Psykisk sjukdom - och kreativitet?

Igår i P1 Sommar-program så var värden Simon Kyaga som är överläkare i psykiatri.
Intressant om korrelationen mellan psykisk sjukdom och kreativitet. Han tar även upp
hur media framställer psykisk sjukdom och lite av tabun..
 
Lyssna här
 

Första meningen: "För några år sedan träffade jag en patient på den psykiatriska akutmottagningen i Stockholm."

Sista meningen: "Personer med psykisk sjukdom är inte bara sjuka, de är helt enkelt vanliga människor som drabbas av en sjukdom, fast, förstås, kanske lite mer framstående och kreativa än de flesta av oss."

 

I sin forskning, berättade han i sitt Sommarprogram, hittade de just detta samband. Kyaga och hans kollegor undersökte sambandet mellan psykisk ohälsa och kreativa yrken – ett samband som mycket riktigt fanns. Men det var inte bara personerna som led av psykotiska sjukdomar där verklighetsuppfattningen är förändrad som hade kreativa yrken, utan även deras friska släktingar.

Simon Kyaga och hans kollegors resultat möttes först med stor skepsis – ”skulle något så funktionellt som kreativitet vara förknippat med något så dysfunktionellt som psykisk sjukdom?” På julafton satt han och skrev om den artikel som skulle presentera resultatet, det skulle ta ytterligare flera månader innan de till sist lyckades få den publicerad. När resultaten väl nådde forskarvärden spreds den snabbt över hela världen.

Kyaga avslutar sitt Sommarprogram med att kritisera hur psykiskt sjuka personer dagligen möts av fördomar: ”Personer med psykisk sjukdom är inte bara sjuka, de är helt enkelt vanliga människor som drabbas av en sjukdom. Fast kanske lite mer kreativa och framstående än de flesta av oss.” 

Studien och artikeln som Simon Kyaga refererar till i sitt Sommarprogram hittar du i en länk nedan.

Om Simon Kyaga

Ingick i en forskargrupp som presenterade världens största studie på sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom. Nyheten spreds snabbt över hela världen. Doktorerade vid Karolinska institutet på detta samband i mars i år. Är vetenskaplig sekreterare i Svenska läkaresällskapet och Psykiatrifonden. Höll ett uppskattat TEDx-talk om relationen mellan galenskap och genialitet.

- För mer än tvåtusen år sedan frågade sig Aristoteles: Varför är det så att alla som blivit framstående inom filosofi, politik, poesi eller konst är melankoliker? I mitt Sommarprogram kommer jag ge svar på den frågan. Att Aristoteles hade rätt, varför han hade rätt, och vad det kan göra för att hjälpa oss att bekämpa en av vår tids största orättvisor. 


Blogglistan: (NY) Emma Strid

 
 
Hej! 
Jag har precis startat ett ny blogg som ni gärna får dela här. Jag heter Emma och är 21 år. Jag är diagnosticerad med emotionell instabil personlighet och ADD. Jag fick diagnoserna i april-14 så det är ganska nytt för mig även om jag varit sjuk sen tonåren. 

Jag tycker om musik, hundar och god mat. 
Läs mer på sidan "om mig" på min blogg! 

Http://emmastrid.se

Det är OK att vara hobbydeprimerad




Det är inte OK att vara deprimerad. Kanske för att begreppet är så uttjatat av medias depp-artiklar med tips på vad du kan göra åt påhittade problem som dåligt väder etc. 

När du säger att du är deprimerad och sjukskriven kopplar "vanliga" människor med den Depp de kände juni 2014 när det var dåligt väder och tycker att du e löjlig. 

Människor vet inte bättre bara. 
Här kunde Aftonbladet givit plats åt en djupdykande artikel i psykiatrin. 
Men istället - dessa meningslösa artiklar om Ingenting. 



Midsommar

Idag peakar självmordsstatistiken. 
Prata med dina vänner speciellt dom som är ensamma idag. 

