till sista hindret, som var en bom som var nerfäld och
en bänk som lutades emot bommen man skulle springa över den och sen
hoppa ner på en tjockmatta på andra sidan. Ja hon tog sats för att
springa upp, men mitt på bänken tappade hon fotfästet och rammlade
baklänges, smälde i huvudet i golvet, kände ett illamånde på en gång,
hon såg som små glitterstjärnor framför sig. Men ingen brydde sig ett
skit om detta.

Usch redovisningarna på lektionerna var ett helvete. Hennes hjärta slog
snabbare hon fick yrsel, hon började få handsvett som hon aldrig får
annars. Ångesten började komma fram hon blev helt matt benen darrade
rösten darrade hon stammade fram orden, blev illröd i ansiktet när hon
väl hade tagit sig upp på golvet såg hon allas blickar stirrande mot
henne, såg hånflin överallt. När hon äntligen var klar så kände hon en
lättnad. pga detta så drabbades hon av koncentrationssvårigher och svårt
med inlärningen. Lärarna verkade inte bry sig alls heller. En helt
vanlig dag kom en tjej fram till henne och gav ett brev då sa hon också

- När du läst detta brev så är vi inte vänner längre. sen gick hon vidare
Hon blev väldigt rädd visste inte om hon skulle läsa brevet men sen tog
hon mod till sig att göra de.

I brevet stod de att hon var knäpp, trög jobbig och att hon skulle lämna
hennes kompis i fred.
Det tyckte hon var lite konstigt för att det var ju hennes kompis först.

Efter hon hade läst brevet värkte det till i hennes hjärta Det var tur
att skolan var slut då också.
Så hon skyndade hem. Hennes mamma såg direkt att något var fel och då
kom tårarna på en gång dom gick inte att hindra hon tog upp lappen och
gav den till sin mamma. Efter ett tag så började de synnas tårar från
mammans ögon dom ran ner för hennes kinder.


Efter ett tag så ringde hennes mamma till syon på skolan hon fick också
läsa brevet dom träffades och pratade igenom detta. Efter samtalet så
ringde syon till rektorn på skolan. Han blev väldigt beskymmrad och
besviken att detta har hänt. så han skickade ner tjejen till honom. dom
hade ett långt samtal. Hon hade mycket stöd av sin lilla syster och
hennes vänner. Så fort dom såg tjejerna så blängde dom så mycket så de
inte vågade säga något..

Hon hatar sig själv än i dag för att hon var så feg och inte sa ifrån
tidigare...

Trots detta så känns allt så jobbigt hon gråter mycket än i dag och
länge för att få ur sig allt. som finns i hennes kropp och som aldrig
försvinner .Smärtan bara blir värre och värre. Hålet i hennes bröst blir
bara större och större. Hennes arma kropp går snart sönder hennes
muskler och leder ömmar hela tiden.

Hon lider nu av sviterna har fått depression och ångest pga detta Det
lär ta tid att läka såren.


Av: Tears of an angel
 
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Psyk är konsekventa

Citat igen från en läsare..



X - Jag mår så dåligt, jag vill bara ta livet av mig
SSK - Jahaa.. jaa men det är så svårt att veta vad jag ska göra
SSK - Det är ju ingen idé att hjälpa dig..
X - Vaddådå?
SSK - Ja men varenda gång du sagt så och vi kommit hem till dig
så har du ju inte tagit livet av dig..
X - ehh neehj då har ni ju hjälp mig, det är väl bra
SSK - Ja men du tar ju aldrig livet av dig!
X - Nähä förlåt för att jag inte lyckats med det än..



(X har tagit flera överdoser samt hängt sig 2 gånger + flera mer "misslyckade" självmordsförsök)


Årsta Enskede Vantör Socialpsykiatriska Slutenvård

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Månadens anställd Januari

"Hej! Jag har nu varit inlagd på psyk med LPT i exakt 4 månader och denna gång hade jag turen att få en UNDERBAR läkare. Hon har alla egenskaper som en läkare borde ha. Hon lyssnar, förstår, kommer med bra och kreativa förslag, hon tar tag i de grundläggande problemen för patienten, hon SER en människa med möjligheter och ger inte upp.

Så jag tycker hon förtjänar att bli MÅNADENS ANSTÄLLD! Det e många som tycker hon e jättebra och det e så hemskt att hon ska sluta jobba inom några dagar och flytta tillbaka till Tyskland.

Hon har t.o.m suttit och kramat mig när jag har haft ångestattacker. Hon fokuserar på det positiva men utesluter inte i och med det, det negativa.

Hon är och kommer alltid vara den bästa chefsöverläkaren jag har haft kontakt med.

Hon heter Jutta Hensel och jobbar på Huddinge Sjukhus, avdelningar M76 och M78!"

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Svenska Psyk = Vi är vad vi heter.


Rubriken är tagen från den exellenta Tjelsis visdomsord. Det är dock inte Tjelsi som angett citat nedan.


En läsares berättelse om LTP på Nacka:

Psyk/sjuksköterska- Oj är du fortfarande uppe 23.00
X- Ja, jag kan inte sova
Psyk/sjuksköterska- Såhär kan vi inte ha det. Du måste sova.
X - Ja..de jag försökt berätta hela kvällen
Psyk/sjuksköterska: *ger medicin*
 
X lägger sig och försöker sova men somnar inte. Tillslut medicinerar de ner X tills hon däckar. Dagen därpå vaknar X och ska gå på toa. Hon faller ihop och försöker stödja sig in på toaletten. Hon ramlar ihop och slår huvudet först i väggen och sen i stolen. Personalen stormar in av smällen.
Psyk/sjuksköterska - Oj herregud vi har nog gett henne en överdos. Personalen får hålla uppe X för att inte hon ska ramla ihop.
 
Psyk1- Du måste äta vid lunchen nu.
 
X Får stödjas av personalen till bordet. Hon äter. Efter en stund kommer en mentalskötare och säger att hon ska ta blodprover för att se hur stor skada deras överdosering lett till. X ramlar omkring och får bäras ner på sjukhuset.
 



X tar med sin bästis Y till psyk när hon fått reda på att hon tagit överdos. Det är kväll och det är bara 2 stycken som fortfarande var kvar. En läkare och en psykolog. X knackar på dörren för det är låst.
 
Läkare - JAHAAA OCH VAD VILL NI? VI HAR STÄNGT!!
X- Ja men alltså.. Y har tagit överdos och mår inte så bra. Hon behöver hjälp.
Läkare - JA MEN KOM IN DÅ.
 
Läkaren tar blodtryck på Y och konstaterar att det är väldigt lågt.
 
Läkare - X du får ta hand om det här. *går och hämtar tabletter* Ta dom här. Ge din bästis Y dom om hon får krampanfall.
X- Men alltså..jag vill inte ha hennes liv i mina händer. Ni måste göra någonting ju.
Läkare - Okej, ja men dåså. Jag skjussar hem er till Y.
 
Senare på kvällen blir Y nästan medvetslös och X ringer efter ambulans. Y stannar på sjukhuset över några nätter på grund av överdosen.

 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Alltings Jävlighet

Alltings Jävlighet har skrivit sin livs novell och publicerat som en undersida till sin blogg. En välskriven berättelse om ett liv och hur psykiatrin kan finnas i ett till synes helt normalt liv. Läs här.

Urval:
"Han hjälpte mig vidare in till vuxen psykiatrin. Fick träffa två läkare, varav den ena fortfarade är min läkare, och fick berätta ungefär samma sak som jag berättade för B flera gånger. Störde mig många gånger (och gör det fortfarande) på det kalla bemötande man kan bli utsatt för som patient till psykvården. Man måste dra sin historia hundra gånger, svara på samma hundra frågor lika många gånger, förklara sina tankar ännu fler gånger. Om man inte är galen när man söker sig till psykiatrin så blir man defenetivt det. Blev djupt deprimerad och väldigt, väldigt rädd. Hela mitt jag blev uppätet i den här diagnosen, fanns det verkligen en kärna av ”mig” där inne? Jag hade svårt att tro på det. När jag pratade med T om diagnosen, mina tankar och mina rädslor så sa han ”men älskling, jag visste att något var fel.. jag visste bara inte vad”. Minns att jag skrattade och grät på samma gång, oviss om vad jag egentligen kände inför vad han sa. I glappet emellan psykiatrin och vårdcentralen var jag farligt nära alkoholen, hade tankar på att ta livet av mig men varje gång jag tänkte på T ensam så greps jag av sådan fullständig panik att jag måste söka mig till honom och hålla om honom, tyst lova honom att jag inte skulle ge upp, att orka för hans skull. Åkte in ett par gånger på psykakuten, fick lugnande och blev hemskickad. T gick ofta hem tidigt från jobbet för min skull, för att ligga där och hålla om mig när jag grät och skämdes."

