Psykiatrin.blogg.se * 2008-2018

Den största bloggen om psykiatri 2008-2018. Nu nedlagd.

Alexandras berättelse

Kategori: Berättelser

Berättelse av en läsare och bloggare om att livet kan vända med rätt hjälp och familj...

 

 

"Började må dåligt redan som 10-11 åring pga min brors kriminalitet, då började det gå åt fel håll för mig.

Men redan som liten fick jag utstå med att min biologiska pappa hade mig som en slit & släng docka , som 5 åring satt jag en hel dag & väntade på att han skulle komma , han sa till mig som 10 åring att min bonuspappa likaväl kunde adoptera mig & mycket mer.

 

Som 12 åring började mitt självskadebeteende , jag kan än idag inte minnas hur jag ens kom på iden att börja skära mig själv. Jag skrev väldigt mycket, många självmordsbrev som min mamma hittade när jag var 13.

 

Hon ordnade en tid till läkaren på BUP & ville att de skulle lägga in mig för jag var så pass självmordsbenägen men det fick ju vänta för det var fullt. Så han skrev ut Zoloft & sa till mig att man inte fick överdosera & blanda med alkohol för då kunde man ju dö. Det var så jag kom på att det var så jag skulle göra.

 

Så inte många dagar efter lyckades jag ta tabletter utan att någon märkte det & en halv liter vin. Det slutade med magpumpning & personalen på intensiven fick bråka för läkaren skulle lägga in mig på psyk & där blev jag kvar i 6 veckor. Mitt självskadebeteende fortsatte & efter knappt ett år försökte jag ta livet av mig igen & igen & igen .

 

Jag kan inte minnas hur många gånger jag slängt i mig stora mängder tabletter, min mamma kämpade för att BUP skulle agera, att de skulle göra något för att jag skulle överleva. Jag lyckades prata bort när de ville lägga in mig & sa att jag mådde hur bra som helst dagen efter mina överdoser. Jag hade några vändor på barnpsyk i Malmö men det var bara förvaring.

 

När jag var 15 blev det möte med läkare & psykologerna som hade hand om mig. De erkände att de hade misslyckats & de kunde inte hjälpa mig men det fanns ett behandlingshem som jag kunde få plats på . Vi gjorde ett besök, jag godkände det för min familjs skull & i tron att jag bara skulle vara där i 3 mån. Men det dröjde några månader & mina föräldrar stod hjälplösa eftersom jag väntade på plats där.

 

Jag sågade upp kedjor på medicinskåpet & satt med allt upp dukat men min mamma kom hem tidigare än normalt men ingen kunde hjälpa så hon fick sjukskrivning för att övervaka mig varje sekund. Tillslut så skrev hon en insändare i tidningen med rubriken " Tar politikerna ansvar om min dotter dör". Tidningen kontaktade oss & ville göra en intervju vilket jag kände att ja det är väl kanske värt att folk öppnar ögonen om hur det fungerar i psykiatrin. 

Så fort behandlingshemmet fick veta detta fick jag plats på 2 veckor.

 

 

Dom där 3 mån blev istället nästan 2 år , jag tog över 100 tabletter jag lyckats smuggla in trots visitering och mina sömntabletter. Jag hade nog änglavakt för jag vaknade av att jag kräkte som ett svin.  En av personalen skulle fixa sängen men ett litet piller låg kvar & då förstod hon vad som hänt.

På sjukhuset hade jag ständigt en personal vakande trots att min mamma var där & sedan försökte de kasta ut mig för de kunde ju inte hantera något sånt men det var anledningen till att jag var där , jag fick stanna trots allt efter mycket om & men.

 

De provade alla möjliga mediciner , sa att jag hade ADHD men i journalerna står det att jag inte uppfyllde kriterierna mm. Jag hade redan då tydliga tecken på bipolär sjukdom , jag hade sådana svägningar vilket även framgår i journalerna så jag är arg i dag att de inte såg det , de som borde sett !

Några mån innan min 18 årsdag blev jag utskriven & slussades in på Ungavuxna , det blev enbart läkarkontakt för medicinerna & jag tog mängder av lugnande i mina egna doseringar. Jag växlade mellan djupa depressioner & mani. Under åren hade jag även ätstörningar, ett långt förhållande med en som misshandlad mig psykiskt & fysiskt men jag förtjänade ju inte mer än så.

 

Men några månader efter jag fyllt 18 år träffade jag min man, han räddade mig verkligen. Helt plötsligt klarade jag mig utan alla mediciner förutom mina antidepressiva.  Fick mitt första barn 2 veckor innan jag fyllde 20 år , allt var så underbart & jag var lycklig dock fick jag lite socialfobi men jag mådde bra !

20 månader senare kom min andra, då började det gå neråt men jag vågade inte söka hjälp. Som mamma får man inte må dåligt , livrädd för vad de skulle säga, att de skulle ta mina barn & hela den där baletten. Jag bokade en tid men avbokade den igen för jag vågade verkligen inte.

 

När mitt andra barn blev 1 år sökte jag hjälp , fick mediciner igen av vc läkaren & remiss till psyk efter ett besök på psykakuten. Mitt i allt detta blev jag oplanerat gravid, jag övervägde abort men jag klarade inte det . Läkaren övertygade mig att behandlas med ECT för jag var så dålig & på detta blivit gravid. Skulle vara inlagd 3 dagar men blev kvar i 3 mån.

 

ECT blev det inget av pga narkosen & graviditeten vilket slog sönder hela min värld. Jag klarade inte av att gå ur sängen ens. Läkaren på avd. läste igenom alla mina journaler från BUP tiden & satte in stämningstabiliserande & så skedde det ett litet mirakel att jag kunde andas igen.

 

Då fick jag diagnosen bipolär sjukdom. Detta var hösten 2011 & sedan dess har vi kämpat med att bryta min depression , jag har varit som en labbråtta med alla dessa mediciner. Extrema doseringar långt över gränsen. I våras blev jag inlagd igen men bara i 2-3 veckor. Fler mediciner sattes in så jag hade 4 antidepressiva, 3 stämningsstabiliserande & massa annat skit. Men när min ordinarie läkare tog över så rensade vi ut i stort sett allt.

 

Idag äter jag 1 antidepressiv , 1 stämningstabiliserande & även concerta. Jag börjar äntligen må bättre men långt ifrån bra. Men jag ger aldrig upp för jag har 3 underbara barn som ger mig styrkan.

Jag har alltid gett allt för deras skull , även om kraften varit slut har jag på någotvis hittat lite för att kunna finnas för dom. Otroligt nog så har de inte påverkats av mitt mående , de är 3 glada & busiga barn. Rädslan jag hade att bli dömd pga mitt mående hade jag inte behövt. Ingen har oroat sig för mina barn att de skulle ha det dåligt eller ta skada av min situation. Utan dom hade jag inte levt idag.

 

När min dotter föddes insåg jag hur värdefullt livet är, att det inte är värt att spela poker med livet som insats. Det har varit tufft många gånger , min man är min klippa . Han har stöttat mig genom allt , har tagit det stora lasset med att sköta hem, barn & mig när jag hade det som värst.

 

Jag klarar fortfarande inte riktigt av vardagen men det börja ljusna & jag kan numera se att jag en dag kanske kan leva "normalt" , jobba , vara full av energi & känna mig lycklig hela tiden !

Detta är en liten del av allt som hänt.  "

 

/ Alexandra 

Kommentera inlägget här: