Sexuella övergrepp

Jag undrar om det är något som vill berätta om de varit med om sexuella övergrepp
och om ni sökt/fått hjälp för det. Kommentera eller mejla anonymt. psykiatrin@hotmail.com
 
 
En bra sida som tar upp sexuella övergrepp och som ger stöd är:
Där kan ni också läsa om andras berättelser!
 
 
 
 
 
Med tanke på de senaste dagarnas rapportering om gruppvåldtäktsmålet som
friade flera killar som var skyldiga;
Läs den här polisens inlägg/ blogg som var med i utredningen!
Vilken polis! 
 
 
http://konstapelbastian.blogspot.se/2013/09/om-en-gruppvaldtakt-och-en-modig-men.html

Blogglistan: Handleder

http://handleder.blogspot.se/
 

Blogglistan: Flickan som valde livet

http://mymmlan.blogspot.se/
 

Blogglistan: Felicia

http://dbtochmmc.se/

Blogglistan: Elvira

http://chickenshit.blogg.se/
 

Blogglistan: Elsa

http://elsaingrid.blogg.se/
 

Blogglistan: Charly

 
http://charlyene.blogspot.se/

Blogglistan: Ellen - iisolah

http://iisolah.blogg.se/
 

Blogglistan:Berg & dalbana

http://minicilla.bloggspace.se/p/profil/

Blogglistan: Dubbeldiagnos

http://dubbeldiagnos.blogg.se/
 

Blogglistan: Borderline City

http://babyborderline.com/
http://babyborderline.com/

Blogglistan: Joanna

http://www.domkallarmighannes.com/

Blogglistan: Comatose

http://comatose.nu/
 

Blogglistan: B-sidor

En mycket bra blogg:
 
 
Min blogg handlar om mitt liv - att dras med ständig ångest, depression och borderline. 
Min blogg är gnällig, rak, ärlig, ledsen och ibland glad. 
Min blogg innehåller mycket musik. Musik som hjälper mig framåt. 
Min blogg är min blogg som jag själv kan tycka är helt värdelös. 
Läs på.
 
 

Blogglistan: Argsinta My

http://argsintamy.blogg.se/

Blogglistan: Att andas utan att leva

http://attandasutanattleva.bloggplatsen.se/
 

Blogglistan: Agatha

Bloggen är inte längre aktiv men det står mycket här om ADHD och Aspergers blandannat..
 
http://neuropsykiatriska-funktionshinder.blogspot.se/

Blogglistan: Vapenbroder

 
http://vapenbroder.blogg.se/
 
 
 
Vill du också presentera dig, skriv en kort beskrivning + ev diagnos
Kommentera eller psykiatrin@hotmail.com

Blogglistan: Jonna

http://adactajonna.bloggplatsen.se/
 

Blogglistan: A fragile flowers

http://afragileflowers.blogg.se/
 
 

Blogglistan: Fragile

http://laluna80.webblogg.se/
 

Tjulululu

Hej svejs, nu kommer jag presentera våra bloggare... så häng på..

Dikter

Tänkte att jag också kunde bidra med nåt på diktfronten med nåt jag plitade ner 2007

( Kallas Zelda btw och bloggar på http://www.jotackettnackskottvoreintedumt.blogg.se)

 För att skicka in DIN dikt, mejla psykiatrin@hotmail.com, anonymt om du vill.

*

 

Tindra tyckte om att vakna mellan mamma 

och pappas andetag hon gillade att vara liten 

i en stor värld hon gillade när hennes röda 

blus luktade trygghet 

hon älskade att knäppa den helt själv

 

knapp för knapp 

 

 

hon trodde på att tända lampor skrämde

bort monster på att mamma kunde blåsa

bort smärta på att fjärilar var förklädda 

änglar på att sommardar inte tar slut 

förens det blir natt 

och 

det var inget märkvärdigt med att den där

mannen sa att humlor gör minst skada 

instängda bakom glas 

han sa att han hette Jesus och hon undrade

vart han hade gömt sitt kors 

 

