Psykiatrin.blogg.se * 2008-2018

God är så trött på den frågan så jag kreverar. Behöver inte ens hänga mig.

Den slår t o m svaret "Ja så kan det vara ibland" när en patient säger att de vill ta livet av sig.

Som om det vore världens vardagligaste sak. Som om patienten sa att hen inte orkade diska.

Nej så kan det inte vara för så ska det inte vara.

 

Information till psyk : Ni kan inte göra så mycket, tydligen, så kan ni lyssna?

 

Ett samtal ser vardagligen ut så här med tusentals patienter.

 

Pat - Jag mår dåligt

Pat - .. jag vet inte, du kan väl lyssna..

Pat -  Ja du kan väl lyssna när jag pratar.

 

Det här samtalet har jag haft bokstavligen tre hundra gånger.

 

1. Om patienten visste vad DU skulle göra för att patienten skulle må bra,

god knows vad det kunde vara, så skulle patienten göra det själv.

Och inte behöva hjälp - hallelujamoment!

(kopp te, sova - det vanliga ni pratar om)

 

2. Vad är det för standardfråga som psykpersonalen fått i sig att fråga?
Det är som att avsäga sig allt ansvar till att hjälpa?

Att jobba som mentalskötare handlar om att hjälpa andra människor fucking överleva.

Det enda dom gör nu för tiden är att fråga vad dom ska göra.

Jag vet inte. You tell me! Du jobbar med det här , det gör inte patienten.

 

3. Vad kan en mentalskötare göra? Praktiskt - ingenting!! Ni ska agera samtalskontakter.

Samtal! Prata - kommunicera! Stödja, stötta - genom samtal. S A M T  A L. 

Hur svårt ska det vara!? Inte GÖRA. P R  A T A.

 

4. Tänk om annan personalgrupp skulle säga samma sak.

En kirurg tex. Det är exakt samma sak. Varför skulle jag vända mig någonstans

och be om hjälp om jag visste vad som hjälpte mig??! Så jävla dumt.

 

Pat - Hjälp jag blöder ihjäl här!

Kirurg - Ja men... vad kan jag hjälpa dig med?

Pat - Ja du kan väl operera det!?

Kirurg- Mmmm mmmm mmm MEN HUR ska jag operera det?