Försprång

Människor är rädda för psykisk sjukdom.
Varför?
De är rädda för det mörker som omger dom, att det kommer sluka dom, och att de själva blir sjuka.
 
Människor som inte varit längst ner på botten har ingen aning om hur det känns eller hur de kommer att uppträda.
I rädsla och panik, distanserar sig människor från psykisk sjukdom som de gör mot t ex hemlösa.
Inte för en sekund tror de att de någonsin kommer bli hemlösa - de är för bra för det, de skulle se till att inte hamna där. Samma sak är det med psykisk sjukdom. De tror att de skulle hantera det bättre
- fast de vet, att de har ingen som helst jävla aning.
 
Man kan hamna i en livskris när som helst i livet, precis som att du kan få cancer när som helst,
kan du från ingenstans bli psykiskt sjuk. Du kanske inte ens aldrig blir frisk, du kanske dör i självmord precis
som cancerpatienter i sin cancer. Vad du än säger idag om hur du ska reagera, så vet du aldrig vad som händer
i sekunden det händer, det där som ingen vill prata om.
 
Är du redan psykisk sjuk och varit på botten, så har du ett försprång. Du vet hur det ser ut där nere, du är eller har varit där själv. Du kanske är rädd att hamna där igen, eller att aldrig komma upp, men du vet hur det ser ut.
Du behöver aldrig gå med oron över att gå emot dina egen livssyn om att bara svaga blir psykiskt sjuka,
att det inte finns psykisk sjuka i din närhet fast det naggar i kanten och hela din världsbild kommer snart.. raseras.
 
Utbrändhet är den enda psykiska sjukdomen som börjar bli accepterad.. men det innehar nästan en mening av att du jobbat innan - vilket gör att du förtjänar respekt, och gör det ok att vara sjuk.  Men ska man börja någonstans kanske man måste börja där.  
 
ADHD - något som är medfött börjar också bli OK. Diverse bloggare och artister slänger sig med adhd som om det alltid vore en tillgång till deras omåttbara talang. Som om de aldrig skulle vilja välja bort det, som om alla med ADHD njuter av sina symtom och vältrar sig i sin energi.
 
Borderline däremot, fortfarande en sjukdom som anses som provocerande tonårssjuka med utbrott, en slaskdiagnos där alla tjejer som har det svårt i ung ålder hamnar, fast det kanske finns underliggande diagnoser, eller bara en jävla rad av trauman som gör människor till ovanliga människor.
 
Hur som helst så mår vi dåligt. På riktigt. Allt man kan göra är att le åt dessa fåniga människor som föraktfullt inte för sitt liv förstår hur man kan agera på ett visst sätt, hur ångesten kan te sig eller få utlopp, eller hur tanken om att ta ens eget liv överhuvudtaget förekommer.
 
Dom har ingen jävla aning om vad som väntar dom en dag, och då kommer deras förakt bara slå mot dom själva.

Mobbning av självmordsbenägen på "topp-blogg"

 
 
 
 
 
Kissie - bloggaren som själv varit med i och snyftat i Aschbergs "Trolljägarna" har en historia av att hänga ut andra personer och låter sedan kommentarsfältet hejvillt fortsätta mobbningen.
 
Denna gången skrev en bloggare en kommentar, tyvärr på Kissies blogg.. Dock är det rätt vanligt att vilsna tonåringar och andra småbloggare tittar in på Kissies blogg, vissa för att se på cirkusen och vissa bara för att ha något att förströ tankarna med.
 
Kommentarsfältet har fullkomligt exploderat av mobbning-inlägg mot den tjej som skrev denna kommentar - vilka den utsatta bloggaren själv har sett. Hon beskrivs som attentionwhore, uppmärksamhetssökande, en lögnare, en idiot, patetisk, äckel.... Vilka är dessa människor som hoppar på någon som tydligen redan är instabil?
 
Med psykiskt sjuka får man tydligen fortfarande gå fritt fram? (Kissie) Alexandra Nilsson är som en liten mini-Hitler och alla andra bara hakar på.  Detta visste hon skulle hända, då hon med flit inte avidentifierat bloggaren.
 