Läs mer här.
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Leg. Psykfall.

I hopp om att hamna på den patetiska tips och frekventa modenördslistan på blogg.se, har jag som alla andra bloggar börjat med lite mode som gäller oss psykfall. Det här tipset fick jag av en läsare..
Badgen Leg. Psykfall finns på Designtorget.

Efter att ni har inhandlat alla modeattaraljer som bloggen säger att ni ska göra,
så kan ni sätta er med lappisen och läsa lite intelligenta inlägg istället:

Våga tala om självmord

Att med hot och straff tvingas till

Psyk lärde mig att tiga

Har du eller någon annan skrivit ett vettigt inlägg om psyk? Tipsa!


Och så en I guess amerikansk youtubare som faktiskt Berör,
handlar om Borderline men rör nog ganska många av oss.
Starka bilder och känslor varning.

Kram P
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Svar till anhörigavi

 

Ett mejl från anhörig:
"Det låter jättebra det du skriver. Jag skulle vilja ha berättelser från sjuka människor om hur det är att ha en sambo, partner eller fru/man samtidigt som man är sjuk, samt handfasta tips om hur en anhörig ska bete sig. Just nu till exempel så vill min sambos psykolog att han ska skriva dagbok och gå ut varje dag, ska jag då försöka få honom att göra det eller inte? Hur får man någon som vägrar att göra något osv? Ska man ens försöka? Sånt. "

Svar på tal från Mezza! Läs här


Ni som orkar får gärna självklart subjektivt och objektivt berätta vad anhöriga kan hjälpa till med.
Skriv gärna detta på mejl. Psykiatrin@hotmail.com
Berättelserna går OAVKORTAT till Stöd För Anhöriga, och då behöver du inte ge ett öre.

Jag sammanfattar några av de frågorna jag svarat på ett par år genom mejl till anhöriga
som jag gärna vill att ni går efter. Vi har redan fått in svar, så fyll bara på med det ni tycker fattas. Och tack så jättemycket för hjälpen!


1. När man märker att ens anhörig mår dåligt men inte vill ta den hjälp som finns av psykiatrin, men behöver den, vad gör man?
I mitt fall ska det verkligen ha gått väldigt långt då. Både jag och min sambo vill helst undvika inläggningar. Men jag vet att om han skulle känna att vi inte kan klara detta, då sätter han näven i bordet och ser till att jag åtminstånde ringer. Antingen till jouren eller nån annan tal-kontakt. Efter alla turer inom psyk, är jag ändå rätt säker på när gränsen går, och då vet jag oxå att jag måste vare sig jag vill eller inte.
Jag tror det handlar om att partnern ska kunna hjälpa till att se det ur en annan vinkel, kunna argumentera med faktiska händelser osv.

2. På vilket sätt kan man ge sin anhörig stöd? Allt ifrån verbalt, socialt, fysiskt, psykiskt, emotionellt?
Våga prata om det. Stäng inte in några ord eller frågor, för det kan vara svårt att se mellan raderna när man mår dåligt. Se till att skapa det förtroendet som krävs för att han/hon ska våga gå till dig om vad som helst. Det är inte bra om han/hon bär på saker, känslor, tankar osv utan att kunna prata om det. Förstår du inte, så fråga. Det skapar större förståelse och det blir lättare att anförtro sig då.
Även om det är skratt, tårar eller ilska, så visa att du finns där no matter what. Kom ihåg att det inte enbart är personen du känner som agerar, det är även sjukdomen. Det går inte att skylla på sjukdomen visserligen, men tänk på att det är båda, inte bara antingen eller (sjukdomen eller människan).
Var inte rädd för fysisk kontakt, men bli inte heller för upprörd om han/hon inte vill ha det. Ibland måste man få vara själv.
Det är såklart viktigt att du vet saker om sjukdomen. Om hur måendet beter sig, hur eventuella mediciner verkar samt dess biverkningar. Vet du inte, så fråga fråga fråga... antingen direkt eller på nätet, i böcker eller läkare/vårdkontakter. Det finns tystnadsplikt, men generella frågor går alltid bra att ställa.

3. Hur gör man om man har en anhörig som Inte har kontakt med psykiatrin men behöver det, fast inte vill själv?
Jag tror att det ofta kan bero på rädsla. Och rädslan är ofta ihopknnuten med okunskap. Första kontakten är alltid skrämmande. Ta reda på hur kontakten med psyk kan gå till, försök förklara det och diskutera om det mycket. Bli inte förvånad om det tar ett tag innan det riktigt gått in. Det kan ta många diskussioner. Om någon mår väldigt dåligt, så finns det så mycket mer som pågår i skallen. Nya saker är skrämmande.
Om det inte är väldigt akut, så är jag övertygad om att prat om tvångsåtgärder lättare skrämmer än förklarar. Jag tror inte det är nån bra ide att ta upp det. Men det beror såklart på situationen. Är han/hon farlig för sig själv eller andra, så kan man själv ringa jouren och fråga hur man ska göra. Se till att ha kunskap innan du pratar om saker. Då blir det iallafall inte värre för att han/hon upptäcker att det är fel...

4. Finns det några tecken man kan gå efter, när det gäller om man ska lämna den anhöriga ifred eller tvångsomhänderta?
Hur verkar personen? Är han/hon medveten om omvärlden eller helt inne i sin ångest eller kanske psykos? Om det inte går att få sammanhängande kontakt med personen, så kan det vara bra att ringa psyk och kolla.
Är han/hon farlig? För sig själv eller andra? Om ja, hurpass farlig? Är det risk för självmord? Risk för plötsliga utbrott då andra skadas?
Är det fara för livet pga fysiska symtom? Finns det en så allvarlig ätstörning tex att man inte kan lita på att han/hon inte rasar ihop?
Jag tycker ändå att det viktigaste är att försöka förklara/få fram att det är bäst man åker till sjukhuset. Det är alltid bäst att försöka göra det frivilligt. Det blir mindre dramatiskt/traumatiskt för personen då.

5. Tips på hur anhöriga kan bli en del av patientens vård.
Försök att skapa ett naturligt sätt att prata om mående. Se det inte som en skam eller skuld! Hur skulle du prata om det gällde ett brutet ben? Vården kommer vara en del av personens vardag, och därför tror jag inte man ska se det som nåt "udda" eller "farligt". Det gör ingen nytta att gå med känslan "hjälp, hon är ett psykfall nu ju... eftersom hon har kontakt med psyk". Många många många människor har kontakt med psykiatrin! Det är inget ovanligt eller konstigt med det.
Samtidigt gäller det en människas innersta känslor och tankar. Respektera det. Var inte för påträngande om du märker att du får motstånd. Prata inte om det med en massa människor. Det räcker med att de närmaste vet.
Jag tror att om man skapar ett naturligt förhållande där man får ta del av hans/hennes tankar och känslor, så är det lättare att finnas i vården oxå. Det blir inte lika krystat att tex hälsa på om man ligger inne, eller kanske vara delaktig i läkarbesök. Ofta kan man få be att vara med en liten stund på läkarbesöket om han/hon tillåter det.
Har man en bra relation blir det heller inte så svårt om man tex ska diskutera aktiviteter. Man kan finnas med och ge förslag, kanske t o m hjälpa till med att skaffa kontakter osv. Dock är det viktigt att personen gör det mesta själv, så inte han/hon känner sig utanför i saker som bestäms!

6. Tips på hur man håller ut som anhörig
När jag bodde hos mina föräldrar, vet jag att både mamma och pappa skrev dagbok. Även om de pratade mycket med varandra oxå, så var det ett sätt att få ner tankar och känslor på papper. Det gav dem en bättre synvinkel på mycket.
Var engagerad i informations och anhörig-föreningar. Det kan hjälpa mer än man tror!
Prata prata prata... det blir inte bättre för att du håller det inom dig själv. Tillslut blir det för mycket, och det kanske är du som kollapsar...
Kanske kan du t o m få prata med någon inom psykiatrin själv? Det behöver inte vara en psykolog, det kan mycket väl räcka med en stöd-kontakt.
En annan sak som är väldigt viktig, är att även du får egen-tid. Tid när du kan slappna av själv. När du kan göra vanliga saker. Gå och fika med en vän, läs en bok, se till att sova ut. Se till att göra saker som ger dig energi att orka vara anhörig!



