Psykiatrin.blogg.se * 2008-2018

Den största bloggen om psykiatri 2008-2018. Nu nedlagd.

Berättelse från psykiatrin: 1

Kategori: Berättelser

Här en modig själ som berättar sin histora: 

 

Varför blev DU sjuk?

Det är ju inte en helt lätt fråga att svara på, varför just jag blev 

sjuk. Det är ju troligen inte en enskild isolerad händelse eftersom 

jag inte varit med om något sådant. Jag tror att den största delen av 

skulden får gå till att jag gick igenom tolv år i skolan med 

odiagnosticerad adhd. Jag har väl en del problem med vad som omnämns 

som duktighetssyndrom, duktigflickasyndromet och vill helt enkelt 

alltid lyckas med allting. Eftersom jag är intelligent och vet om det 

så var ju frustrationen enorm när jag inte riktigt kunde nå dit jag 

tyckte att jag borde fast jag försökte. Jag kunde inte förstå vad som 

var fel, kunde inte förstå varför jag inte bara kunde ta tag i läxorna 

som andra. Varför jag inte kunde sluta prata rätt ut på lektioner och 

störa andra. Så jag har nu många år senare kunnat dra slutsatsen att 

jag brände ut mig totalt för att försöka lyckas och för att klara 

skolan med mina svårigheter, lärarnas totala oförståelse och den 

ökande tröttheten och ångesten som smög sig på under åren.

 

Varför behövde du vård? Vad är Din historia att du hamnade inom 

psykiatrin?

När jag först sökte vård hade jag gått ut gymnasiet och påbörjat 

högskolestudier som jag helt enkelt inte orkade med. Jag började också 

själv inse att jag hade ångest och helt enkelt inte mådde bra. Det 

blev en mycket kortvarig kontakt med psykologen kopplad till skolan 

som inte tyckte jag hade några stora problem. Jag hoppade av 

studierna, började skada mig för att lindra ångesten och fick ett 

jobb. Efter ett knappt år där min frånvaro ökat allt mer och jag var 

hemma sjuk av ångest minst en gång i veckan hamnade jag efter en hemsk 

kväll slutligen på psykakuten. Jag blev inlagd och blev kvar i två 

månader. Jag behövde vård för att jag inte kunde leva på det viset jag 

levde. Jag kunde inte arbeta, kunde inte sova, kunde inte äta vettigt 

och jag skadade mig själv.

 

 

Vem ansåg att du behövde vård?

Jag själv men i akutskedet när jag fick kontakt med vården var det 

faktiskt min chef som kontaktade dom.

 

 

Var det någpt i din barndom som ledde till psykisk sjukdom?

Som sagt, ingen händelse eller traumatiskt så men jag hade ju adhd 

redan då som inte var utredd så både ja och nej.

 

Har du några eventuella gener till psykisk sjukdom?

Inte vad jag vet.

 

Var tror du själv genererat din sjukdom, miljö eller arv, eller både 

och?

Miljö främst. Men visst, sitt arv kommer man aldrig ifrån och det 

påverkar nog på sätt och vis.

 

Hur har din tid inom psykiatrin sett ut?

Likartad. Jag vårdades först på avdelning och efter det har jag haft 

samtalskontakt med stödsamtal i sex år. Har lyckats hålla mig utanför 

låsta avelningar med undantag för enstaka nätter och en kort sejour på 

en ätstörningsenhet. Har gjort en neuropsykiatrisk utredning men i 

stort sett inget annat. Jag har desperat försökt få hjälp med 

ätstörningsproblematik och fick det när jag "lyckades" gå ner femton 

kilo, innan dess togs ingen notis om vad jag sa och hur jag mådde. 

Idag har jag gått upp i vikt igen och försöker fortfarande få hjälp 

med problemen (som sitter i huvudet...) utan lycka.

 

Vad har du fått för hjälp och vad har du Inte fått för hjälp?

Jag har erbjudits medicinering som jag tackat nej till samt har 

stödsamtal. Det har pratats om dbt ett par gånger men aldrig blivit 

något. I övrigt har inget erbjudits eller pratats om. Jag har 

efterfrågat annat, bland annat hjälp att lära mig hantera mina 

svårigheter som hänger ihop med adhd men fått svaret att inget sådant 

finns.

 

Hur väl anser du att personal har empati, tid, intresse och utbildning?

Det är extremt varierande men bortsett från min nuvarande 

samtalskontakt så upplever jag generellt att empati och intresse är en 

enorm bristvara. Även tiden. Utbildning saknar jag till viss del. 

Ätstörningsenheten hänvisar mig och mitt matproblem till 

öppenpsykiatrin och där är kunskapen om ätstörningar skrämmande låg. 

Det finns ingen på hela min mottagning som anser sig ha kunskap nog 

att bemöta mina problem. Men, rent allmänt så känns det mest som att 

jag inom psykiatrin är mina diagnoser och mina problem snarare än en 

individ, att intresset inte rör sig djupare än att dom tycker det vore 

skönt om jag blev frisk så dom blev av med mig. Typ.

 

Vad vill du att psykiatrin ska göra?

Jag vill att dom ska sluta fråga mig ad jag vill ha för hjälp för jag 

vet inte. Jag behöver få förslag. Jag vet ju för sjutton inte ens vad 

som är möjligt att få. Jag har ju inte heller en aning om vad som 

fungerar för mig och kan inte svara när dom frågar vad jag tror skulle 

hjälpa. Jag vill helt enkelt ha en bättre handledning och mer 

initiativ från vårdens sida och att dom slutar dumpa över allt på mig. 

Eftersom jag inte har kunnat ge femton förslag på behandling jag vill 

ha har det inte heller blivit något. Det enda jag kommit på är ju 

hjälp att hantera mina adhdproblem och det säger dom inte finns. Jag 

har också sagt att jag inte vill ha en gruppbehandling och då finns 

det tydligen nästan ingenting. Jag skulle vilja kunna säga att jag är 

intresserad av det här eller det här men jag kan inte och önskar 

därför mer hjälp i den frågan.

 

Vad tror du psykiatrin kommer att göra?

Fortsätta fråga vad jag vill ha för behandling. Fortsätta tjata om 

medicinering. Förr eller senare kasta ut mig trots att jag inte mår 

ett dugg bättre.

Kommentera inlägget här: