Månadens anställd Januari
"Hej! Jag har nu varit inlagd på psyk med LPT i exakt 4 månader och denna gång hade jag turen att få en UNDERBAR läkare. Hon har alla egenskaper som en läkare borde ha. Hon lyssnar, förstår, kommer med bra och kreativa förslag, hon tar tag i de grundläggande problemen för patienten, hon SER en människa med möjligheter och ger inte upp.
Så jag tycker hon förtjänar att bli MÅNADENS ANSTÄLLD! Det e många som tycker hon e jättebra och det e så hemskt att hon ska sluta jobba inom några dagar och flytta tillbaka till Tyskland.
Hon har t.o.m suttit och kramat mig när jag har haft ångestattacker. Hon fokuserar på det positiva men utesluter inte i och med det, det negativa.
Hon är och kommer alltid vara den bästa chefsöverläkaren jag har haft kontakt med.
Hon heter Jutta Hensel och jobbar på Huddinge Sjukhus, avdelningar M76 och M78!"
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.Vissa länkar kanske ej stämmer.Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på googlesamt andra inställningar
Svenska Psyk = Vi är vad vi heter.
Rubriken är tagen från den exellenta Tjelsis visdomsord. Det är dock inte Tjelsi som angett citat nedan.
En läsares berättelse om LTP på Nacka:
Psyk/sjuksköterska- Oj är du fortfarande uppe 23.00
X- Ja, jag kan inte sova
Psyk/sjuksköterska- Såhär kan vi inte ha det. Du måste sova.
X - Ja..de jag försökt berätta hela kvällen
Psyk/sjuksköterska: *ger medicin*
X lägger sig och försöker sova men somnar inte. Tillslut medicinerar de ner X tills hon däckar. Dagen därpå vaknar X och ska gå på toa. Hon faller ihop och försöker stödja sig in på toaletten. Hon ramlar ihop och slår huvudet först i väggen och sen i stolen. Personalen stormar in av smällen.
Psyk/sjuksköterska - Oj herregud vi har nog gett henne en överdos. Personalen får hålla uppe X för att inte hon ska ramla ihop.
Psyk1- Du måste äta vid lunchen nu.
X Får stödjas av personalen till bordet. Hon äter. Efter en stund kommer en mentalskötare och säger att hon ska ta blodprover för att se hur stor skada deras överdosering lett till. X ramlar omkring och får bäras ner på sjukhuset.
X tar med sin bästis Y till psyk när hon fått reda på att hon tagit överdos. Det är kväll och det är bara 2 stycken som fortfarande var kvar. En läkare och en psykolog. X knackar på dörren för det är låst.
Läkare - JAHAAA OCH VAD VILL NI? VI HAR STÄNGT!!
X- Ja men alltså.. Y har tagit överdos och mår inte så bra. Hon behöver hjälp.
Läkare - JA MEN KOM IN DÅ.
Läkaren tar blodtryck på Y och konstaterar att det är väldigt lågt.
Läkare - X du får ta hand om det här. *går och hämtar tabletter* Ta dom här. Ge din bästis Y dom om hon får krampanfall.
X- Men alltså..jag vill inte ha hennes liv i mina händer. Ni måste göra någonting ju.
Läkare - Okej, ja men dåså. Jag skjussar hem er till Y.
Senare på kvällen blir Y nästan medvetslös och X ringer efter ambulans. Y stannar på sjukhuset över några nätter på grund av överdosen.