Tack mina änglar!




En annan sak där vi har försökt ge tips utifrån varje diagnos är de gamla diagnossidorna.
Vi har gamla diagnossidor som fortfarande behöver hjälp med,
titta under varje Rubrik vad som fattas under den diagnosen du har/
kan mycket om så får du gärna vara med och hjälpa till att fylla i!
Skriv skriv skriv, psykiatrin@hotmail.com.
Tycker du någon diagnos fattas, information om diagnoserna, fel, uppdateringar,
allt - Mejla mej!
Sidorna:

Bioplär sjd/ Manodepressiv sjd
Borderline, EIPS
Schizofreni sjd
Ångestsjukdomar
Ätstörningar
Info om Psykos
Att leva utan diagnos + diskussion om diagnossättning
Dysmorfofobi

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Månadens anställd December, nr 2

 


Månadens Anställd

Man behöver inte jobba inom psyk för att rädda psykliv! Här har vi ett ypperligt bevis på en person som säkert förhindrat att barn behövt gå över till psykiatrins klor. Tack Lena!


"Och jag vill berätta om en fin människa inom vården: Lena Solén som är skolsköterska på Internationella Kunskapsgymnasiet. Hon är en stolthet för sitt yrke, hon bemöter alla som människor och anstränger sig mer än någon annan jag mött inom skolhälsovården för sina elever. Jag vet att jag inte är den enda i min skola som lyckats hålla mig kvar i min utbildning trots psykiska problem, till hennes förtjänst. Hon bryr sig utan att kräva för mycket och accepterar motgångar utan att vara likgiltig inför dem. Det är många som skulle vara utan gymnasiebetyg om det inte vore för henne."

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Anhöriga till psykiskt sjuka

Här ser ni nu en ny kategori: Vi Bredvid.
För personer som är anhöriga eller efterlevande till personer med psykisk sjukdom!

Känner du någon som bloggar och faller i kategorin för detta så hör av er till mig!
Även du som redan har hört av dig till mig. Det har varit lite segt med detta men vi ska nog få till det.
Titta under Vi Bredvid för att se vilka jag har lagt till.




Allmän/ Akut hjälp för anhöriga:

SPES - Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd
♥ SPES Tel: 08-34 58 73. All dagar mellan 19.00 - 22.00
♥ Nationella Hjälplinjen.Tel: 020-22 00 60. 
 Måndag-torsdag 17.00-22.00 och fredag-söndag 17.00-24.00.
Se vidare telefonlista för stöd!




Anhöriga som bloggar:
Att vara herr Depps flickvän
Mib filosoferar
Tristess
Tappa inte hoppet

A till A
Anhöriga som kan mejla varandra för stöd:
Eko

Karolina

Kato


Stödtips:

Har din anhörig en eller flera diagnoser är det ofta lättare att söka forum för stöd,
inom den generella diagnosen. Ofta kan det finnas organisationer eller forum
som gäller En diagnos, och där kan man ofta hitta stöd till anhöriga.

På vår blogg har vi försökt samla de flesta organisationerna till vänster i menyn,
under "Föreningar".
Vi har även försökt få ihop lite specifikt om olika diagnoser, som vi kommer fortsätta jobba på
här näst. De som finns nu är om: (Ligger under kategorie Diagnoser)

SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation)
hälsar exklusivt till anhöriga på psykiatrin.blogg.se:
"Jag är lokansvarig för förenigen SHEDO i Stockholm och sitter också i brukarrådet för Stockholms Södra Psykiatri och kan bara tipsa om föreningen SHEDO´s hemsida där stöd finns både för anhöriga och drabbade. Adressen är www.shedo.org"


Bioplär sjd/ Manodepressiv sjd
Borderline, EIPS
Schizofreni sjd
Ångestsjukdomar
Ätstörningar
Info om Psykos
Att leva utan diagnos + diskussion om diagnossättning
Dysmorfofobi




Några av våra inlägg som kan hjälpa anhöriga:

Psykiatri Encyklopedin - Patienter förklarar hur olika känslor ser ut och känns.

PsykExpo - Patienter förklarar med bilder och ord

Kulturhörnan - Psyk-relaterad kultur

Tips till psykpatienter - tips som hjälp för orientering i psykiatrin.
 
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Tips från coachen



Nina H


En sekund i taget 
- bloggar om sin beroendeproblematik och söker andra med samma problem.


 Mission 2010
Har en FaceBook grupp som heter: Psykiska sjukdomar skall INTE längre vara tabu!
De arbetar som ni ser för en tabufri framtid för psykiska sjukdomar.
"Lär, förstå, respektera och ta på allvar istället!
Snälla politiker = VAKNA!!!
Snälla medmänniskor = VISA FÖRSTÅLELSE!!"


Mezzas utmaning
Kolla in Mezzas smarta utmaning till Dig!


Kamikazeplay
Ny bloggare som är schizoaffektiv och bloggar
om sitt liv :)

 

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Ring mamma!

Hej! Har läst en artikel angående att barn som föds med komplikationer, speciellt navelsträngen runt halsen, erfar att få ångestrelaterade problem. Tänkte bara köra en lite röstning och se hur ni uppfattar det hela.

Ring mamma och fråga. :)

Välj det som stämmer bäst, om det finns flera som stämmer, välj det som finns längst upp på listan.
När jag säger för tidigt/ för sent så menar jag alltså där det har en betydelse, flera veckor etc.
Har ni några kommentarer eller så ere bara att grejja på!


Tryck på Current Results för att se ett intressant resultat!!

Röstning
Fanns det några komplikationer vid din födsel?

Navelsträng runt halsen
För tidigt född
För sent född
Kuvösbehandlad
Akut kjesarsnitt
Annat/Svår förlossning
Inga ovanstående problem
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Änglapsyk

Har du varit med om något ovanligt fint inom psyk? Eller bara en bra avdelning :)
Skriv för fan, skriv.

Läsare berättar:


"Ett ställe som också förtjänar en eloge är avdelning 22 på varbergs sjukhus. Blev inlagd direkt, fick träffa läkare direkt, och blev bemött på ett vänligt och förstående sätt av mentalskötare och sjuksköterskor. Utan den hjälpen jag fick där skulle jag tagit livet av mig den där veckan i oktober. En sjuksköterska gav mig ett gosedjur som jag har kvar :) De var snälla. De lyssnade. De GJORDE någonting.
Betyder enormt mkt."


"Jag var inlagd på Avd 64 på Näl´s sjukhus 1999, där jag och en skötare tillsammans skulle försöka göra Pepparkakshus. Han var en sådan person som verkligen såg en som människa. Den kvällen blev det efter många timmars slit i köket,(och gnäll från den ordinare kökspersonalen) ett färdigt Pepparkakshus som dessutom var väldigt fint. Innan han dick så gläntade han på min sovrumsdörr och viskade; Vi är ett bra team du och jag!"

"Jag ringde och självanmälde mig till Unga vuxna mottagningen på Danderyds sjukhus i februari i år och blev grymt mottagningen.Det var min första kontakt inom psykvården och jag fick en läkartid dagen efter och blev inskriven direkt. Jag fick träffa min nuvarande psykolog direkt efter läkarbesöket och kommer nu in ditt två gånger i veckan sen januari.
Jag har fått utforma min behandling själv i samråde med min läkare. Jag valde själv att börja äta mediciner efter fyra veckor utan några som helst påtryckningar. Jag har alltid blivit proffsigt bemöt av personalen och har aldrig känt mig som "en journal i systemet" utan som en mänsklig individ.
Jag har dessutom vid behov fått komma till mellanvården där jag också har blivit väldigt bra bemöt, jag är väldigt nöjd med hjälpen jag har fått av personalen på Danderydssjukhus."


"Blev också inlagd på Avd 22 i Varbergs sjukhus. Mänsklig personal och lugn avdelning! De förtjänar lots of cred!"



"Håller med, jag blev också inlagd direkt på avd 22 i Varberg, kanonpersonal!"

"Jag räddades av Borderline-enheten i Gbg på Hisingen. E kommer alltid att finnas med mig och jag tänker på henes ord varje dag. <3 Träffade hon mig idag skulle hon knappt känna igen mig. Jag är så glad att jag kom just dit, men å andra sidan gjorde jag ett grymt jobb som styrde upp mig själv."


