Berättelse från psykiatrin: 1
Kategori: Berättelser
Här en modig själ som berättar sin histora:
Varför blev DU sjuk?
Det är ju inte en helt lätt fråga att svara på, varför just jag blev
sjuk. Det är ju troligen inte en enskild isolerad händelse eftersom
jag inte varit med om något sådant. Jag tror att den största delen av
skulden får gå till att jag gick igenom tolv år i skolan med
odiagnosticerad adhd. Jag har väl en del problem med vad som omnämns
som duktighetssyndrom, duktigflickasyndromet och vill helt enkelt
alltid lyckas med allting. Eftersom jag är intelligent och vet om det
så var ju frustrationen enorm när jag inte riktigt kunde nå dit jag
tyckte att jag borde fast jag försökte. Jag kunde inte förstå vad som
var fel, kunde inte förstå varför jag inte bara kunde ta tag i läxorna
som andra. Varför jag inte kunde sluta prata rätt ut på lektioner och
störa andra. Så jag har nu många år senare kunnat dra slutsatsen att
jag brände ut mig totalt för att försöka lyckas och för att klara
skolan med mina svårigheter, lärarnas totala oförståelse och den
ökande tröttheten och ångesten som smög sig på under åren.
Varför behövde du vård? Vad är Din historia att du hamnade inom
psykiatrin?
När jag först sökte vård hade jag gått ut gymnasiet och påbörjat
högskolestudier som jag helt enkelt inte orkade med. Jag började också
själv inse att jag hade ångest och helt enkelt inte mådde bra. Det
blev en mycket kortvarig kontakt med psykologen kopplad till skolan
som inte tyckte jag hade några stora problem. Jag hoppade av
studierna, började skada mig för att lindra ångesten och fick ett
jobb. Efter ett knappt år där min frånvaro ökat allt mer och jag var
hemma sjuk av ångest minst en gång i veckan hamnade jag efter en hemsk
kväll slutligen på psykakuten. Jag blev inlagd och blev kvar i två
månader. Jag behövde vård för att jag inte kunde leva på det viset jag
levde. Jag kunde inte arbeta, kunde inte sova, kunde inte äta vettigt
och jag skadade mig själv.
Vem ansåg att du behövde vård?
Jag själv men i akutskedet när jag fick kontakt med vården var det
faktiskt min chef som kontaktade dom.
Var det någpt i din barndom som ledde till psykisk sjukdom?
Som sagt, ingen händelse eller traumatiskt så men jag hade ju adhd
redan då som inte var utredd så både ja och nej.
Har du några eventuella gener till psykisk sjukdom?
Inte vad jag vet.
Var tror du själv genererat din sjukdom, miljö eller arv, eller både
och?
Miljö främst. Men visst, sitt arv kommer man aldrig ifrån och det
påverkar nog på sätt och vis.
Hur har din tid inom psykiatrin sett ut?
Likartad. Jag vårdades först på avdelning och efter det har jag haft
samtalskontakt med stödsamtal i sex år. Har lyckats hålla mig utanför
låsta avelningar med undantag för enstaka nätter och en kort sejour på
en ätstörningsenhet. Har gjort en neuropsykiatrisk utredning men i
stort sett inget annat. Jag har desperat försökt få hjälp med
ätstörningsproblematik och fick det när jag "lyckades" gå ner femton
kilo, innan dess togs ingen notis om vad jag sa och hur jag mådde.
Idag har jag gått upp i vikt igen och försöker fortfarande få hjälp
med problemen (som sitter i huvudet...) utan lycka.
Vad har du fått för hjälp och vad har du Inte fått för hjälp?
Jag har erbjudits medicinering som jag tackat nej till samt har
stödsamtal. Det har pratats om dbt ett par gånger men aldrig blivit
något. I övrigt har inget erbjudits eller pratats om. Jag har
efterfrågat annat, bland annat hjälp att lära mig hantera mina
svårigheter som hänger ihop med adhd men fått svaret att inget sådant
finns.
Hur väl anser du att personal har empati, tid, intresse och utbildning?
Det är extremt varierande men bortsett från min nuvarande
samtalskontakt så upplever jag generellt att empati och intresse är en
enorm bristvara. Även tiden. Utbildning saknar jag till viss del.
Ätstörningsenheten hänvisar mig och mitt matproblem till
öppenpsykiatrin och där är kunskapen om ätstörningar skrämmande låg.
Det finns ingen på hela min mottagning som anser sig ha kunskap nog
att bemöta mina problem. Men, rent allmänt så känns det mest som att
jag inom psykiatrin är mina diagnoser och mina problem snarare än en
individ, att intresset inte rör sig djupare än att dom tycker det vore
skönt om jag blev frisk så dom blev av med mig. Typ.
Vad vill du att psykiatrin ska göra?
Jag vill att dom ska sluta fråga mig ad jag vill ha för hjälp för jag
vet inte. Jag behöver få förslag. Jag vet ju för sjutton inte ens vad
som är möjligt att få. Jag har ju inte heller en aning om vad som
fungerar för mig och kan inte svara när dom frågar vad jag tror skulle
hjälpa. Jag vill helt enkelt ha en bättre handledning och mer
initiativ från vårdens sida och att dom slutar dumpa över allt på mig.
Eftersom jag inte har kunnat ge femton förslag på behandling jag vill
ha har det inte heller blivit något. Det enda jag kommit på är ju
hjälp att hantera mina adhdproblem och det säger dom inte finns. Jag
har också sagt att jag inte vill ha en gruppbehandling och då finns
det tydligen nästan ingenting. Jag skulle vilja kunna säga att jag är
intresserad av det här eller det här men jag kan inte och önskar
därför mer hjälp i den frågan.
Vad tror du psykiatrin kommer att göra?
Fortsätta fråga vad jag vill ha för behandling. Fortsätta tjata om
medicinering. Förr eller senare kasta ut mig trots att jag inte mår
ett dugg bättre.