Alltings Jävlighet
Urval:
"Han hjälpte mig vidare in till vuxen psykiatrin. Fick träffa två läkare, varav den ena fortfarade är min läkare, och fick berätta ungefär samma sak som jag berättade för B flera gånger. Störde mig många gånger (och gör det fortfarande) på det kalla bemötande man kan bli utsatt för som patient till psykvården. Man måste dra sin historia hundra gånger, svara på samma hundra frågor lika många gånger, förklara sina tankar ännu fler gånger. Om man inte är galen när man söker sig till psykiatrin så blir man defenetivt det. Blev djupt deprimerad och väldigt, väldigt rädd. Hela mitt jag blev uppätet i den här diagnosen, fanns det verkligen en kärna av ”mig” där inne? Jag hade svårt att tro på det. När jag pratade med T om diagnosen, mina tankar och mina rädslor så sa han ”men älskling, jag visste att något var fel.. jag visste bara inte vad”. Minns att jag skrattade och grät på samma gång, oviss om vad jag egentligen kände inför vad han sa. I glappet emellan psykiatrin och vårdcentralen var jag farligt nära alkoholen, hade tankar på att ta livet av mig men varje gång jag tänkte på T ensam så greps jag av sådan fullständig panik att jag måste söka mig till honom och hålla om honom, tyst lova honom att jag inte skulle ge upp, att orka för hans skull. Åkte in ett par gånger på psykakuten, fick lugnande och blev hemskickad. T gick ofta hem tidigt från jobbet för min skull, för att ligga där och hålla om mig när jag grät och skämdes."
Läs mer här.
Leg. Psykfall.
Badgen Leg. Psykfall finns på Designtorget.
så kan ni sätta er med lappisen och läsa lite intelligenta inlägg istället:
Våga tala om självmord
Att med hot och straff tvingas till
Psyk lärde mig att tiga
Har du eller någon annan skrivit ett vettigt inlägg om psyk? Tipsa!
Och så en I guess amerikansk youtubare som faktiskt Berör,
handlar om Borderline men rör nog ganska många av oss.
Starka bilder och känslor varning.
Kram P
Svar till anhörigavi
Ett mejl från anhörig:
"Det låter jättebra det du skriver. Jag skulle vilja ha berättelser från sjuka människor om hur det är att ha en sambo, partner eller fru/man samtidigt som man är sjuk, samt handfasta tips om hur en anhörig ska bete sig. Just nu till exempel så vill min sambos psykolog att han ska skriva dagbok och gå ut varje dag, ska jag då försöka få honom att göra det eller inte? Hur får man någon som vägrar att göra något osv? Ska man ens försöka? Sånt. "
Svar på tal från Mezza! Läs här
Ni som orkar får gärna självklart subjektivt och objektivt berätta vad anhöriga kan hjälpa till med.
Skriv gärna detta på mejl. Psykiatrin@hotmail.com
Berättelserna går OAVKORTAT till Stöd För Anhöriga, och då behöver du inte ge ett öre.
Jag sammanfattar några av de frågorna jag svarat på ett par år genom mejl till anhöriga
som jag gärna vill att ni går efter. Vi har redan fått in svar, så fyll bara på med det ni tycker fattas. Och tack så jättemycket för hjälpen!
1. När man märker att ens anhörig mår dåligt men inte vill ta den hjälp som finns av psykiatrin, men behöver den, vad gör man?
I mitt fall ska det verkligen ha gått väldigt långt då. Både jag och min sambo vill helst undvika inläggningar. Men jag vet att om han skulle känna att vi inte kan klara detta, då sätter han näven i bordet och ser till att jag åtminstånde ringer. Antingen till jouren eller nån annan tal-kontakt. Efter alla turer inom psyk, är jag ändå rätt säker på när gränsen går, och då vet jag oxå att jag måste vare sig jag vill eller inte.
Jag tror det handlar om att partnern ska kunna hjälpa till att se det ur en annan vinkel, kunna argumentera med faktiska händelser osv.
2. På vilket sätt kan man ge sin anhörig stöd? Allt ifrån verbalt, socialt, fysiskt, psykiskt, emotionellt?
Våga prata om det. Stäng inte in några ord eller frågor, för det kan vara svårt att se mellan raderna när man mår dåligt. Se till att skapa det förtroendet som krävs för att han/hon ska våga gå till dig om vad som helst. Det är inte bra om han/hon bär på saker, känslor, tankar osv utan att kunna prata om det. Förstår du inte, så fråga. Det skapar större förståelse och det blir lättare att anförtro sig då.
Även om det är skratt, tårar eller ilska, så visa att du finns där no matter what. Kom ihåg att det inte enbart är personen du känner som agerar, det är även sjukdomen. Det går inte att skylla på sjukdomen visserligen, men tänk på att det är båda, inte bara antingen eller (sjukdomen eller människan).