 

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Enda utväg

Alla livets sidor har skrivit ett blogginlägg Till Dig som ser självmord som enda utväg


Urval:
"Hade någon för fyra månader sagt till mig hur radikalt mitt tankemönster skulle ändras, och hur otroligt mycket bättre jag skulle må bara några månader senare hade jag inte för mitt liv kunnat tro det.
Idag kan jag se att jag nog egentligen aldrig ville dö, utan bara komma ifrån det helvete jag inte såg någon väg ur.
"
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

BUP & anhöriga 2

 

Berättelse från en annan läsare...


BUP-kliniken stockholm.
När jag skevs in gjorde min ärendesansvarige en "överenskommelse" med mig, helt på egen hand vill jag tillägga. Jag fick inte göra mig själv fysiskt illa eller försöka ta mitt liv medan jag var inlagd, för "då kunde jag lika gärna vara hemma."
En dag rymde jag och gjorde båda delarna. Jag fick polisskjuts tillbaka till avdelningen.
"Inatt får er dotter vara hemma" sade man till mina föräldrar." "Vi kan inte ha folk som skadar sig här." Anledningen att jag över huvud taget ens var där från första början var mitt självskadebeteende.

 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Ny bloggare!

Ny bloggare..
http://attandasutanattleva.blogg.se/
 
"Jag har fått ECT totalt 26 gånger. 13 ggr 2007 och 13 ggr 2010. 
Jag håller på att skriva på min blogg om min sjukdom. 
Jag har en svårbehandlad depression, recidiverande depression, social fobi, panikångest, självskadebeteende, ångest från helvetet, sömnsvårigheter och säkert en massa annat skit som jag glömt/förträngt. 
Jag kommer också att skriva om mina erfarenheter vad gäller ECT, men har inte kommit så långt i berättelsen än."

Fontän-psyk

Fick ett tips om Fontänhus, a.k.a Fontain House. Har kollat in detta förrut men på grund av för lite information och den lite amerikanska historian så har jag tvekat. Har ni någon erfarenhet av detta får ni gärna kommentera!

Från läsare:

http://www.sverigesfontanhus.se/


"Jag måste slå ett slag för något jag själv just upptäckt. Fontänhus. Jag blev medlem igår och stortrivs redan.Ingen värdelös vårdpersonal. Ingen blåst jävla styrelse. Ingen personal som agerar ”hobbyterapeuter” fast de egentligen inte vet ett skit om sjukdomar.

Alla är på samma nivå. Den anställda personalen kallas handledarna, och de ända de egentligen gör är att se till att det dagliga sköts, om ingen medlem orkar.

Det är öppet för alla med en psykisk diagnos. Kolla upp om det finns i er hemstad!! Väl där får man göra lite vad man vill. Laga mat, pyssla, studera, starta cirklar, skriva i deras tidning, hitta på projekt och utflykter, hålla på med ekonomi. Allt."
Vingklippt

 

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Vansinnig Psykiatri

Ur Mezzas blogg: En patients historia om psykiatrin - medcin, läkare och ansvar

"
Vansinnig Psykiatri

Jag har en lista med alla mediciner jag käkat sen år 2002. Alla receprtbelaga då asså. Även de som var receptbelagda för tillfället men inte är det längre.
Listan har jag delat upp i "psyk-mediciner" och "somatiska mediciner"
Psyk-medicin-listan är betydligt längre än den andra delen...
Mellan 2000 och 2006 hade jag över 40 olika receptbelagda läkemedel enbart från psyk! Jag gick igenom hela registret nästan på anti-depp, lugnande/ångestdämpande, sömntabletter, stämningsstabiliserande och antipsykotiska läkemedel.
Jag har aldrig varit psykotisk, men Haldol, Hibernal, Mallorol, Abilify, Cicordinol och många fler gavs ändå till mig.

Anledningen till mängden läkemedel, var att de inte verkade hitta nåt som funkade. Jag är extremt läkemedels-tolerant och det satte frustration i läkarna. Inte bara att de inte hittade nåt som funkade, de behövde ge mig överdoser för att ens kolla.
Men de kollade på fel sätt. Läkemedel som tar flera veckor innan man ser en antydan av effekt, utvärderades som odugliga efter bara 1 vecka/10 dagars användning. Doser reglerades beroende på vilken läkare som jobbade eller hade jour... ibland från dag till dag. Mediciner sattes in och ut...även det från dag till dag.
Det skrevs i journalen av ordinarie läkare att jourläkare inte fick ändra min medicinering, likväl gjordes detta åtskilliga gånger.
Efter ett års intensit ordinerande av Stesolid -både i tablett och injektionsform- stod det klart att det var ett läkemedel jag inte tålde. Jag fick ingen anafylaktisk chock eller nåt... nej, jag blev aggressiv!

Jag är i vanliga fall ALDRIG aggressiv! Men efter stasolid var det sparkar på möbler, raseri-utbrott och lampor som åkte sin kos. Dessutom riktade jag ilskan mot mig själv på ett betydligt mer okontrollerbbart och desperat sätt... Jag skar mig med vad jag än kunde hitta. Hittade jag inget, så slog jag sönder nåt. Muggar, glödlampor, speglar, hårspännen... ja vad som fanns helt enkelt.
Personalen kom med Boll-täcke, men jag var för förbannad för att ens testa det. Då blev det mer stesolid... och så fortsatte rundan igen...

Det var på Psykakuten jag fattade att jag inte tålde Stesolid. Jag kom in, lugn men lessen och ångestfylld. Jag fick några piller, och jag flippade ur. Sparkade på sängar, kunde inte sitta still, brände med cigg osv. Det var så otrolig kontrast, så jag äntligen fattade.
Efter det har jag vägrat ta Stesolid. Sobril har gått bra. Likaså Xanor.

Iallafall. När beskedet kom om att jag skulle få komma till behandlingshemmet, sa överläkaren:
-De använder inga läkemedel alls där, så jag tycker vi ska sätta ut allt. Nu. På en gång.
Jag hade ca 15 olika läkemedel. Alla utom insomningstabletterna sattes ut. Nån mmild ångestdämpande som Atarax sattes in oxå.

2 dagar senare var jag på akuten och fick läggas in på psyk igen. Jourläkaren kunde inte fatta att överläkaren satt ut alla mediciner på en gång. Ingen nertrappnning alls. Detta var dessutom ett par olika långtidsverkande antidepressiva, samt ett gäng antipsykotiska långtidsverkande, och massa vidbehovsmedicin(som jag inte tog vid behov, utan efter schema)
Jourläkaren satte genast in flera av medicinerna igen och sa att visst kunde vi trappa ner lite, men det var inte länge tills flytten till behandlingshemmet skulle ske, och då fick läkarn där ta hand om resten av nertrappningen.

När jag kom till behandlingshemmet hade jag en FULL ICA-KASSE med mediciner från psyk.
Ett stort arbete påbörjades med att trappa ner och sätta ut en hel del.
Under det första året sattes ungefär hälften ut. Kvar hade jag mest benzo, sömntabletter och antidepressiva.

När jag nu ser tillbaka, fattar jag inte hur jag ens kunde öppna ögonen av alla mediciner jag fick på psyk. Samtliga mediciner var max-dos eller överdos... ordinerat.
Min terapeut på behandlingshemmet sa ofta de följande åren att om hon skulle tagit EN DAGS-DOS av det jjaag tog, skulle hon ligga på Intensiven med respirator...
Det gick inte in i mig riktigt då... men nu förstår jag verkligen hur förgiftad jag var av alla mediciner.

Min terapeut har även nu på senaste berättat att när jag kom till behandlingshemmet, var det ingen som trodde att jag skulle kkomma ifrån medicinerna... och absolut inte all benzo! Ingen trodde heller att jag skulle sluta skära mig, ingen trodde jag skulle på riktigt kunna komma tillbaka i samhället.
De jobbade med mig med målet att min destruktivitet skulle minska. Men ingen trodde jag skulle bli bra.

Idag säger min terapeut till mmig att jag är ett levande bevis på att människan har en ofattbar vilja, och med den kan en omöjlig kamp vinnas.
Idag äter jag 2 psykmediciner. Antidepp + sömntabletter. Thats it!
Jag skär mig inte. Jag missbrukar inte tabletter. Jag gör inga intoxer eller självmordsförsök.
Jag strävar efter jobb och utbildning. Jag lever ett ganska normalt Svensson-liv med sambo och katt.
Jag har rakhyvlar, matt-knivar, vanliga knivar, tändare, cigaretter, glas, lampor, hårnålar... ja allt... Men jag använder dem på ett normalt sätt. Inte som innan. När de endasst var verktyg till att kunna skada mig.
Jag har inte heller varit inlagd på psyk på flera år (jag räknar inte avgiftningen som psyk).

