AnBo

 
Anhörigförening för Borderline

Livlinan

 
 

Mamman till flickan



"Hej!
Jag är en mamma som har en blogg om hur det är att vara mamma till en vuxen dotter med en ätstörning.
Jag skriver om hur mina dagar påverkas av hur min dotter mår, om oro, maktlöshet och förtvivlan, om hur jag har kämpat mot psykiatrin i flera år för att få bästa tänkbara hjälp för henne.
Min dotter har sin blogg länkad till er:
Flickan som valde livet!

Jag gärna vill gärna nå ut till andra föräldrar och anhöriga i min situation.


Min blogg heter:
Zita.. mamman till flickan som valde livet!
Min mailadress är:   zitas@live.se"
 
 


Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010. Vissa länkar kanske ej stämmer.

Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google samt andra inställningar


Till mina Bipoläre

Hej alla Bipolärare!
Vi har en fråga från en anonym mejlare. Skriv gärna ditt svar till psykiatrin@hotmail.com eller kommentera under för att hjälpa andra att förstå om bipolär sjukdom.

Tack & Kram!

"Hej jag har en nära vän, eller flera nu, som fått diagnosen bipolär och jag har många frågor kring det.Jag undrar t ex hur det började för dig och dem som du kommit i kontakt med via din hemsida? Började det med manier eller med deppighet?
I vilket sammanhang kom du i kontakt med sjukvården?"




Tack alla ni som svarat! Ni är guld värda!


Svar från den Undrande:
ALLA jag känner som fått bipolär diagnos har fått det efter att först fått SSRI preparat (antidepressiva läkemedel, typ Cipramil, Celexa, Citalopram, Zoloft, Sertralin...ja det finns olika namn men alla hämmar återupptaget i det egna serotoninsystemet. Hjärnan börjar som en reaktion på det producera massa extra serotonin. Det är därför många får sin första riktiga mani efter att det skapats för mycket serotonin av pillren.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Selektiva_serotonin%C3%A5terupptagsh%C3%A4mmare

Några andra jag känner har fått diagnosen bipolär efter att först ha fått adhd-diagnos och medicin av mer centralstimulerande karaktär. Den drar istället i gång dopaminet, vilket resulterat att de till slut fått mani och i vissa fall även blivit deprimerade och nojiga på samma gång.

Så jag tycker det är läskigt som det ser idag, i alla fall i de här fallen jag känner till. Skulel jag göra statistik av min lilla grupp människor med detta problem har 100% av alla dem en medicinskt triggad bipolär diagnos.

Det konstiga är att deras läkare säger att det inte beror på medicinen utan på att de måsta ha haft en underliggande manodepressiv tendens. Även om de närstående inte sett något av det. Och vem är inte lite upp och ner i livet, speciellt om man är tonåring.

Jag själv tycker inte det verkar konstigt alls att man blir påverkad av att laborera med serotonin och dopaminproduktionen. Egentligen verkar det ju inte riktigt klokt eftersom man egentligen inte riktigt vet vad mer som påverkas. Hjärnan är ju ett universum och komplicerad.

En annan sak jag tycker är viktig i sammanhanget är att alla (dem jag känner i alla fall) som sökte för depression hade anledning att vara deprimerade. Deras livssituation behövde ändras och de behövde ta itu med saker de bar med sig från sin uppväxt, roller i familjen och sådant de var påverkade av i sina liv. För mig är det helt absurt att de inte fick hjälp med det istället. De behövde prata med någon, regelbundet under en tid för att få hjälp att reda ut saker och få självförtroende och självkänsla i det dem kände var fel.

Jag känner bara en person som blivit deprimerad av medicinsk-fysiskt orsak (pga obalans i kroppen) och det är en tjej som fått underskott i den egna sköldkörtelhormon produktionen. Hon behandlades för det sen. Jo och en av dem som bara fick antidepressiva medicin hade faktiskt kraftig B12 brist (symtom på det är just håglöshet och depression). Tyvärr vägrade de på vårdcentralen först ta prover på B12 (Kobalamin) men efter press från en medicinsk kunnig anhörig gjorde dem det.

Men då hade det redan gått så långt hon tyvärr redan tagit deppmedicinen så länge fått mani och tvingats sluta med den och var extremt deppig. Men B12 bristen visade sig vara var så stark att hon
t o m fick injektioner med B12(kobalamin).

