Haschar du?
Kategori: Berättelser, Diskussion, Information
En till historia om hur svårt det är att få en öppenvårds kontakt.. va fan är det som händer!?
"Hade gått hos UPM i min hemstad ett tag innan jag flyttade ner till Hultsfred för att börja plugga på universitetet. När man flyttar hemifrån och är ensam konstant behöver man verkligen det extra stödet, men eftersom det är olika landsting och sådär kan de inte remittera emellan, utan jag fick börja om min kamp för min vård från början.
Sökte mig till hälsocentralen och tänkte att det inte kan vara så svårt att de kollar min journal och bara remitterar mig till psykiatrin. Jag bokade in en läkartid och kom dit med höga förhoppningar som snabbt krossades när läkaren öppnade samtalet med "Hej! Haschar du?". Det kändes verkligen som ett skämt och efter en halvtimme av frågor om min sexualitet och huruvida jag knarkar eller inte, vilket jag absolut inte gör, så bestämde hon sig för att skriva ut 50 tabletter propavan och aldrig höra av sig igen. Ingen remiss, ingenting.
Lyckligtvis är jag inte en sån som ger mig, utan jag ringde psykiatrin i Vimmerby istället och fick en tid väldigt snabbt, där jag fick ett fantastiskt mottagande och de ordnade med allt jag behövde. Kan dock inte sluta tänka på hur det skulle gått om jag inte ringt Vimmerby utan istället suttit hemma i min studentlägenhet och vänta på en hjälp som jag aldrig skulle få."
Sökte mig till hälsocentralen och tänkte att det inte kan vara så svårt att de kollar min journal och bara remitterar mig till psykiatrin. Jag bokade in en läkartid och kom dit med höga förhoppningar som snabbt krossades när läkaren öppnade samtalet med "Hej! Haschar du?". Det kändes verkligen som ett skämt och efter en halvtimme av frågor om min sexualitet och huruvida jag knarkar eller inte, vilket jag absolut inte gör, så bestämde hon sig för att skriva ut 50 tabletter propavan och aldrig höra av sig igen. Ingen remiss, ingenting.
Lyckligtvis är jag inte en sån som ger mig, utan jag ringde psykiatrin i Vimmerby istället och fick en tid väldigt snabbt, där jag fick ett fantastiskt mottagande och de ordnade med allt jag behövde. Kan dock inte sluta tänka på hur det skulle gått om jag inte ringt Vimmerby utan istället suttit hemma i min studentlägenhet och vänta på en hjälp som jag aldrig skulle få."
emma säger:
Bloggadress: http://sensefield.blogg.se
Åh vad jag känner igen mig i detta. Jag hade kontakt med psykiatrin fram tills jag var strax över 18 för depression, ångest, social fobi och ptsd. Nu är jag 23 och har klarat mig själv sen dess och det har gått bra. Fram tills i höstas då jag efter uppbrott med min fd sambo flyttade till en helt ny stad för att plugga. Jag har väldigt mycket ångest och känner mig tidvis nästan suicidal. Här fått visst stöd av kuratorn på högskolan men hon tycker att jag behöver mer hjälp. Tog kontakt med vårdcentralen som först hänvisade mig till ungdomsmottagningen trots att jag är för gammal. Efter en månad fick jag en tid hos en sköterska som inte tog någon notis om när jag förklarade hur jag mår utan sa bara att jag ska ta djupa andetag. Kunde få ett samtal till om jag ville för att "knyta ihop säcken" men jag tackade nej. Så nu vet jag inte vart jag ska vända mig.
Frida säger:
Bloggadress: http://drheas.blogg.se
Känner igen mig så mycket! Jag hamnade på psykakuten när jag var 16 (BUP har ingen akut här) och den första frågan jag fick var om jag hade tagit amfetamin eftersom jag hade så stor pupiller. Mina läkare har vid senare tillfällen konstaterat att mina pupiller beror på rädsla