Jag försöker inse -och lyckas ibland!- hur otroligt långt jag kommit.

Men det är många år som gått förlorade, och jag kan ofta tänka att det inte hade varit nödvändigt om jag fått rätt hjälp, om man inte haft mig som medicinsk försökskanin...

För mig är det inte jag som har slarvat bort mitt liv på destruktivitet. Visst har jag haft en viktig roll i det. Men om saker hade gått rätt till hade det kanske bara blivit 5 år istället för 10+ .

Jag har haft kontakt med Patientnämnden angående min tid på psyk. Om alla mediciner, felaktig vård osv.
Jag hade tät kontakt med dem i nästan ett års tid, men tillslut kom det slutgiltiga beskedet:
Läkarna har gjort vad de kunnat. Det går inte att gå tillbaka till journalanteckningar eftersom vården har blivit privatiserad. de kan endast ta del i vissa anteckningar trots mitt medgivande.
Läkarna som jobbade då, har blivit förflyttade eller slutat.
Ord står mot ord i det som spelar roll:
Jag var så dålig att de gjorde allt de kunde...
mot:
Ni exprimenterade med mitt liv, min vård.

Det lär aldrig bli klarhet i detta... på mindre än 4 år var det över 25 olika läkare som hade hand om mig. Ingen tar ansvar. Alla agerade på sitt egna sätt, och det resulterade i mängder av olika och aldrig slutförda behandlingar för mig.

Jag är vansinnigt glad att jag kom ifrån det där stället. Jag insåg inte hur de behandlade mig, jag var i för dåligt skick för att se det.
Mitt liv, min rehabilitering, min vändning... kom på behandlingshemmet. Långt ifrån min psyk-klinik."



Mezza svarar på kommentarer:
Åh vad alla era kommentarer värmer! Vilken respons!
Tack!
Det känns konstigt att få så positiv feedback från er, men det känns oxå jättekul!!! Jag börjar väl förstå att det är en helvetes resa jag gjort, och klarat av.

Anna: Jag bodde på ett behandlingshem för kvinnor mellan 18 och 40 med borderline och/eller självskadebeteende. Det var det enda i sitt slag, med enbart inriktning på denna problematiken. Jag vet dock att det ska finnas andra behandlingshem men som jobbar med flera olika diagnoser och problem.
Behandlingshemmet jag bodde på gick tyvärr i konkurs efter 24 år... jag hann sluta innan det stängde. Det stängde 3 månader efter jag slutat.
Det var riktigt synd. Men landstinget ville inte betala för vården, trotts att behovet ständigt ökar.

Återigen: Tack för era varma kommentarer! De betyder sååå mycket!
<3
Mezza
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Varm mjölk löser allt



"En psykläkare kommer in

(den läkare som X är rädd för sedan tidigare eftersom läkaren inte lyssnar och skickar
hem en på en gång oavsett hur dåligt man mår).

Läkaren ställer frågor men X är som blockerad i hjärnan pga rädslan.
Efter en stund hör X läkaren säga med höjd röst:
Psyk - Är du drogad eller??
x  - (skakar med rädsla på huvudet)
Psyk -  Nej, MEN SVARA DÅ!
x - Ja.. jag.. är rädd.
Psyk -  MEN GÅ OCH ÄT FRUKOST DÅ OCH ÅK HEM SEN!

Läkaren gick med snabba ilskna steg mot dörren och smällde igen dörren efter sig.

Efter frukost:
x - Jag känner mig bara ivägen här! Det är lika bra att jag tar mitt liv så slipper ni mig!
Psyk - (läkaren himlar med ögonen) Nu är du barnslig! Vet du det? Du pratar som en femåring!!

Så gick läkaren igen och X gick till sin säng och slog sig förtvivlat.
Ps. det sista utspelades sig i korridoren så att flera patienter säkerligen hörde."
 



I telefon till psykjouren:
 
X - Jag orkar inte mer! Jag har jättemycket ångest.
Psyk - Drick varm mjölk så sover du gott sen.
 
(Det där med varm mjölk verkar alla inom psyk fått lära sig i utbildningen tydligen..)

 
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Månadens anställd: December

 
Som jag så fyndigt myntade uttrycket själv;
Behandla mig för den jag Är, inte den jag borde vara.
Möt mig där jag Är, inte där jag Borde vara.

Tydligen finns det sådanna i psykiatrin också..
vi häpnas..


Barbro MSK - Avd 88 UMAS Malmö
"Är en snäll, varm och omtänksam skötare som lyssnar, tröstar, stöttar och möter en där man är. Ditt stöd och omtanke värmer. Med varmt hjärta som bryr sig och tröstar. Utan ditt stöd hade jag gått under. TACK!" /Ledsen



"Tack till all personal vid Finjagården för att ni lyssnar och bryr er. Ni visar att det även finns bra vård och tillmötesgående inom psykiatrivården." / Boende

 

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

 


Sänder på tusen kanaler


Mikaela Aspelin har skrivit boken "Sänder på tusen kanaler".
Facebbooklänk: https://www.facebook.com/SanderPaTusenKanaler
 
Mikaleas hemsida
Mikaelas gamla blogg
 
Såsom boken så träffar samtalet mig rakt in i hjärtat.
Och det gör det alltid med Mikaela.
Träffade henne på en bokmässa en gång i tiden och hon var och är
en vacker människa från insidan och ut.


 

Film: Girl Interrupted

Hälsar ny bloggare välkommen: Infiniteirony




Filmrecension av Girl, Interrupted

Girl, Interrupted handlar om en ung kvinna, Susanna, som lever i USA på 60-talet. Susanna skickas till en psykolog efter att ha överdoserat Apirin och vodka, i deras samtal berättar Susanna att hon upplever att tiden hoppar fram och tillbaka, att hon känner sig deprimerad och att hon stundvis upplever att hennes hand saknar skelett. Det bestäms att hon ska skickas till ett mentalsjukhus som heter Claymoore. Det dröjer inte länge för än kaos uppstår på avdelningen när en kvinna anländer med poliseskort, och detta skapar kraftiga reaktioner från alla på avdelningen. Susanna får reda på att kvinnan heter Lisa och har varit inlagd där tidigare men har lyckats rymma. Susanna har svårt att acceptera att hon är sjuk och vägrar erkänna att hon försökte ta livet av sig, vilket gör det väldigt svårt för henne att vara inlåst med väldigt sjuka kvinnor omkring sig. Hon börjar sakta utveckla relationer till de andra på avdelningen och det visar sig att Lisa är väldigt svår att ha att göra med. Susanna har en svår kamp med sin sjukdom, att hantera de andra patienterna framför sig och att försöka komma ut i samhället igen.

Girl, Interrupted är en film full av starka känslor och komplicerade relationer, om ångest och om kampen att inse och vilja besegra sin sjukdom. Jag kände med karaktärerna med både ilska, glädje och medlidande. Skådespelarna gör ett bra jobb med att få det att kännas äkta, och jag kan verkligen relatera till deras känslor och deras svåra kamp.

Det är en väldigt bra och välgjord film, och jag rekommenderar den starkt.

Av Abi, http://mabbi.blogg.se/




Vill du recensera en film? Benny & Joon?
Benny & Joon (med Johnny Depp). Den handlar om Joon som har en psykisk störning och lever i sin egna lilla värld. Hon bor med sin bror Benny som tar hand om henne. En underlig man som heter Sam ska bo med sin kusin men hans kusin ber Benny och Joon att låta honom bo hos dem.


Maila psykiatrin@hotmail.com
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Inget hembesök på bron

Bloggares sorgliga berättelse om psykiatrin...
Vill du berätta om hur du blivit bemött? Psykiatirn@hotmail.com
/justnu admin2


"Kom för ett tag sedan in på akuten pga överdos.
Alla som blivit magpumpade vet vilket otrevligt helvete det är.
Sköterskan som tog emot mig skrattade ljudligt:
-Ja, det här kommer hon nog inte att göra om! över mitt huvud samtidigt som hon tryckte ned slangen i halsen och jag sprattlade med benen i panik så att de andra två sköterskorna fick hålla fast dem. Sadist?"