 

när skulle pappa höra hennes viskningar varför

svartnade solen i augusti hur kallt kunde det 

vara i plusgrader 

var djävulen en man i vit skjorta en man som 

kallade sig frälsare och visste han inte att

det bara var hon 

som fick knäppa knapparna på den röda

blusen 

 

 

 

Jesus gick inte på vatten 

han dök under ytan den dag då han gav livet 

tillbaka till en pojke som borde varit död han 

hörde nyhetsankaret på tv säga att vi fått en ny

messias 

han stoppade uppståndelsen i fickan och tänkte 

att alla borde få vara hjälte för en dag

 

 

det var inte svårt att märka hur hans verklighet

ändrade form blev lite större lite mer abstrakt hur 

mörkret krävde så mycket mer 

som att gå vilse i någon annans röst och förlora

alla vägar hem när förräderi inte längre kan utlova

något skydd 

det var inte svårt att se

 

att ingen såg något alls 

 

 

han kysste sin uppväxt god natt vässade sina

knivar med kyrkans välsignelse han var inget 

mindre än på uppdrag från 

gud 

och gud kräver offer kräver en flicka med 

underverk i sina andetag med stjärnfall bakom

ögonlocken 

någon som blöder rosa istället för svart 

hon sa att hon hette Tindra 

och han knäppte igen den sista knappen på

hennes blus 

 

 

 

 

min psykiatriker tittar på klockan

och säger 

det var tragiskt att 

 

dom inte skrek en aning högre 

 

 

 

Dora hade trott på att självmord var en 

biljett tillbaka på att riddare alltid räddar 

damer i nöd på att sjukhus vet hur man syr 

ihop en skadad själ

det måste väll vara så att man kan hitta 

himlen genom att söka lågt 

det måste ju finnas någon som kan tvinga

henne hel 

så hon 

skar för hoppfullt åt fel håll och hoppades 

på att vakna i famnen hos en vacker prins 

 

 

nu tillhör hon landstinget är en av

hundra tusen 

nu målar hon över vita väggar med 

rakbladskaos får höra att det är poesi 

ingen vill läsa

men alla sagor vänder blad ifall man

tar sin första dos amfetamin 

själv 

allt hopp är redan ute om man förbrukat 

sin sista chans och

när tjejen i rummet bredvid hittar sin 

frälsning i att kräkas upp medelmåttighet

så jagar hon sin 

genom att skriva kärleksbrev till döden

 

 

 

 

och jag undrar vad som händer när våra 

förebilder visar sig vara ett ideal dem inte

ens kan efterleva själva 

när det visar sig att det hjärta man älskat

aldrig funnits där 

Jag undrar hur det ska gå för oss hur vi 

ska våga tro då 

alla superhjältar blir bovar då våra terapeuter 

går i terapi då de barnfilmer vi älskat blir 

pornografi för vuxna 

vad har vi kvar när hjälten blir sjukskriven

för utmattning blir diagnostiserad för att inte

kunna säga nej 

när hjälten är den som köper ut brännvin till 

barn 

när drömprinsen är den som slår det första

slaget 

och vart kan vi vända oss då godhet ändrar 

form varje minut hur kommer det att kännas

när vi får höra 

 

att det kanske enda sättet att bli räddad 

 

är att rädda oss själva 


Självhjälp

Hej
Jag fick ett tips om denna sida:
 
 
Som även kan hjälpa vid psykiskt funktionshinder. Klicka för att kolla in :)

Begär din journal!

Jag hade ett inlägg om sammanhållen journal och om att man kan begära ut journaler etc, läs här

och fick en kommentar på detta som var bra!