Jag är allvarligt oroad över att den här tjejen kommer försöka en gång till pga Kissies inlägg
och kommentarsfältet som expolderat i hat.
 
Vad Kissie själv gör åt detta? Ingenting.. hon njuter väl av cirkusen där hon själv står med piskan..
 
 

Alexandras berättelse

Berättelse av en läsare och bloggare om att livet kan vända med rätt hjälp och familj...

 

 

"Började må dåligt redan som 10-11 åring pga min brors kriminalitet, då började det gå åt fel håll för mig.

Men redan som liten fick jag utstå med att min biologiska pappa hade mig som en slit & släng docka , som 5 åring satt jag en hel dag & väntade på att han skulle komma , han sa till mig som 10 åring att min bonuspappa likaväl kunde adoptera mig & mycket mer.

 

Som 12 åring började mitt självskadebeteende , jag kan än idag inte minnas hur jag ens kom på iden att börja skära mig själv. Jag skrev väldigt mycket, många självmordsbrev som min mamma hittade när jag var 13.

 

Hon ordnade en tid till läkaren på BUP & ville att de skulle lägga in mig för jag var så pass självmordsbenägen men det fick ju vänta för det var fullt. Så han skrev ut Zoloft & sa till mig att man inte fick överdosera & blanda med alkohol för då kunde man ju dö. Det var så jag kom på att det var så jag skulle göra.

 

Så inte många dagar efter lyckades jag ta tabletter utan att någon märkte det & en halv liter vin. Det slutade med magpumpning & personalen på intensiven fick bråka för läkaren skulle lägga in mig på psyk & där blev jag kvar i 6 veckor. Mitt självskadebeteende fortsatte & efter knappt ett år försökte jag ta livet av mig igen & igen & igen .

 

Jag kan inte minnas hur många gånger jag slängt i mig stora mängder tabletter, min mamma kämpade för att BUP skulle agera, att de skulle göra något för att jag skulle överleva. Jag lyckades prata bort när de ville lägga in mig & sa att jag mådde hur bra som helst dagen efter mina överdoser. Jag hade några vändor på barnpsyk i Malmö men det var bara förvaring.

 

När jag var 15 blev det möte med läkare & psykologerna som hade hand om mig. De erkände att de hade misslyckats & de kunde inte hjälpa mig men det fanns ett behandlingshem som jag kunde få plats på . Vi gjorde ett besök, jag godkände det för min familjs skull & i tron att jag bara skulle vara där i 3 mån. Men det dröjde några månader & mina föräldrar stod hjälplösa eftersom jag väntade på plats där.

 

Jag sågade upp kedjor på medicinskåpet & satt med allt upp dukat men min mamma kom hem tidigare än normalt men ingen kunde hjälpa så hon fick sjukskrivning för att övervaka mig varje sekund. Tillslut så skrev hon en insändare i tidningen med rubriken " Tar politikerna ansvar om min dotter dör". Tidningen kontaktade oss & ville göra en intervju vilket jag kände att ja det är väl kanske värt att folk öppnar ögonen om hur det fungerar i psykiatrin. 

Så fort behandlingshemmet fick veta detta fick jag plats på 2 veckor.

 

 

Dom där 3 mån blev istället nästan 2 år , jag tog över 100 tabletter jag lyckats smuggla in trots visitering och mina sömntabletter. Jag hade nog änglavakt för jag vaknade av att jag kräkte som ett svin.  En av personalen skulle fixa sängen men ett litet piller låg kvar & då förstod hon vad som hänt.

På sjukhuset hade jag ständigt en personal vakande trots att min mamma var där & sedan försökte de kasta ut mig för de kunde ju inte hantera något sånt men det var anledningen till att jag var där , jag fick stanna trots allt efter mycket om & men.

