Månadens psykolog

 
 
 
"Jag hade världens bästa psykolog under min BUP-tid.
Cilla hette hon och jobbar på neupsykiatriska behandlingsteamet i Uppsala.
Hon har hjälpt mig i mina svåra tider och alltid funnits där. hon lyssnade
och hjälpte mig att hitta tillbaka till livet. kan egentligen inte med ord
beskriva hur mycket jag uppskattade dom tre år vi fick tillsammans."

Kampanjen #psynligt

Det finns en kampanj #psynligt för att krossa fördomarna. Länkar i bilderna :)
 
 

Blogglistan: (NY) Mslunacy

"Hej!

Jag går under namnet Mslunacy och bloggar regelbundet om erfarenheter och minnen från psykiatrin och även om hur det är att leva med mina diagnoser som är Dissociativ identitetsstörning och PTSD. Jag skriver om självskadebeteendet som nästan har upphört och jag skriver om hur livet svek mig - men också om att det finns hopp och att jag efter alla dessa år som sjuk kan se lite ljus. Det finns hopp."

 
 

Grattis!

Ville bara gratulera alla som söker psykiatrisk vård nu eftersom
"vädret är så dåligt" så har ni en relevant anledning till att ni mår som ni gör.
 
Grattis!

Månadens psykläkare

 
 
 
 
 
Läkare, Margit Farkas
Avd.99 Barn och ungdom
Slutenpsykiatrin i Västerås. 
Den enda läkare som har lyssnat på mig och som ville mig väl.
Hon gjorde allt hon kunde för mig. Hon är värd mer än jag kan ge.
Men ett stort tack och en kram skulle jag vilja ge henne.

Sol

 
"Har du varit ute idag?"
Nr 1 på Toplistan 
"Psykiatrins mest frekventa irrelevanta fråga"
 
 
"Åh Sol och promenad! Kan livet bli bättre?
Åh all min ångest försvinner av en promenad och i solen dessutom!
Herregud här har jag suttit inne i flera månader och varit psykiskt sjuk i flera år och inte fattat
att lite sol gör att jag mår asbra.
Inte bara MÅR jag bättre utan jag ANSES MÅ BÄTTRE så fort solen kommer fram!
Att jag inte fattat det här tidigare. Jag som suttit inne hela mitt liv och aldrig vetat om att sol funnits.
Tänk om jag hade fattat det här på sommaren, då hade jag aldrig mått dåligt då. 
Det fattas bara en kopp te...."
 
 
Jag tror det är det här psyk TROR att jag ska säga när de KONSTANT nu på vårkanten
som en blixt från klar himmel instruerar mig att gå ut i solen OCH ta en promenad.
 
Jag fick snällt förklara för tanten på psyk idag att jag inte alls är hobby deprimerad utan
har psykiska sjukdomar och om solen hade hjälpt mig någonsin med min psykiska sjukdom
så hade jag inte behövt söka hjälp hos dom, speciellt eftersom jag nästan är på psyk konstant under sommaren.
 
Jag vet inte om det är att hobbydeprimerade kändisar som typ Alex Schulman skriver krönikor om hur ALLA människor mår bättre av sol samtidigt som självmordsstatistiken går upp ju mer sommar det blir,
eller om det är den eviga Förväntningen att vi som psykiskt sjuka helt plötsligt inte längre ska ha ångest
och må skit så fort den tittar in, ute. Dessutom sätter man mer ångest och stress på de som då Inte har gått ut - eftersom de har MISSAT sin stora chans att må bra idag. No pressure.
 
Det är ofta som personalen inom psykiatrin refererar till sin egen hobbyångest och glömmer allt
om psykiatriska sjukdomar - på sitt jobb!
 
Är det någon mer som är trött på det EVIGA tjatet om fint väder, promenader och sol?
 

Blogglistan: (NY) Amanda

 
 

http://amandacarlberg.com/
 
"Hej! Jag heter Amanda och är 26 år,i min blogg skriver jag mycket om hur
det är att leva med Aspergers syndrom och Bipolär sjukdom. 
Samt om mina fritidsintressen, teater, skriva manus, foto och film"

Blogglistan: (NY) Silverglitter

 

 http://silverglittrande.blogspot.se/
 
"Min blogg handlar om mitt liv och existerar främst på grund av min stora förkärlek för
att uttrycka mig i skrift. Inget i mitt liv har blivit som jag tänkte mig, men jag fortsätter ändå.
Bit för bit. Efter ett par felaktiga diagnoser är det nu dissociativt syndrom utan närmare
specifikation som är min huvuddiagnos, och tyvärr har jag även PTSD, ätstörningar och depression."

Månadens anställd

 
 
"Cecilia på Neuropsykiatriska enheten för vuxna i Uppsala - arbetsterapeut 
Helt underbar person som hjälpt mig otroligt mycket"

Behöver du hjälp?

 
 
 
Mår du dåligt psykiskt och skulle vilja ha hjälp men vet inte hur man går till väga?
Eller har du redan kontakt med psykiatrin?
Hur som helst är du välkommen till denna blogg som funnits sen 2008!
 
Vi söker nya bloggare att länka till, så vi kan samla
alla som bloggar om psykisk sjukdom
och på så sätt hjälpa varandra och krossa tabun!
 
Kommentera med valt bloggnamn, ev diagnos och en liten
presentation av dig själv - så lägger vi upp ett inlägg om dig!
 
Du kan diskutera, be om hjälp, berätta om din blogg - om det handlar
delvis om att leva med psykisk sjukdom. Alla våra bloggare till vänster
handlar på något sätt om att leva med psykisk sjukdom.
 
Vill du ha hjälp eller något annat kan du mejla
psykiatrin@hotmail.com eller kommentera.

Här har vi samlat information om psykiatrin, gott & ont,
om diagnoser och hur man får hjälp.
Exakt vad vi gör på bloggen kan du läsa på vår FAQ.
 
Det här är våra kategorier
 
 
 
 
 
 
 

Självmordsförsök - Varför inte?

 
Känsliga läsare varnas men i slutet gott - allting gott. ok?
 
Det här handlar om varför man inte ska begå självmordsförsök. Om man har som du kanske, och jag,
levt hela livet på en tunn linje på liv och död ändras tankegångarna jämfört med "normala" människor.
Jag skriver öppet hur jag tänker om självmordsförsök och olika handlingar i förebyggande syfte.
 
Det fanns en gång en hemsida som jag tror finns kvar som handlade om olika metoder om hur man tog livet av sig, på ett sätt var den bra eftersom den mer eller mindre skrotade Alla metoder som gick då det var så stor chans att man kunde sluta som en grönsak på långvården. MEN jag lärde mig saker där som jag använt mig av i mina självmordshandlingar, jag undrar hur det personen som skrev den "guiden" känner över det.
Så jag vill också passa på att varna om den sidan som ni säkert råkat komma över någon gång.
 
Välkommen med kommentarer om hur du tänker/känner!
 
*
 
Things I didn't know när jag försökt begå självmord eller självskadehandlingar som ung/nu :)
Många inom psykiatrin sa alltid "Men du kommer bara skada dig själv".
Kloka ord som inte gav så mycket.
 
Det värsta jag kan tänka mig är verkligen det här.
Tänk om allt bara börjar om igen?
Eller om allting bara tar slut?
 
När jag försökt ta livet av mig har jag (i mitt huvud just då) alltid trott att när jag gör någon
självmordshandling så tar livet slut direkt. Även om jag i ett vanligt medvetande vet om vilka
processer och naturliga lagar som gäller så tänker man inte så i en impulsiv självmords-situation.
 
Jag ska ta exempel.
 
Hängning
* När man hoppar från en stol och hänger sig (kväv-metoden) så dör man inte sekunden man hänger sig, man kvävs ju. Det här tar ju jättelång tid. Men i mitt huvud är det slut sekunden man släpper taget så att säga. Men så är det inte i verkligheten. 
 