 

"Ehh, ja det är precis vad de gör- dömer en efter vad de hittar i journalen. Och nej, syftet är väl inte att man ska få sämre behandling utan mer effektiv. Och ja sjuksköterskor är överarbetade och det brukar läkare hävda att de också är. Likväl verkar de ofta ha tid att hitta uppgifter som gör att de inte behandlar en med öppna ögon (och det är inte svårt för dem att hitta dessa uppgifter för psykiatrin är experter på att upprepa diagnoser och åsikter om en).
Jag har spärrat alla uppgifter. Då somatisk vårdpersonal ändå verkar se att jag haft kontakt med psykiatrin har de frågat om så är fallet, och bett om att få läsa mina journaler trots spärren. (Jag tror tom att de har gjort det utan min tillåtelse, men inte orkat begära ut uppgifter om vem som läst journalen.) De verkar onekligen intresserade av vad som står i denna, istället för att lyssna på mina egna ord.

Jag är så glad att detta ämne kom överst, för då får jag möjlighet att skrika

BEGÄR FÖR I HELVETE GENAST UT ERA JOURNALER!!!

Gå in på vårdguiden och skicka en ansökan till varenda enhet ni haft kontakt med. (Uppsala läns journaler finns upplagda på vårdguiden). De har skyldighet att ge ut dessa skyndsamt, VÄLDIGT ovanligt att man inte får rätt att ta del av sina journaler, och vill de inte ge ut dem ska de tala om hur du kan överklaga (Du kommer vinna).
På inte ett enda ställe har detta gått smidigt och problemfritt för mig, men skam den som ger sig och det är så värt det att få reda på vad de faktiskt anser, tycker, värderar, har åsikter kring, påstår och gör. Vem som står på din sida och vem som ser dig som en manipulativ, uppmärksamhetstörstande, gnatig varelse som inte är värd att försöka förstå.

Om du har varit med om någon felaktig behandling, begär även ut uppgifter om huruvida avvikelserapporter gjorts. (Detta kan du behöva göra genom patientnämnden.) Så viktigt att göra detta så att det inte hinner gå mer än 2 år, då kommer du inte om du vill kunna anmäla händelsen. "


Mina år inom psykiatrin

En läsare berättar sin berättelse. Vill du berätta om ditt liv i psykiatri, mejla psykiatri@hotmail.com
 
"Mina år inom psykiatrin

 

Varför jag blev sjuk är en komplicerad fråga i mitt fall. Om vi säger såhär, ingen visste under min uppväxt att jag hade asperger och ADD och på detta så växte jag upp med en rullstolsburen mamma som hade en svår fysisk sjukdom som plågade henne och hon mådde aldrig riktigt bra. Min mamma hade ensam vårdnad om mig efter att min pappa och mamma separerade när jag var runt 2-3 år, men fram tills jag var cirka 9 år så var jag hos min pappa ungefär varannan eller var tredje helg och ibland träffade jag honom även kortare stunder någon dag då och då. Min pappa var psykiskt sjuk (troligen paranoid schizofreni av vad jag förstått). Att ha två sjuka föräldrar påverkade mig såklart.

När jag var runt 7 år så började ett riktigt helvete som skulle komma att fortsätta i 10 år framåt. Min moster hade skaffat sig en kille och så fort han träffat mig så började han utnyttja mig sexuellt både fysiskt och psykiskt.

I skolan hade jag stora problem med inlärning, jag var väldigt okoncentrerad, tyckte det mesta var tråkigt och jag försvann in i mig själv hela tiden, var svår att få kontakt med. Jag hade egen personlig assistent i lågstadiet, gick i alla specialgrupper som fanns och så och hade läxhjälp hela grundskolan. Dessutom var jag utfryst av mina klasskompisar, ja utom två, men kom aldrig dem nära.

Ja nu fick jag ju med lite kring hur min barndom såg ut och som påverkat mig psykiskt. Ska tillägga att att kuratorn och BUP var inblandade redan när jag var barn, men BUP pratade mest med mamma tror jag, dels för att jag inte ville prata med dem.