Jag blir så arg över att de inte först kollade det, istället för att bara skriva ut SSRI preparat!? Man måste utesluta medicinska orsaker till en depression först. Sen kolla de psykologiska orsakerna, behandla med terapi och i allra sista hand tabletter. Om min väninna hade haft turen att träffa en lite klokare läkare som tänkte så hade hon säker sluppit bipolärproblematiken och medicinering i resten av sitt liv.

Problemen hon hade från början har hon fortfarande. De fick hon aldrig hjälp att reda ut men ångesten och depressionen som kom ur dem är dämpad.
Jag känner mig så maktlös och ledsen över allt detta.
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Svar till anhörigavi

 

Ett mejl från anhörig:
"Det låter jättebra det du skriver. Jag skulle vilja ha berättelser från sjuka människor om hur det är att ha en sambo, partner eller fru/man samtidigt som man är sjuk, samt handfasta tips om hur en anhörig ska bete sig. Just nu till exempel så vill min sambos psykolog att han ska skriva dagbok och gå ut varje dag, ska jag då försöka få honom att göra det eller inte? Hur får man någon som vägrar att göra något osv? Ska man ens försöka? Sånt. "

Svar på tal från Mezza! Läs här


Ni som orkar får gärna självklart subjektivt och objektivt berätta vad anhöriga kan hjälpa till med.
Skriv gärna detta på mejl. Psykiatrin@hotmail.com
Berättelserna går OAVKORTAT till Stöd För Anhöriga, och då behöver du inte ge ett öre.

Jag sammanfattar några av de frågorna jag svarat på ett par år genom mejl till anhöriga
som jag gärna vill att ni går efter. Vi har redan fått in svar, så fyll bara på med det ni tycker fattas. Och tack så jättemycket för hjälpen!


1. När man märker att ens anhörig mår dåligt men inte vill ta den hjälp som finns av psykiatrin, men behöver den, vad gör man?
I mitt fall ska det verkligen ha gått väldigt långt då. Både jag och min sambo vill helst undvika inläggningar. Men jag vet att om han skulle känna att vi inte kan klara detta, då sätter han näven i bordet och ser till att jag åtminstånde ringer. Antingen till jouren eller nån annan tal-kontakt. Efter alla turer inom psyk, är jag ändå rätt säker på när gränsen går, och då vet jag oxå att jag måste vare sig jag vill eller inte.
Jag tror det handlar om att partnern ska kunna hjälpa till att se det ur en annan vinkel, kunna argumentera med faktiska händelser osv.

2. På vilket sätt kan man ge sin anhörig stöd? Allt ifrån verbalt, socialt, fysiskt, psykiskt, emotionellt?
Våga prata om det. Stäng inte in några ord eller frågor, för det kan vara svårt att se mellan raderna när man mår dåligt. Se till att skapa det förtroendet som krävs för att han/hon ska våga gå till dig om vad som helst. Det är inte bra om han/hon bär på saker, känslor, tankar osv utan att kunna prata om det. Förstår du inte, så fråga. Det skapar större förståelse och det blir lättare att anförtro sig då.
Även om det är skratt, tårar eller ilska, så visa att du finns där no matter what. Kom ihåg att det inte enbart är personen du känner som agerar, det är även sjukdomen. Det går inte att skylla på sjukdomen visserligen, men tänk på att det är båda, inte bara antingen eller (sjukdomen eller människan).
Var inte rädd för fysisk kontakt, men bli inte heller för upprörd om han/hon inte vill ha det. Ibland måste man få vara själv.
Det är såklart viktigt att du vet saker om sjukdomen. Om hur måendet beter sig, hur eventuella mediciner verkar samt dess biverkningar. Vet du inte, så fråga fråga fråga... antingen direkt eller på nätet, i böcker eller läkare/vårdkontakter. Det finns tystnadsplikt, men generella frågor går alltid bra att ställa.