* Det är skitsvårt i ett mentalt oroat tillstånd att göra en bra snara, den kan helt enkelt bli skit om det inte sitter i ryggmärgen. 
 
* Chansen är så övervägande stor att du kan hänga ett bra tag att även om du tappar medvetandet,
så kan man senare få igång dig med medicinska åtgärder, och då ligger du där som ett paket i 20 år istället i sjukvården. Denna tanke är för mig den läskigaste av alla. Att leva utan att kunna utrycka att man inte vill. 
 
Organskador du kan få av att bara försöka: strukturer i halsen kan gå sönder, problem med nacken, nackkotor. Problem med att svälja och andas då strukturer går sönder. Om syrebrist så självklart hjärnskador.
 
Viktigt om du blivit kvävd eller hängt ens i bara några sekunder, begär alltid sjukvård och undersökning av somatisk dr.
 
Tabletter
* Första gången jag tog tabletter i självmordsförsök trodde jag att jag skulle ta tabletter och sedan dö. Puts väck.
Det här tar ju också jättelång tid! Sjukvården är rätt snabba på att folk ska dricka kol och ha sig - det är oftast inte för att du skulle dö annars - utan för att undvika organskador så de slipper behandla dig mer på sjukhus och kan skicka hem dig istället. Win - Win. :)
 
* Det krävs enorma mängder tabletter och eventuellt en kemisk blandning för att du sött bara skulle somna in, 
vilket är ju det man vill. Det mest troliga är dock att du kräks och senare kvävs av den, om du nu skulle göra det.
 
* Jag hade en vän som tog så mycket tabletter så hon lades i koma ett par dagar, det tyckte hon var skönt sa hon.
Att komma bort från livet, därav är det många som tar tabletter för att försvinna ett tag. Skadorna detta tar på organen ger dock men för livet.
 
* Den som tar den "rätta" dosen för att faktskt kunna dö av den, har stor chans att bli återupplivad igen och leva som ett paket med organ och hjärnskador. 
 
Organskador du kan få med tabletter är skador på Alla organ. Lever, magsäck, njurar, hela mag och tarm systemet och din framtida känslighet för tabletter eller andra ämnen i huvudtaget. Att ta en överdosera tabletter en gång är som att vara alkis i 10 år för kroppen.
 
Viktigt Sök sjukhus om du överdoserat. Du kan få komplikationer som aldrig går att reparera. T ex problem med magsår, nedsatta organfunktioner som aldrig går att operera utan bara medicinera om ens det.
 
 
Köra in bilen i en bergvägg/ hoppa framför tåg/tunnelbana / Hoppa från bro/grejer

Alla de här har bara en gemensam nämnare: du kommer bli allvarligt skadad, men inte med
säkerhet dö. Känner en inom varje kategori som överlevt detta och det var ingen vändning i deras liv.
De försökte ta livet av sig fler gånger - om de kunde.
 
Det enda som egentligen är helt smärtfritt och nästan 100 % dödligt är ju att skjuta sig i huvudet.
Men i Sverige är det fan assvårt att få tag på ett vapen om du inte känner rätt människor.
Och känner du rätt människor så känner de dig och kommer inte vilja sälja det till dig.
Det blir ju så kladdigt också.
 
 
Vad man ska göra för att inte vilja ta livet av sig kan jag inte hjälpa dig med riktigt.
Det är rätt svårt att ta livet av sig på ett säkert, mänskligt sätt.
 
Välkommen med kommentarer om hur du tänker/känner!
 

Självmordsförsök - Varför?

Varför?
 
Jag vill slå hål på myter om självmord.
-  "ett val"
-  "egoistiskt"
- "det finns hjälp"
- "rop på hjälp"
 
"Ett val"
Hur många människor har man inte hört säga det här
"Det är ditt val" "Jag förstår inte hur man kan välja det" "Hon valde att ta livet av sig"
Tänk om någon sagt till en människa att de valt att bli alkoholister, eller valt att bli knarkare? 
Valt att bli överviktiga kanske? Valt att få cancer? Valt att dö i cancer?
Nej dom "förlorade mot cancern som de kämpade emot"
Men aldrig säger man att de som levt med psykisk sjukdom kämpade för sitt liv?
 
Tabu. tabu. tabu.
 
"Vanliga människor" vill inte ta ansvar. Psykiatrin vill inte ta ansvar. Det är lättare om man säger att
anhöriga och vänner, kollergor och patienter har valt något.  Gud så skönt! Ingen kunde gjort något 
för att hjälpa - de valde ju faktiskt något bara. Som att välja kläder, välja skilja sig, välja laktosfritt - välja dö.
Enkelt, samvetesfritt - så skönt!
 
Ingen människa väljer att ta livet av sig. Punkt.
 
Kroppen och hjärnan orkar inte längre med den psykiska och fysiska smärtan. När smärtan blir för stor,
kommer kroppen göra allt för att hindra smärtan, även om det innebär att självdö. Den som aldrig upplevt den smärtan kommer aldrig förstå.  Jag tror själv att hjärnan är född med ett naturligt urval- installation, en jävla malfunktion människa ska inte föra vidare ett svagare väsen. Men det är vad jag tror.
En människa som själv inte stått framför tabletter och rep kan inte förstå hur tankegången går.
De kan inte förstå smärtan. De kan inte förstå att det inte finns något val.
 
 
"Egoistiskt"
Jag kan inte tänka mig något mindre egoistiskt än att ta livet av sig. Exakt vad är egoistiskt?
Nu vill jag ju inte uppmuntra mina bloggare till att ta livet av sig, men jag tror ingen av er som
försökt ta livet av sig - eller de som gjort det - har varit ett dugg egoistiska.
De flesta som har inställningen att de vill ta sitt liv är för att de anser att världen skulle vara bättre utan dom.
Även barn, familj och allt annat som brukar räknas som egostiskt om man lämnar.
 
"Det finns hjälp"
Vet ni vad som är egoistiskt?
Att använda sig av alkohol eller droger och utnyttja och påverka sina barn, partners, vänner och familj
när man mår dåligt istället för att söka hjälp.
 
 
Inom psykiatrin är folk fan hjälpsökande - de söker hjälp men det finns ingen.
Inom drog/ alko -problem finns hur mycket hjälp, flera gånger om - även för de som inte vill ha hjälp
eller "återfaller". Nu är det många som både söker hjälp för båda problemen men ingen grupp får så mycket hjälp
som drog/alko-gruppen.
Det finns tusen boenden och rehab som staten går in för, men för sexuellt utnyttjade/misshandlade kvinnor finns knappt någon vård alls. Kanske för att alko- och drogproblemen varit manliga problem länge, och ett accepterat beteende. En man som söker hjälp får mer hjälp och fortare hjälp både inom psykiatrin och somatisk sjukvård, det är bevisat.
 
Det finns hjälp för vissa enskilda. Det handlar snarare om tur och pengar än något annat.
Och hjälp - i tid. För 20 år sen sökte inga barn och ungdomar hjälp för att det inte fanns någon samhällsinformation om det, det fanns inget som hette mobbing eller anorexia, det fanns inget internet att googla det på.
Idag så är dom ungarna vuxna skadade som söker hjälp för sent, samtidigt klagar man på att så många barn
och ungdomar söker hjälp idag.  Det är väl bara bra? 
 
"Rop på hjälp"
Ingen människa skulle stå och fundera på att ta sitt liv om det vore ett rop på hjälp. 
Psykiatrins försvar är att inte ta sitt ansvar för att helt enkelt slippa det. Det psykiatrin inte kan förstå är att även om en person vill ta livet av sig så kan det fortfarande uppstå en diskussion inuti personen.
En kraft vill dö, se det som som det naturliga urvalet. En kraft vill leva, se det som en automatisk livsuppehållande åtgärd.
 