I gymnasiet andra året så fick jag en ätstörning, ingen specifik ätstörning men jag åt nästan ingen mat, fick gå ut från lektioner för att jag höll på att svimma, gick längs väggarna i korridorerna för att jag var så yr och ostadig av näringsbristen. Till slut sa en klasskompis till mig ”Vet du att alla i klassen pratar om dig och är oroliga för dig?” och jag visste inte för jag var mest inåtvänd. Min kompis övertalade mig att gå till skolsyster och skoldoktorn. Doktorn sa att det alltid brukar finnas en orsak till att man får en ätstörning och jag kunde inte komma på först vad det skulle kunna vara. Alltså att bli sexuellt utnyttjad hade blivit en del av min vardag och något jag även försökte förtränga, men till slut sa jag ”Ja det skulle väl vara det att min mosters man utnyttjar mig då.”. Att jag förträngt allt jobbigt i mitt liv jag inte direkt kunde kontrollera hade väl lett till att jag slutade äta mat, för det kunde jag kontrollera.

Skolsyster fixade en kontakt åt mig inom psykiatrin, jag hade först en kurator i några månader innan jag fick en psykolog. Tycker jag hade en bra psykolog, hon var snäll, lugn, lyssnade och engagerade sig. Tror hon hette Kertin (hon har varit pensionerad i flera år nu).

Efter ett par år, år 2000 så misstänkte hon att jag kunde ha Borderline och hon fixade en tid hos mig hos en annan psykolog (Irene) för att göra en bedömning om jag hade det och kunde få börja i den DBT färdighetsträning i grupp som skulle börja. Det visade sig att jag uppfyllde kriterierna för Borderline (jag hade vid den tiden hållit på med självskada i tre år). Jag började den här gruppen, en ungdomsgrupp (det började även en vuxengrupp det året. Vad jag minns så var det första färdighetsträning-grupperna som började i Uppsala, så vi var ”försökskaniner” så att säga, det svenska materialet de hade var alltså inte beprövat. Vår grupp bestod av tonåringar (utom jag som var cirka 21 år) och vi var svåra att påverka, vi var icke sammarbetsvilliga, kritiska och dömande. Vi trodde inte på behandlingen. Det var nog väldigt frustrerande och jobbigt för ledarna att ha sådana motsträviga kursdeltagare. Vi gick i ett år och jag tror inte vi lärde oss så många färdigheter faktiskt, just på grund av vår naiva inställning. Båda ledarna var i alla fall snälla och trevliga minns jag. Har senare gått färdighetsträning igen och då fanns mer engagemang och vilja i gruppen och det gav mer resultat.

Den ena av ledarna från första grppen skulle visa sig bli min individuella terapeut i flera år. Hon heter Susanne och är en fantastisk terapeut verkligen, väldigt trevlig, snäll, engagerad och hon bryr sig verkligen. Hon hade kvar mig som patient längre än hon egentligen fick, för hon jobbade på barn och ungdompsykiatrin och jag blev kvar där hos henne tills jag var 25 eller 26 år, då hennes chef sa till henne att hon inte kunde ha mig kvar längre som patient. När jag då blev förflyttad så hoppade jag över ”Unga vuxna” för det hade jag blivit för gammal för. Jag fick en DBT-terapeut på vuxenpsyk, hon var väldigt bra, snäll, omtänksam, empatisk och öppensinnad, trivdes bra med henne. Hon hette Solwej.

För några år sedan så blev jag förflyttad till en annan, en kurator som tog hand om traumapatienter, jag hade länge velat ha psykodynamisk terapi, bearbeta mina trauman, men tyvärr gick det väl inget vidare. Hade kvar henne några år, men det kändes inte så bra och jag sa till för något år sedan att jag inte ville gå kvar hos kuratorn.