 

De provade alla möjliga mediciner , sa att jag hade ADHD men i journalerna står det att jag inte uppfyllde kriterierna mm. Jag hade redan då tydliga tecken på bipolär sjukdom , jag hade sådana svägningar vilket även framgår i journalerna så jag är arg i dag att de inte såg det , de som borde sett !

Några mån innan min 18 årsdag blev jag utskriven & slussades in på Ungavuxna , det blev enbart läkarkontakt för medicinerna & jag tog mängder av lugnande i mina egna doseringar. Jag växlade mellan djupa depressioner & mani. Under åren hade jag även ätstörningar, ett långt förhållande med en som misshandlad mig psykiskt & fysiskt men jag förtjänade ju inte mer än så.

 

Men några månader efter jag fyllt 18 år träffade jag min man, han räddade mig verkligen. Helt plötsligt klarade jag mig utan alla mediciner förutom mina antidepressiva.  Fick mitt första barn 2 veckor innan jag fyllde 20 år , allt var så underbart & jag var lycklig dock fick jag lite socialfobi men jag mådde bra !

20 månader senare kom min andra, då började det gå neråt men jag vågade inte söka hjälp. Som mamma får man inte må dåligt , livrädd för vad de skulle säga, att de skulle ta mina barn & hela den där baletten. Jag bokade en tid men avbokade den igen för jag vågade verkligen inte.

 

När mitt andra barn blev 1 år sökte jag hjälp , fick mediciner igen av vc läkaren & remiss till psyk efter ett besök på psykakuten. Mitt i allt detta blev jag oplanerat gravid, jag övervägde abort men jag klarade inte det . Läkaren övertygade mig att behandlas med ECT för jag var så dålig & på detta blivit gravid. Skulle vara inlagd 3 dagar men blev kvar i 3 mån.

 

ECT blev det inget av pga narkosen & graviditeten vilket slog sönder hela min värld. Jag klarade inte av att gå ur sängen ens. Läkaren på avd. läste igenom alla mina journaler från BUP tiden & satte in stämningstabiliserande & så skedde det ett litet mirakel att jag kunde andas igen.

 

Då fick jag diagnosen bipolär sjukdom. Detta var hösten 2011 & sedan dess har vi kämpat med att bryta min depression , jag har varit som en labbråtta med alla dessa mediciner. Extrema doseringar långt över gränsen. I våras blev jag inlagd igen men bara i 2-3 veckor. Fler mediciner sattes in så jag hade 4 antidepressiva, 3 stämningsstabiliserande & massa annat skit. Men när min ordinarie läkare tog över så rensade vi ut i stort sett allt.

 

Idag äter jag 1 antidepressiv , 1 stämningstabiliserande & även concerta. Jag börjar äntligen må bättre men långt ifrån bra. Men jag ger aldrig upp för jag har 3 underbara barn som ger mig styrkan.

Jag har alltid gett allt för deras skull , även om kraften varit slut har jag på någotvis hittat lite för att kunna finnas för dom. Otroligt nog så har de inte påverkats av mitt mående , de är 3 glada & busiga barn. Rädslan jag hade att bli dömd pga mitt mående hade jag inte behövt. Ingen har oroat sig för mina barn att de skulle ha det dåligt eller ta skada av min situation. Utan dom hade jag inte levt idag.

 

När min dotter föddes insåg jag hur värdefullt livet är, att det inte är värt att spela poker med livet som insats. Det har varit tufft många gånger , min man är min klippa . Han har stöttat mig genom allt , har tagit det stora lasset med att sköta hem, barn & mig när jag hade det som värst.

 

Jag klarar fortfarande inte riktigt av vardagen men det börja ljusna & jag kan numera se att jag en dag kanske kan leva "normalt" , jobba , vara full av energi & känna mig lycklig hela tiden !

Detta är en liten del av allt som hänt.  "

 

/ Alexandra 


Månadens personal

 
 
"Tack till psykiater Gunnar Gustafsson på INM i Malmö
för det finaste bemötande en patient kan få.
Går därifrån med hopp om och tro på både egen hälsa och psykiatrin."

RSS 2.0