En dag kommer den ena kraften vara starkare. Det är inte varken eller. 10 % av de som utför självmordsförsök kommer dö i självmord senare. Hur många av dina vänner hade försökt tidigare? Alla av mina som dött.
 
Hur har du upplevt inre diskussioner när du försökt ta livet av dig?

"Vargen kommer" - syndromet som psykiatrin har, att varje självmord är ett rop på hjälp eller någon uppmärksamhetslösning är förlegat och som sagt igen en av de största anledningarna till att människor i redan psykiatrisk vård tar livet av sig. "Vill man ta livet av sig så gör man det". Åh va skönt, slippa ansvar igen.
 
Psykiatrin behöver inte distansera sig mer ifrån patienterna och sin egen vård äv vad man redan gör.
Snälla säg som det är istället " Vi bryr oss inte."
 

"Tidigare brukade man tala om att vissa självmordsförsök i själva verket var ett "rop på hjälp". Den synen har man allt mer börjat överge, berättar Katarina Skogman. I dag menar många forskare att självmordsbeteende snarare är ett skri av smärta, "a cry of pain". Det är ett sätt att försöka fly från en upplevd fälla, en smärtsam situation där man inte kan se någon annan utväg. Forskarna tror att de psykologiska mekanismer som aktiveras i det läget innebär att man inte längre kan tänka klart, och blir låst i negativa tankar som gör att allt upplevs som hopplöst. Många typer av stress under lång tid kan bidra, och medfödda skillnader som temperament kan spela in när det gäller hur lätt en viss individ hamnar i en sådan reaktion. Olika faktorer, också slumpmässiga, kan avgöra om och när en självmordsimpuls leder till handling.

Patienter som Katarina Skogman intervjuade berättade om en komplex bakgrund till sina självmordsförsök, med olika problem som blev till onda cirklar. Många talade om en svår psykisk och fysisk utmattning, och om okontrollerbara humörsvängningar. Huvudmotivet var att fly från psykisk smärta, men nästan alla beskrev det slutgiltiga beslutet som impulsivt.

Personerna berättade också om ett akut, förändrat sinnestillstånd i samband med självmordsförsöket. För en del handlade det om förvirring, panik och desperation, för and­ra om ett slags lugn, med avstängda känslor och "tunnel­seende" där de var helt inriktade på självmordshandlingen. "

Från DN "Självmord är ett skri av smärta"
http://www.dn.se/insidan/sjalvmord-ar-ett-skri-av-smarta/    

Blogglistan: (NY) Som en torktumlare

 

http://somentorktumlare.blogg.se/

 
 

Hej, jag snubblade över eran blogg och blev väldigt glad över att se en så organiserad samling av tips, bloggar, erfarenheter osv. 

Jag har en blogg där jag skriver om diagnoser, psykisk ohälsa och vill lyfta fram min blogg eftersom målet med den är att skapa en gemenskap, öka kunskapen och minska tabun. 

Min blogg är lättläst eftersom jag själv har uppmärksamhetsproblematik så är det viktigt att text och uppbyggnad den och  av bloggen är enkel. Därför har jag valt att vara enkel i mitt språk, inte göra allt för långa inlägg och hålla mig till ämnet. Det förekommer alltså inga "dagens outfit" inlägg i min blogg :)

 

Själv står jag under medicinering av Strattera i väntan på en utredning för ADHD och har en omfattande ångestproblematik.

Jag har en önskan om att nå ut till så många som möjligt, om en person upplever ensamheten som mindre påtaglig genom igenkänning från nått jag skriver så har jag lyckats. Men desto fler desto bättre. 

Att dela erfarenheter med varandra är en viktig del i utveckling. 

 

 

http://somentorktumlare.blogg.se/


"MEN Hur kan jag hjälpa dig?"

God är så trött på den frågan så jag kreverar. Behöver inte ens hänga mig.
Den slår t o m svaret "Ja så kan det vara ibland" när en patient säger att de vill ta livet av sig.
Som om det vore världens vardagligaste sak. Som om patienten sa att hen inte orkade diska.