"2005

Min skolsköterska ringer till BUP och ber min kurator att ringa upp mig för jag har självmordstankar som hon betrakade som allvarliga.
På eftermiddagen får jag ett samtal från mobila teamet istället.
"Hej jag ringer från mobila teamet,  din kurator bad oss ringa upp dig"
"Jaha" sa jag när ajg SATT PÅ BRON JAG TÄNKTE HOPPA IFRÅN.
"Vi tänkte att vi kunde komma hem till dig så kan vi prata lite"
"Jag är inte hemma, jag är på en bro"
"Så vi ska inte komma hem till dig alltså?"
"Nej det går inte"
Senaren är DE blivit sura och lagt på kommer det förbi en gubbe som skriker på mig så jag blir rädd och springer hem. De antecknar (har jag läst i efterhand) att "Patient tackar nej till hembesök, ville ej ha hjälp".. 2 dagar senare hamnar jag på sjukhus efter en överdos trots att jag hade berättat om mina självmordstankar/planer för skolsköterskan som ringde och berättade det för 2 stycken på BUP som berättade det för dem på mobila teamet. Ändå görs inget. (???????)

2006

På ett samtal med min läkare på BUP när min pappa är med säger jag till henne att jag tänker sluta gå till BUP för de har brytit tystnadsplikten till min pappa. Både pappa och hon blir arga och börjar prata om att jag är sjuk. Jag ställer mig upp och går därifrån, i korridoren kommer min läkare ut och ropar efter mig, TROTS att det sitter andra patienter i väntrummet "Men (mitt namn), du kan inte bara gå, du har ju borderline!"

(Det var första gången de sa rakt ut att jag hade borderline)

2008

Vuxenpsykiatrin

Min samtalskontakt har fått läkaren att skriva ut propavan till mig för sömnen fast jag redan haft det i 3 månader på BUP utan att det hjälpte.
Han: Sover du bättre nu?
Jag: Nej de funkar ju inte, jag är skittrött
Han: Men tar du TVÅ tabletter då?
Jag: Ja
Han: Men då funkar de ju
Jag: Jag har inte sovit bra på 3 veckor
Han: Men du har ju sovit lite då?
Jag: Jag har ju kunnat sova men jag vaknar ju hela tiden
Han: Bra då hjälper de ju"



Och en BUP-berättelse...
"Tänkte berätta en "rolig" anekdot från mitt första besök på BUP när jag var 16. BUP Örebro.
Jag hade stått i kö i ca ett halvår för att få komma dit på samtal pga mitt självskadebeteende och min depression och ångest. Jag fick berätta lite om hur jag mådde, varför jag skär mig osv.
Deras förslag på vad jag skulle göra när jag fick ångest var att krama en nalle. Jag var 16 och hade så mycket ångest att jag skar mig, slog mig på benen med hammare och hade självmordstankare. Men ja, då är det klart att det hjälper att krama en nalle, tack för tipset liksom."

 

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Den stora glömskan

Följ min blogg med bloglovin


SKRIV GÄRNA OM ERA UPPLEVELSER OM ECT


Uppdrag granskning - den stora glömskan - Om ECT


"Patienter som får elbehandling mot depression riskerar bestående minnesskador. Det har de ansvariga läkarna fått kunskap om - samtidigt som patienterna hållits ovetande..."


Se inslaget här!

(Denna video finns tillgänglig t.o.m. 16 jan 2010)

Mezzas åsikter i blogginlägg om TV-inslaget!



Bloggares upplevelser ECT:

"Har fått fyra elbehandlingar nu, de senaste två månaderna. Det var flera veckor sedan den sista behandlingen. Jag avbröt behandlingen eftersom jag var så väldigt, väldigt förvirrad. Är fortfarande det. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde i förrgår, kommer inte ihåg vilken dag det är. Går ut på mina promenader och glömmer om jag är påväg ut eller in. Det är så jobbigt. Är verkligen en belasting för min familj och min kompis- kommer verkligen inte ihåg någonting. Jag går vilse på väg hem, trots att jag gått den vägen i tio års tid.
Jag hoppas och ber varenda dag att det ska gå över." / Anonym


Läs:

"Och nej, jag fick inte veta att behandlingen kunde ge såna här biverkningar. Minnesförlust, ja, det fick jag veta. Men inte alls i denna omfattningen. och den allmäna förvirringen sades det inte ett jävla ord om." /Anonym 2
 
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Väx till dig

En berättelse från en bloggare om hur diagnossättning kan gå till... eller inte gå till.
Är det här ett sätt att spara pengar, eller är det bara återigen en psykiskt sjuk psykiatri?



"Ca 2001 kom jag i kontakt med psykiatrin i Haninge. Jag hade gått 1½ års behandling på MÄTS i Huddinge för min anorexi och bulimi. Där hade jag fått diagnosen Borderline, och var färdigbehandlad för mina ätstörnningar.
När jag så började min behandling på Ankaret, Haninge, var det med Psykolog och Kurator.
 
Efter ett års samtal, ca 1 gång i veckan fick jag den klockrena kommentaren:
-Vi kan inte sätta en borderline-diagnos på dig. Du är så ung (22 år) och vi tycker att DU SKA VÄXA TILL DIG I DIN BORDERLINE-PROBLEMATIK, innan vi kan behandla dig.
 
VA??? Jag hade redan fått diagnosen, jag skar mig konstant och jag uppfyllde alla kriterierna. Men nej, jag var inte tillräckligt dålig för att de skulle behandla mig. De tyckte att JAG SKULLE BLI SJUKARE innan de kunde ge mig behandling!
 
Ja, jag blev garanterat sjukare... De följande åren åkte jag in och ut på låst avdelning och låg i snitt inne var tredje dag. Jag fick efter ytterligare ett år, en ny psykolog. Inläggnningarna fortsatte, och tillslut sa dom att de INTE KLARADE AV MIG, JAG VAR FÖR SJUK. Så de skickade mig till ett behandlingshem.
 
Det var det bästa som kunnat hända. Jag bodde där i 2½ år och kunde bryta mitt destruktiva mönster.  Idag har jag inte kvar min borderline-diagnos, eftersom jag inte längre uppfyller kriterierna. Jag har Personlighetsstörning UNS.
 
Skulle det ha gått såhär långt om jag fått hjälp i tid? Om jag inte blivit avfärdad, och om jag inte tvingats "växa till i min borderline-problematik"?
 
Kanske hade jag inte haft så ärrade armar som jag har idag. Kanske hade jag kunnat återgå till jobb och samhälle flera år tidigare...
Jag vet inte. Men jag vet att det hade sett annorlunda ut om det inte hade tvingats gå så långt..."
 
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

 


Film: Himlen Falder

Filmtips/recension av en bloggare!
Vill du också tipsa och recensera? Skriv till psykiatrin@hotmail.com.
FIlmer som behöver din åsikt (länk till Kulturhörnan)

Himlen Falder (Himlen Faller) (2009)

Danskt psykologiskt drama

"När Sara var 11 tvingades hon bort från sin familj och placeras i vård. När hon som 28-åring får höra om sin mors död, bestämmer hon sig för att gå tillbaka till Fyn att delta i begravningen. Här kan ingen känna igen henne, och Sara är just på väg att åka tillbaka till Köpenhamn när hon upptäcker att hon har två små systrar. Stället för att åka hem, började hon att övervaka familjens hus, där hemska saker händer. "

Jag älskar dansk film och dansk drama i överhuvudtaget. Innehåller kanske mer än bara psykologiskt drama men sätter spår i hjärtat efter bara de första filmsekvenserna. Om ett tabubelagt ämne när det gäller offer och något som behövs ses. Något som behövs göras av alla som misstänker en baksida av verkligeheten. En revansch på film för oss som genomlidit helvete...

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

För frisk för att vara sjuk

 


En bloggares berättelse om sin psykolog Lena..

" Gick hos henne i över 2 års tid.
När jag ville ha papper från henne på hur länge jag gått där så sa hon
"Jag tänker inte skriva att du gått här i 2 år för eftersom du bara varit här så sällan så kan man räkna ut att om du gått oftare hade dessa möten hunnits med på 6 månader så...jag kan skriva 6 månader"
Det ska tilläggas att jag inte själv valde att gå så sällan, jag ville ha fler tider och mer regelbunda möten men dom hade ingen tid.

En annan sak hon sa var
"Det du pratar med mig om kan du ju prata med dina vänner och familj om, det står folk på tak och vill hoppa för att dom mår så dåligt, och här sitter jag och slösar min tid på dig. Du är för frisk för att vara här".
Om jag hade kunnat prata med andra om det hade jag inte betalt för att sitta hos henne, jag lovar!

Ett par månader senare sitter jag i väntrummet efter att ha sjukskrivit mig 2 ggr för att jag mådde för dåligt. Hon kommer aldrig och kallar på mig. Jag går och säger till i receptionen. Går tillbaka till väntrummet. Där hör jag hur receptionisten går in till henne och säger att jag väntar. Lenas svar var
"Då kan du säga till henne att gå hem, hon har varit borta 2 ggr, då behöver hon inte komma hit igen".
Jag gick.

Minst 3 ggr under dom 2 åren jag gick hos henne kom jag till motagningen och fick veta att Lena var sjuk, hon måste ha "missat" att informera mig om det.
Men hon tål inte att jag ringer och sjukar mig för att jag inte klarar att gå hemifrån.
Jag bytte psykolog, skaffade en psykiatriker och idag har jag fått diagnosen ADHD, misstanke finns om Bipolär, och jag uppfyller alla kriterier på Borderline.

Ja, Lena...du hade nog rätt när du sa "Du är för frisk för att vara här"."
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Attitydförändring?


"Anneli, 40, trodde hon var en häst"

Anneli Jäderholm
har för länge sedan figurerat i media som patienten som trodde hon var en häst.
Det uppmärksammades av Aftonhoran, som skrev en artikel om Anneli och hennes tid inom psykiatrin.
LÄS HÄR.
Jag ville aldrig skriva om detta eftersom jag tyckte att Aftonhoran skrev artikeln som nöjesinlägg mer än en seriös artikel. När jag senare diskuterat detta med Anneli visar det sig att hon aldrig fick se den slutgiltiga texten. 

Det visade sig att hon inte alls sagt att hon trodde att "hon var en häst" utan att hon gick och plockade i blommorna bara.

Personligen känns det som ett bakslag att media bara skriver om psykiatri, när det handlar om våld eller om "roliga" psykoser för utomstående, eller när kändisar blir något deprimerade. Eller när tonåringar redan hunnit ta livet av sig.
En lite mer nyanserad bild av psykiatriska patienter behövs som just krossar tabun. Att det är "normala" människor runt om oss, som inte begår våldsbrott eller äter blommor på psykiatriska avdelningar.

Men, Anneli hade ju en tanke om att öppna ögonen för människor. Hon arbetar med Inre Rum som har sin bakgrund  i aktivitetshuset Gyllenkroken i Göteborg. Inre rum beskrivs som:
Ett kunskapscenter med inriktning på  att leva med psykiska funktionshinder igår, idag och i morgon.
Kunskap och information för att motverka fördomar och stigmatisering!

Kommentera gärna vad du tycker om artikeln och om ämnet i sig i kommentarer!


Mer mer mer

Kommentera artikeln ovan på SoulSurvivor

Gulhaken 
Stiftelsen Gyllenkroken presenterar:
Var med och skapa Gulhaken; inspiratörer, sympatisörer, fotografer, idésprutor, skribenter, lyssnare, diktare, bildskapare, tyckare, föreningar, organisationer, medmänniskor." Gulhaken för psykisk hälsa!


Inre Rums blogg

Annelis egen blogg

Hon har även en facebookgrupp " Attitydförändring i samhället mot människor som drabbats av psykisk ohälsa" som tar upp olika bra länkar.
Här är några som kopierats ut:

NSPH 9 Oktober 2009:
"Attityderna till psykisk ohälsa kan förändras"


REGERINGEN PRESENTERADE ETT NYTT PROGRAM 2009-10 -01, LÄS ARTIKELN PÅ DN.se
”Vi ska förändra attityden till alla som är psykiskt sjuka”


Inre rum har utställningen "psykets historia" på Naturhistoriska museet i Göteborg. Start 12 December och ett år framåt.

Inre rum - Hade premiär av filmen Vilsen? på stadsmuseet I Göteborg 28 oktober. Hur reklamskyltars text och symboler plötsligt kan börja tolkas magiskt i ett regredierat tillstånd, stress och kaos. Fullständig info: Se Stadsmuseets hemsida eller på inrerum.com

 

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Nämen gråter du nu också?

I can see us dying. Are we?
<--- Nya låtar i PSYKPLAY
Nominera dina psyklåtar!




NY bloggare. Välkommen!  Berg & dalbana

Denna underbara människa varnar oss för en läkare (mobila. team Tyresö).
Läs om hennes senaste möte med henne och en läkare HÄR

Uttdrag: "Jag tackar för inget och på vägen ut brister jag ut i tårar varpå den såkallade läkaren hånar mig och säger med bebis-röst: Nämen gråter du nu också?"


en annan bloggares citat..

En patient ber om ett smörpaket...
 SSK: Vad du ska ha det för? Du var tjock förut nu du är fin.
Enskede Årsta Vantör socialpsykiatriska heldygnsvård
(japp det längsta jävla psyknamnet ever)

och en till..

X - Ja hej kan jag få prata med SSK
JIM MSK - Ja jag hörde att du ville ha din Limousine Service!
X - Eh ursäkta, menar du mobila teamet?
JIM MSK - Hahaha Ja, Limousine Serivce.
(jobbar inte längre i huvudtaget eftersom han inte orkade)
Enskede Årsta Vantör socialpsykiatriska heldygnsvård
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Du skäms

Här kommer lite citat av våra bloggare och läsare!!
Skicka in på psykiatrin@hotmail.com!



X - Kan jag få prata med Personal Y?
psyk - Nej, hon är upptagen.
X - Får jag prata med någon annan då?
psyk - *suck*. Vänder sig till Mentalskötare P och säger:
  Vad jag ska göra? Hon kräver få prata någon. Hon säger
(och förvränger sin röst att låta som Xs) "Uhhh jag vill prata med nååågon"
psyk - Ring senare


senare..

X - Kan jag få prata med Personal Y?
psyj - Nej, hon är upptagen.
X - Vem är tillgänglig?
psyk - ...
X - Hallå? Vem är tillgänglig?
psyk - Jag tänker inte svara på det
x - Eh va? Varför då?
psyk - Det är en dum fråga!

Enskede-Årsta-Vantör Socialpsykiatri


*



*

"Har just varit på vuxenpsykiatrin, ett bedömningsmöte för att se om jag hör hemma på just den specialmottagningen. jag hoppas verkligen inte det, för psykologen jag träffade var inte helt okej. Kom försent, för jag gick helt vilse, var tvungen att ringa efter vägbeskrivning.

De första orden:

"Ursäkta att jag är sen, jag gick vilse."
"Mm, du är kanske lite vilse?"
"Eh, jag har dåligt lokalsinne."
"Du kanske är lite vilse i tillvaron, hmmm?"

Sedan pratade han om skam. Att jag borde känna skam.
"När du springer ut vid studenten skäms du över att alla kommer tänka att det är på låtsas."
"Eh, nej?"
"Jo, det gör du. Du skäms."
"Nej, jag skäms inte. Jag behöver inte skämmas för att jag ska gå ett fjärde år, och om någon annan tycker det så betyder inte det att jag tycker det."
"Jag tror att du skäms. Jag tror att du borde skämmas. Du är rädd för den känslan. Du måste omfamna din skam."

Vi pratade också om att man gör saker för att känna att man har kontroll i tillvaron.
"Folk gör så mycket konstiga saker för att känna att de har kontroll. De sätter stål i ansiktet, navelpiercingar och tatueringar. De sätter saker under huden för att se speciella ut. De byter kön. Folk gör så galna saker, bara för att känna att de har kontroll."
"Eh, jag tror att de piercar sig och tatuerar sig för att de tycker att det är snyggt."
"Nej, det är inte snyggt, de gör det för att ha kontroll. Vill du har en tatuering? Har du hål i öronen?"
"Jag har hål i öronen, men jag vill ha någon annan piercing. Och jag ska göra en tatuering."
tystnad....
"Jag sitter här och funderar på hur jag ska kunna säga hur fult det är utan att du ska ta illa upp."

Jag var helt paff. Han säger alltså att könsbyte är ett sätt att skapa kontroll, inte för att det faktiskt är människor som känner att de är av ett annat kön och vill att kroppen ska reflektera det? Jag var på väg att säga att jag planerar ett könsbyte bara för att reta upp honom. Fick flera gånger under samtalet hindra mig själv från att ställa mig upp och skrika och skälla, för det skulle nog inte vara så bra, attitydsproblem skulle nog ha dykt upp i journalen.
Så fort jag skulle beskriva hur något kändes, även när jag sa att det var något som kändes bra så skulle han slå ner på det och få mig att erkänna för mig själv att jag hade fel och att det i grund och botten bara handlade om att jag kände skam.
Flera gånger dök också; "Om jag hade varit din lärare så hade jag sagt till dig ... men nu är jag inte din lärare. Jag är din psykolog."