Jag hade något år tidigare träffat en klipsk, ung psykolog några gånger som gjort en aggressionsbedömning på mig, eftersom jag kände extrem ilska och var rädd för vad det skulle komma att leda till, var rädd att det skulle leda till något väldigt dåligt …

Det visade sig sedan att jag stått i kö till den psykologen för aggressionsbehandling sedan dess, så när jag slutat hos kuratorn tog det inte lång tid innan jag fick börja gå till henne (Pernilla). Hon var väldigt bra, lyhörd, lyssnade och jag blev respektfullt bemött. Tyvärr fick hon veta bara ett par månader senare att hon skulle bli förflyttat till någon annan avdelning/mottagning. Jag blev förflyttat till en ny psykolog, den jag har i dagens läge. En ung, snäll, förstående, lugn och smart tjej. Jag trivs med henne och känner att jag kan säga nästan vad som helst till henne, för jag vet att hon bemöter mig respektfullt.

Nu har jag ju inte fått med hur det varit alla de gånger jag varit inlagd på psykakuten och psykavdelningar. Vet inte hur många gånger jag varit på psykakuten, men första gången var våren 1998 efter en liten överdos av mediciner. Första gången jag blev inlagd på en psykavdelning var Juni 2005. Först var jag bara kvar en vecka eftersom de sa att de var rädda att jag skulle bli hospitaliserad. Cirka 2-3 veckor senare så listar min kontaktperson ut att jag är suicid, så jag tror hon följde med mig till psykakuten och då hamnade jag på psykavdelningen igen och blev då kvar i tre månader, vilket är den längsta tiden jag varit på en psykavdelning. Andra gånger har det rört sig om 1-2 veckor. Jag har lite olika erfarenheter från att ha varit inlagd, mest kanske dåliga.

Det finns bra vårdgivare, mindre bra och inte alls bra, mer än så ska jag inte gå in på det nu, det får bli i en annan berättelse. "

 

AV: Petra Ögren 2013-08-19

 


Jagad

Man kan skicka in texter och dikter som handlar om psykiskt sjukdom till vår kategori

Kulturhörnan. Här har en läsare skickat in. psykiatrin@hotmail.com om du vill skicka in.

 

 

JAGAD

Men hon vill inte gå där, hon vill inte gå på den vägen. Hon gick där trots allt utan mod att trotsa sig själv. Hon måste gå där, hon var tvungen att byta trottoar. De gick i hälarna på henne, de granskade henne bakifrån från tå till huvudknopp. Klart de granskade henne, klart de kollade hur hon gick, rörde ben och armar. Var händerna knutna eller öppna?

Narcisissus personifierad. Klart alla granskade henne!

De granskade och hon kände hur benen stelnade till, som om hon började gå på styltor, hon kände hur det knöt sig i bröstet och paniken var på ingång.

Hon var tvungen att byta trottoar helt enkelt.

Ingen fick komma för nära, inkräkta på hennes personliga revir. Ingen fick komma för nära så de kunde granska henne.

Ingen fick granska denna vederstyggelse till tjej, detta missfoster, denna flodhäst på styltor och knytna händer. Ingen fick komma för nära så de kunde avslöja hennes brister eller läsa av henne!

Vart skulle hon ta vägen med detta dilemma, detta problem.

Folk överallt, mötandes, dykandes upp bakom henne.

Hon måste undvika dem, hon måste gå omvägar ständigt, både inne och ute.

Hon kände sig på sätt och vis förföljd och tyckte att de jävlarna kunde gå någon annanstans, inte just precis där hon gick.

I affärer var hon tvungen att flytta på sig om någon ställde sig att titta på något på samma hylla. Hon var tvungen att gå en annan gång i affären, gå runt om någon stod i gången.

Ständig förflyttning.

Allt detta, all onödig förflyttning tog så mycket energi, stressade upp henne till den milda grad att ilskan växte upp i henne, paniken satte sig som en hård knut i bröstet.

Varför kunde de inte hålla avstånd, varför måste alla vara där hon var. Av alla ytor på jorden så måste de vara framför, bakom och bredvid henne eller gå precis där hon skulle fram.

Hon visste att de såg ner på henne som något mindre värt, precis som verkligheten var, hon var mindre värd, men hon ville äga världen, det ville hon.

Hon hade bråttom nu, bråttom fram och hon hade fått sinka tid på grund av alla idiotiska människor som var sända från helvetet att förfölja henne, störa henne, stirra ut henne, nedvärdera henne.