"Så kan det vara ibland"..
Nej så kan det inte vara för så ska det inte vara.
 
Åter till hjälpa-frågan.
Information till psyk : Ni kan inte göra så mycket, tydligen, så kan ni lyssna?
 
Ett samtal ser vardagligen ut så här med tusentals patienter.
 
Pat - Jag mår dåligt
Personal - Mmmm, men.. vad kan jag HJÄLPA dig med?
Pat - .. jag vet inte, du kan väl lyssna..
Personal - Mmm mm mmm men vad kan jag HJÄLPA dig med?
Pat -  Ja du kan väl lyssna när jag pratar.
Personal - Ja med prata då!!
 
Det här samtalet har jag haft bokstavligen tre hundra gånger.
 
1. Om patienten visste vad DU skulle göra för att patienten skulle må bra,
god knows vad det kunde vara, så skulle patienten göra det själv.
Och inte behöva hjälp - hallelujamoment!
(kopp te, sova - det vanliga ni pratar om)
 
2. Vad är det för standardfråga som psykpersonalen fått i sig att fråga?
Det är som att avsäga sig allt ansvar till att hjälpa?
Att jobba som mentalskötare handlar om att hjälpa andra människor fucking överleva.
Det enda dom gör nu för tiden är att fråga vad dom ska göra.
Jag vet inte. You tell me! Du jobbar med det här , det gör inte patienten.
 
3. Vad kan en mentalskötare göra? Praktiskt - ingenting!! Ni ska agera samtalskontakter.
Samtal! Prata - kommunicera! Stödja, stötta - genom samtal. S A M T  A L. 
Hur svårt ska det vara!? Inte GÖRA. P R  A T A.
 
4. Tänk om annan personalgrupp skulle säga samma sak.
En kirurg tex. Det är exakt samma sak. Varför skulle jag vända mig någonstans
och be om hjälp om jag visste vad som hjälpte mig??! Så jävla dumt.
 
Pat - Hjälp jag blöder ihjäl här!
Kirurg - Ja men... vad kan jag hjälpa dig med?
Pat - Ja du kan väl operera det!?
Kirurg- Mmmm mmmm mmm MEN HUR ska jag operera det?
 
 

BUP besök

 
 
"Mitt första besök på Bup var lite speciellt. Min mamma kämpade i flera månader för att få in mig till Bup men försök till akuttider och samtal från skolsjuksköterskan.
 
Bup sa till min mamma att jag inte var så sjuk och kunde vänta tre månader på en tid. Detta var i slutet av september. Tillslut fick jag en tid i december hos öppenvården för en utvärdering. Det Bup sa då var "Varför tog ni inte in henne tidigare?" 

Jag fick göra en utvärdering, de första dom sa till mig var att om jag behövde träffa en läkare kunde det ta några dagar. I slutet av utvärderingen hade jag så låga testresultat och det tog mig 20min att träffa en läkare.
Läkaren skickade mig istället till Bup akuten. Där fick jag träffa nya läkare och fick remiss till psykosenheten på en gång, var akutremiss och fick tid på mindre än en månad P.g.a julen hade gått snabbare annars.
Så mitt första besök på Bup var lite speciellt.."
 
Berätta om ditt första besök på psyk/BUP kommentera eller maila.
psykiatrin@hotmail.com - anonymt om du vill

Blogglistan: (NY) Synekdoke

 
oceanandfirestorm.wordpress.com 
 
Nystartad blogg om schizoaffektivt syndrom, autism och ADHD. En vardagsblogg om ett liv som inte blev som det var tänkt, men där jag ändå försöker hitta nya vägar framåt. 


Månadens psyk

 
 
"Jag skulle vilja tacka hela Bup-akuten, Östra sjukhuset. 
Ett extra stort tack till A-C(sjuksköterska) och Mikael(skötare) och framför allt till psykologen.
Hon har lagt ner så enormt mycket tid, energi och omtanke på mig och hela min familj.
Så tack."

RSS 2.0