Med andra ord: inget bra intryck. Väldigt dåligt intryck"
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Åt en enda institution

 


BERÄTTA OM DIN KONTAKT MED PSYK, DIN HISTORIA, DITT PSYK, DITT MÅENDE
DIN BERÄTTELSE!
MAILA PSYKIATRIN@HOTMAIL.COM


En läsares berättelse..




"Traumatiserad av psyk

Och så drar han mig ensam längs korridoren med mig skrikandes frågandes Vad ska han göra med mig?!  Som i en repetition av våldet i min barndom, har han som mord i blicken, pekar med hela handen att i bältesrummet ska jag bältas. Allt detta utan orsak, läkarbeslut, och ingen som helst slags ursäkt efteråt trots Socialstyrelsens hårda ord mot psyket i sina utredningar. Och trots långa polisförhör är kårandan inte bara så tvångsmässigt stark, utan tyst så tyst. Och jag blir den som kämpar mot tre män i en bältessäng, skräckslagen och skrikandes. Sprattlandes slår jag tillbaka när de håller de i mig. Även det repetition av mäns övervåld och våldtäkter i mitt liv.


Och så stjärnor..
”Jag är fläckvis okysst”, skrattade Nadja, som alltid drog sina skumma halvt förbjudna skämt. Speciellt att dra dom på psyk!  Men det var nog den humorn som gjorde att hon fick personalen att tycka om henne. Förrutom de, som ansåg att man Ska inte ha roligt på psyk. Även fast detta kanske är ens egna enda livräddning. ”Kom så dricker vi kaffe” sa jag och började gå genom korridoren tills hon skrek mitt namn. ”Du måste leda mig” sa Nadja. ”Ja just fan, jag glömmer hela tiden att du inte ser varu går”.  ”Mhh Sjuksyrran Lena brukar kalla mig för Blindstyre” sa Nadja och skrattade.


Don't say je ne regrette rien

Men Nadja fick skit hela tiden ändå, och det var nog bara hon som kunde förstå mig. Ofta ringde vi varandra för att kolla av – Är det jag som är dum i huvudet, eller är det psyk nu igen? Det var när dom hade sagt att man var barnslig när man grät eller skällde ut en när man ville komma in efter att ha försökt att klara sig ensam hemma. En viss läkare såg till att hon inte fick rätt somatisk vård heller förrutom psykiatrisk och, nu har jag ingen att ringa längre.

När Nadja dog, och jag hamnade i en ännu svartare kris var svaren korta och psyk-enkla. ”Det är sådant som händer, det är sorg.” Fast ingen gick in på hur det verkligen kändes att förlora henne. För allt var ju delvis deras fel, om de bara stått på hennes sida kunde hon levt idag. De slapp en patient, jag förlorade en vän.


Jag vill inte vara här, jag måste för att annars överlever jag inte.

Sedan dess blev besöken på psyk frekventare.
Jag ringer psykiatrin från hemligt nummer – för att de ska svara. Det är sant, det finns personal som lägger på när de hör och ser att det är jag. Därför slutade jag säga vem jag var och bara be om hjälp. Då fick jag skäll för att jag inte sa mitt namn, inte en enda fråga om Varför.

Den allmänna inställningen mot mig har alltid varit att jag är en uppmärksamhetssökande borderliner som genom hot och aggressivitet får som jag vill. De som känner mig vet att det är så pass fel det kan bli.  Jag vill helst smälta in i alla sammanhang jag är i, eftersom jag just känt att jag aldrig gjort det. Jag har inte ens borderline, och min ångest leder till aggressivitet när jag inte får hjälp.  Men eftersom psyk går efter någon slags rykte de själva startat, så måste jag för att slippa hamna ännu längre ner i ångesten ha en strategi. Så när jag ringde efter hjälp frågade jag vilka som jobbade just då så jag kunde be och få prata med någon snäll. En snäll person som, inte säger att jag är en dålig människa, inte suckar som svar eller ifrågasätter om jag verkligen mår dåligt.
Men, det ledde ju självklart till – ännu mer skäll och motsträvighet från psyk.


Ett tidsfördriv att dö för

Tror ingen inom psyk ens förstår hur svårt det är att be om hjälp. I den maktpositionen de har kan de såra vem som helst. Och på prioriteringslistorna ligger jag alltid längst ner, för jag vill bara ha uppmärksamhet. Och ja, jag vet inte varför de tror att jag är där? Inget att göra? Ensamhet? När dörrar successivt börjar slås sönder och svärord haglar, Vem tror du att jag är? Otacksam ouppfostrad skitunge?
Nej många tror att jag vägrar växa upp och borderlinemissbrukar mitt liv genom att vara forever teenager.
Jag var nog världens vuxnaste 4-åring när jag "insåg" att jag var en dålig människa och att jag måste ta livet av mig. Balanserande på balkongräcket, där är jag ibland även idag. Så visst finns det ett barn där längst inne, som hos varje människa. Men ibland måste jag få stilla denna 4-åring, krypa ihop hos någon och känna mig trygg, för att jag ska orka vara vuxen igen.
Och det hjälper inte när psyk då påpekar att jag är så stor och vuxen Nu. För det var en gång. Yeki bod yeki nabod.

Jag behöver hjälp som alla andra. Jag behöver närhet och ord, något som säger att jag är där. För jag får panik över att jag inte vet om jag finns. 
Att jag finns precis som jag, Är.

Åt en enda institution
Min läkare sa på klingande norsk ”Du ska ikke behöva leva ditt liv ensammen.”
Jag har ingen förrutom psyk, Ingen vet hur jag mår, ingen vet knappt vem jag är. För jag Kan Inte skada någon i min närhet. Och därför ibland, behöver jag psykiatrin extra mycket, jag lägger mitt liv i dess händer och öppnar hela min själ åt en enda institution.
Men det är få på psyk som kan möta mig på mitten.
Det är få gånger jag känner mig bemött som en person och inte som en brottsling som tagit mig in i deras system för att ta upp tid. Plats. Rum. Medcin. Sängar. 

Jag är inte mer än ett kräk.

Eder, tydligen borderliner, läsare."





Imorgon.

Går det att titta men inget säga
En morgondag som försvunnit
Låt mig stanna hos dig
tills jag vet vart jag ska gå
("De var en gång..")
Jag önskar att du berättade för mig
vid vattnet på gården
En saga om seger

Vad hände med vår saga?
som du berättade för oss
Vad hände med vår saga?
säg inte, säg inte detta
Säg att det kommer en morgondag
Säg att det kommer en morgondag
Säg att det kommer en morgondag
att min röst når dig
når dig..

Går det att titta och inget säga
En darrande röst
på två ben på väg..
på väg till skolan
Det var en gång någon, men var någonstans?
Kommer morgondagen
nå fram till jordens yta
nå fram till sin egen jord

Säg att det kommer en morgondag
Säg att det kommer en morgondag
Säg att det kommer en morgondag
att min röst når dig
når dig..

Vår saga..
från början kartläggas
din röst når mig
din röst når mig

Jag vet att dina drömmar
är fulla med sång och harmoni
Jag vet att du precis som mig
är en väntande resenär

Jag önskar att vi glömt
Jag önskar att vi glömmer
Jag önskar att vår saga från början kunde förlåta
Förlåta..

din röst når mig
din röst når mig



(tack)

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar
 

 

 


Månadens anställd, Oktober

Lars Johnsson, Neuropsykolog i Kristianstad

Helt underbar människa som lyssnade på mig, gav mig sin tid och kämpade tillsammans med mig igenom hela min utredning. Efteråt fanns han i telefon, han sa att det bara var att ringa när jag än behövde hjälp så skulle han göra vad han kunde.
Han var den första som tog mig på allvar, som visade att han lyssnade och ville hjälpa.
Han fick mig att inse saker som ingen annan fått mig att inse.
Han gav mig kraften tillbaka, och hoppet om att en dag kunna må bra.
Orden som klingar i mitt bakhuvud är
"Du ska inte ändra dig för någon, du ska vara ärlig om vem du är och går dom, var dom inte värda dig".
Tack Lars...för allt!

/Anonym


 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

RSS 2.0