Skulle hon hinna fram i tid?

Hon skulle vara svettig av allt omkring rännande hit och dit och känna sig som en äcklig spya. Hon skulle vara något värre än hon redan var, hon skulle inte bara vara värdelös och en vederstyggelse, hon skulle vara äcklig också.

Porslinsdocka som hon ansåg sig vara, fick inte svettas, fick ingenting som en levande porslinsdocka inte kunde. En porslinsdocka har inga organ, inga äckliga organ som ställer till det.

Bråttom, så bråttom, alltid bråttom, alltid tävla mot tiden. Ja det också hade hon att tampas med. Alltid i sista minuten och även om hon haft all tid i världen så var det alltid bråttom, så bråttom. Hon kunde komma med en tidigare buss kanske, hon kunde hinna med något på vägen, hinna vad som hälst vad det nu kunde vara som dök upp.

Tänk om hon ramlade och var tvungen att hinna hem och byta kläder till exempel, om hon bara skyndade sig så skulle hon hinna med det kanske.

Bråttom alltid bråttom framåt till sitt mål.

Hon nästan småsprang nu och kastade arga blickar på folk som hotade att komma för nära.

Hon ville skrika åt dem att hålla sig borta, hon ville skrika åt dem att de skulle gå och dö, försvinna ur hennes synfält.

Hon hade ingen tid att missa egentligen, det var bara i hennes huvud. Hon kunde hinna med en tidigare buss och tänk om den åkte ifrån henne mitt framför ögonen?! Tänk om någon såg henne missa bussen, någon som kände igen henne från bussen som visste att hon brukade åka den bussen? Åh gud så pinsamt det vore, då skulle hon vilja sjunka under jorden, emigrera, gå under jord, försvinna från denna planet.

Hjärtklappning, hon hörde steg bakom sig, ett par unga tjejer gick med raska steg bakom henne och pratade med varann och fnittrade. De fnittrade åt henne, hon måste gå fortare, FORTARE och FOOORTARE!! Hon blir svettig, hon måste gå fortare än dem för att skapa ett tillräckligt stort avstånd mellan henne och dem.

Hon måste hålla takten så de inte hann i fatt.

Men vik av då för i helvete ville hon skrika åt dem. Ni måste väl inte gå precis där jag ska gå! VARFÖR?? VARFÖR måste de jävlarna gå precis hennes väg nu då?!

Åter förföljd av helvetets anhängare.

LÅT MIG VARA ville hon skrika.

Hon ser sin buss komma in och hon ökar farten. Helvete om jag missar den. Jag måste veta.

Hon beräknar tiden, beräknar hennes hastighet och avståndet som är kvar. Hon hinner, hon HINNER och ja hon hinner med den!

Hon småspringer, ställer sig i kön.

Hon säger artigt “hej” till chauffören när hon kliver på och betalar, men stressad av folk som är bakom henne och vill på fort.

Hon sätter sig på det ensamma sätet bakom chauffören för att slippa folk framför sig och bredvid sig, men stressas hela vägen hem av dem som sitter bakom henne och granskar hennes nacke.

Hon gömmer sig i musiken hon har i hörselsnäckorna i öronen och tittar ut genom fönstret.

Hon kliver av på sin hållplats och känner sig jagad av dem som kliver av på samma hållplats och ska åt samma håll.

Hon ser sin portuppgång och tänker att snart är faran över, snart kan hon andas ut i sitt trygga hem.

 

 

 

AV: Petra Ögren 081003"


Bloggare (NY)

 

 

 

Jag hoppas ni vill följa med på min resa från att bli fri från psykisk ohälsa, hur jag kämpar för att bli medicinfri och hur mycket min familj betyder för mig. 
Har ni några frågor om tex medicin, psykisk ohälsa eller bara allmänna frågor så lovar jag att försöka svara i den mån jag kan. 
www.adactajonna.bloggplatsen.se


RSS 2.0