Dikter
Kategori:
Tänkte att jag också kunde bidra med nåt på diktfronten med nåt jag plitade ner 2007
( Kallas Zelda btw och bloggar på http://www.jotackettnackskottvoreintedumt.blogg.se)
För att skicka in DIN dikt, mejla [email protected], anonymt om du vill.
*
Tindra tyckte om att vakna mellan mamma
och pappas andetag hon gillade att vara liten
i en stor värld hon gillade när hennes röda
blus luktade trygghet
hon älskade att knäppa den helt själv
knapp för knapp
hon trodde på att tända lampor skrämde
bort monster på att mamma kunde blåsa
bort smärta på att fjärilar var förklädda
änglar på att sommardar inte tar slut
förens det blir natt
och
det var inget märkvärdigt med att den där
mannen sa att humlor gör minst skada
instängda bakom glas
han sa att han hette Jesus och hon undrade
vart han hade gömt sitt kors
när skulle pappa höra hennes viskningar varför
svartnade solen i augusti hur kallt kunde det
vara i plusgrader
var djävulen en man i vit skjorta en man som
kallade sig frälsare och visste han inte att
det bara var hon
som fick knäppa knapparna på den röda
blusen
Jesus gick inte på vatten
han dök under ytan den dag då han gav livet
tillbaka till en pojke som borde varit död han
hörde nyhetsankaret på tv säga att vi fått en ny
messias
han stoppade uppståndelsen i fickan och tänkte
att alla borde få vara hjälte för en dag
det var inte svårt att märka hur hans verklighet
ändrade form blev lite större lite mer abstrakt hur
mörkret krävde så mycket mer
som att gå vilse i någon annans röst och förlora
alla vägar hem när förräderi inte längre kan utlova
något skydd
det var inte svårt att se
att ingen såg något alls
han kysste sin uppväxt god natt vässade sina
knivar med kyrkans välsignelse han var inget
mindre än på uppdrag från
gud
och gud kräver offer kräver en flicka med
underverk i sina andetag med stjärnfall bakom
ögonlocken
någon som blöder rosa istället för svart
hon sa att hon hette Tindra
och han knäppte igen den sista knappen på
hennes blus
min psykiatriker tittar på klockan
och säger
det var tragiskt att
dom inte skrek en aning högre
Dora hade trott på att självmord var en
biljett tillbaka på att riddare alltid räddar
damer i nöd på att sjukhus vet hur man syr
ihop en skadad själ
det måste väll vara så att man kan hitta
himlen genom att söka lågt
det måste ju finnas någon som kan tvinga
henne hel
så hon
skar för hoppfullt åt fel håll och hoppades
på att vakna i famnen hos en vacker prins
nu tillhör hon landstinget är en av
hundra tusen
nu målar hon över vita väggar med
rakbladskaos får höra att det är poesi
ingen vill läsa
men alla sagor vänder blad ifall man
tar sin första dos amfetamin
själv
allt hopp är redan ute om man förbrukat
sin sista chans och
när tjejen i rummet bredvid hittar sin
frälsning i att kräkas upp medelmåttighet
så jagar hon sin
genom att skriva kärleksbrev till döden
och jag undrar vad som händer när våra
förebilder visar sig vara ett ideal dem inte
ens kan efterleva själva
när det visar sig att det hjärta man älskat
aldrig funnits där
Jag undrar hur det ska gå för oss hur vi
ska våga tro då
alla superhjältar blir bovar då våra terapeuter
går i terapi då de barnfilmer vi älskat blir
pornografi för vuxna
vad har vi kvar när hjälten blir sjukskriven
för utmattning blir diagnostiserad för att inte
kunna säga nej
när hjälten är den som köper ut brännvin till
barn
när drömprinsen är den som slår det första
slaget
och vart kan vi vända oss då godhet ändrar
form varje minut hur kommer det att kännas
när vi får höra
att det kanske enda sättet att bli räddad
är att rädda oss själva