3. Hur gör man om man har en anhörig som Inte har kontakt med psykiatrin men behöver det, fast inte vill själv?
Jag tror att det ofta kan bero på rädsla. Och rädslan är ofta ihopknnuten med okunskap. Första kontakten är alltid skrämmande. Ta reda på hur kontakten med psyk kan gå till, försök förklara det och diskutera om det mycket. Bli inte förvånad om det tar ett tag innan det riktigt gått in. Det kan ta många diskussioner. Om någon mår väldigt dåligt, så finns det så mycket mer som pågår i skallen. Nya saker är skrämmande.
Om det inte är väldigt akut, så är jag övertygad om att prat om tvångsåtgärder lättare skrämmer än förklarar. Jag tror inte det är nån bra ide att ta upp det. Men det beror såklart på situationen. Är han/hon farlig för sig själv eller andra, så kan man själv ringa jouren och fråga hur man ska göra. Se till att ha kunskap innan du pratar om saker. Då blir det iallafall inte värre för att han/hon upptäcker att det är fel...

4. Finns det några tecken man kan gå efter, när det gäller om man ska lämna den anhöriga ifred eller tvångsomhänderta?
Hur verkar personen? Är han/hon medveten om omvärlden eller helt inne i sin ångest eller kanske psykos? Om det inte går att få sammanhängande kontakt med personen, så kan det vara bra att ringa psyk och kolla.
Är han/hon farlig? För sig själv eller andra? Om ja, hurpass farlig? Är det risk för självmord? Risk för plötsliga utbrott då andra skadas?
Är det fara för livet pga fysiska symtom? Finns det en så allvarlig ätstörning tex att man inte kan lita på att han/hon inte rasar ihop?
Jag tycker ändå att det viktigaste är att försöka förklara/få fram att det är bäst man åker till sjukhuset. Det är alltid bäst att försöka göra det frivilligt. Det blir mindre dramatiskt/traumatiskt för personen då.

5. Tips på hur anhöriga kan bli en del av patientens vård.
Försök att skapa ett naturligt sätt att prata om mående. Se det inte som en skam eller skuld! Hur skulle du prata om det gällde ett brutet ben? Vården kommer vara en del av personens vardag, och därför tror jag inte man ska se det som nåt "udda" eller "farligt". Det gör ingen nytta att gå med känslan "hjälp, hon är ett psykfall nu ju... eftersom hon har kontakt med psyk". Många många många människor har kontakt med psykiatrin! Det är inget ovanligt eller konstigt med det.
Samtidigt gäller det en människas innersta känslor och tankar. Respektera det. Var inte för påträngande om du märker att du får motstånd. Prata inte om det med en massa människor. Det räcker med att de närmaste vet.
Jag tror att om man skapar ett naturligt förhållande där man får ta del av hans/hennes tankar och känslor, så är det lättare att finnas i vården oxå. Det blir inte lika krystat att tex hälsa på om man ligger inne, eller kanske vara delaktig i läkarbesök. Ofta kan man få be att vara med en liten stund på läkarbesöket om han/hon tillåter det.
Har man en bra relation blir det heller inte så svårt om man tex ska diskutera aktiviteter. Man kan finnas med och ge förslag, kanske t o m hjälpa till med att skaffa kontakter osv. Dock är det viktigt att personen gör det mesta själv, så inte han/hon känner sig utanför i saker som bestäms!

6. Tips på hur man håller ut som anhörig
När jag bodde hos mina föräldrar, vet jag att både mamma och pappa skrev dagbok. Även om de pratade mycket med varandra oxå, så var det ett sätt att få ner tankar och känslor på papper. Det gav dem en bättre synvinkel på mycket.
Var engagerad i informations och anhörig-föreningar. Det kan hjälpa mer än man tror!
Prata prata prata... det blir inte bättre för att du håller det inom dig själv. Tillslut blir det för mycket, och det kanske är du som kollapsar...
Kanske kan du t o m få prata med någon inom psykiatrin själv? Det behöver inte vara en psykolog, det kan mycket väl räcka med en stöd-kontakt.
En annan sak som är väldigt viktig, är att även du får egen-tid. Tid när du kan slappna av själv. När du kan göra vanliga saker. Gå och fika med en vän, läs en bok, se till att sova ut. Se till att göra saker som ger dig energi att orka vara anhörig!



Tack mina änglar!




En annan sak där vi har försökt ge tips utifrån varje diagnos är de gamla diagnossidorna.
Vi har gamla diagnossidor som fortfarande behöver hjälp med,
titta under varje Rubrik vad som fattas under den diagnosen du har/
kan mycket om så får du gärna vara med och hjälpa till att fylla i!
Skriv skriv skriv, psykiatrin@hotmail.com.
Tycker du någon diagnos fattas, information om diagnoserna, fel, uppdateringar,
allt - Mejla mej!
Sidorna:

Bioplär sjd/ Manodepressiv sjd
Borderline, EIPS
Schizofreni sjd
Ångestsjukdomar
Ätstörningar
Info om Psykos
Att leva utan diagnos + diskussion om diagnossättning
Dysmorfofobi

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Anhöriga till psykiskt sjuka

Här ser ni nu en ny kategori: Vi Bredvid.
För personer som är anhöriga eller efterlevande till personer med psykisk sjukdom!

Känner du någon som bloggar och faller i kategorin för detta så hör av er till mig!
Även du som redan har hört av dig till mig. Det har varit lite segt med detta men vi ska nog få till det.
Titta under Vi Bredvid för att se vilka jag har lagt till.




Allmän/ Akut hjälp för anhöriga:

SPES - Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd
♥ SPES Tel: 08-34 58 73. All dagar mellan 19.00 - 22.00
♥ Nationella Hjälplinjen.Tel: 020-22 00 60. 
 Måndag-torsdag 17.00-22.00 och fredag-söndag 17.00-24.00.
Se vidare telefonlista för stöd!




Anhöriga som bloggar:
Att vara herr Depps flickvän
Mib filosoferar
Tristess
Tappa inte hoppet

A till A
Anhöriga som kan mejla varandra för stöd:
Eko

Karolina

Kato


Stödtips:

Har din anhörig en eller flera diagnoser är det ofta lättare att söka forum för stöd,
inom den generella diagnosen. Ofta kan det finnas organisationer eller forum
som gäller En diagnos, och där kan man ofta hitta stöd till anhöriga.

På vår blogg har vi försökt samla de flesta organisationerna till vänster i menyn,
under "Föreningar".
Vi har även försökt få ihop lite specifikt om olika diagnoser, som vi kommer fortsätta jobba på
här näst. De som finns nu är om: (Ligger under kategorie Diagnoser)

SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation)
hälsar exklusivt till anhöriga på psykiatrin.blogg.se:
"Jag är lokansvarig för förenigen SHEDO i Stockholm och sitter också i brukarrådet för Stockholms Södra Psykiatri och kan bara tipsa om föreningen SHEDO´s hemsida där stöd finns både för anhöriga och drabbade. Adressen är www.shedo.org"


Bioplär sjd/ Manodepressiv sjd
Borderline, EIPS
Schizofreni sjd
Ångestsjukdomar
Ätstörningar
Info om Psykos
Att leva utan diagnos + diskussion om diagnossättning
Dysmorfofobi




Några av våra inlägg som kan hjälpa anhöriga:

Psykiatri Encyklopedin - Patienter förklarar hur olika känslor ser ut och känns.

PsykExpo - Patienter förklarar med bilder och ord

Kulturhörnan - Psyk-relaterad kultur

Tips till psykpatienter - tips som hjälp för orientering i psykiatrin.
 
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Efterlevande

Till de efterlevande vars anhöriga begått självmord


SPES - Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd
♥ SPES Tel: 08-34 58 73. All dagar mellan 19.00 - 22.00
Vimil - Vi som mist någon mitt i livet
VSFB - Vi som förlorat barn

Efterlevande bloggar:
Ludmilla
Leenas blogg
Att förlora ett barn!
Susanns minnessida om Jonny
Camillas blogg
Minne av ehline
Syster och bror
Älskad - saknad
Storasyster
Jenna - livet efter min pojkväns självmord
 
 
 
 
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2008.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

Viktiga inlägg

 

För alla anhöriga där ute finns det underbara bloggare som skriver för att hjälpa er och alla andra.
TACK! NI ÄR BÄST!


Mezza har skrivit en hel serie om missbrukarpersonlighet och liknande problem som också vänder sig till anhöriga.
Serien börjar här!


Och Alla livets sidor har skrivit ett inlägg Ta signalerna på allvar, om signalerna till självmord.

Tack darlings!