Var inte rädd för fysisk kontakt, men bli inte heller för upprörd om han/hon inte vill ha det. Ibland måste man få vara själv.
Det är såklart viktigt att du vet saker om sjukdomen. Om hur måendet beter sig, hur eventuella mediciner verkar samt dess biverkningar. Vet du inte, så fråga fråga fråga... antingen direkt eller på nätet, i böcker eller läkare/vårdkontakter. Det finns tystnadsplikt, men generella frågor går alltid bra att ställa.
3. Hur gör man om man har en anhörig som Inte har kontakt med psykiatrin men behöver det, fast inte vill själv?
Jag tror att det ofta kan bero på rädsla. Och rädslan är ofta ihopknnuten med okunskap. Första kontakten är alltid skrämmande. Ta reda på hur kontakten med psyk kan gå till, försök förklara det och diskutera om det mycket. Bli inte förvånad om det tar ett tag innan det riktigt gått in. Det kan ta många diskussioner. Om någon mår väldigt dåligt, så finns det så mycket mer som pågår i skallen. Nya saker är skrämmande.
Om det inte är väldigt akut, så är jag övertygad om att prat om tvångsåtgärder lättare skrämmer än förklarar. Jag tror inte det är nån bra ide att ta upp det. Men det beror såklart på situationen. Är han/hon farlig för sig själv eller andra, så kan man själv ringa jouren och fråga hur man ska göra. Se till att ha kunskap innan du pratar om saker. Då blir det iallafall inte värre för att han/hon upptäcker att det är fel...
4. Finns det några tecken man kan gå efter, när det gäller om man ska lämna den anhöriga ifred eller tvångsomhänderta?
Hur verkar personen? Är han/hon medveten om omvärlden eller helt inne i sin ångest eller kanske psykos? Om det inte går att få sammanhängande kontakt med personen, så kan det vara bra att ringa psyk och kolla.
Är han/hon farlig? För sig själv eller andra? Om ja, hurpass farlig? Är det risk för självmord? Risk för plötsliga utbrott då andra skadas?
Är det fara för livet pga fysiska symtom? Finns det en så allvarlig ätstörning tex att man inte kan lita på att han/hon inte rasar ihop?
Jag tycker ändå att det viktigaste är att försöka förklara/få fram att det är bäst man åker till sjukhuset. Det är alltid bäst att försöka göra det frivilligt. Det blir mindre dramatiskt/traumatiskt för personen då.
5. Tips på hur anhöriga kan bli en del av patientens vård.
Försök att skapa ett naturligt sätt att prata om mående. Se det inte som en skam eller skuld! Hur skulle du prata om det gällde ett brutet ben? Vården kommer vara en del av personens vardag, och därför tror jag inte man ska se det som nåt "udda" eller "farligt". Det gör ingen nytta att gå med känslan "hjälp, hon är ett psykfall nu ju... eftersom hon har kontakt med psyk". Många många många människor har kontakt med psykiatrin! Det är inget ovanligt eller konstigt med det.
Samtidigt gäller det en människas innersta känslor och tankar. Respektera det. Var inte för påträngande om du märker att du får motstånd. Prata inte om det med en massa människor. Det räcker med att de närmaste vet.
Jag tror att om man skapar ett naturligt förhållande där man får ta del av hans/hennes tankar och känslor, så är det lättare att finnas i vården oxå. Det blir inte lika krystat att tex hälsa på om man ligger inne, eller kanske vara delaktig i läkarbesök. Ofta kan man få be att vara med en liten stund på läkarbesöket om han/hon tillåter det.
Har man en bra relation blir det heller inte så svårt om man tex ska diskutera aktiviteter. Man kan finnas med och ge förslag, kanske t o m hjälpa till med att skaffa kontakter osv. Dock är det viktigt att personen gör det mesta själv, så inte han/hon känner sig utanför i saker som bestäms!
6. Tips på hur man håller ut som anhörig
När jag bodde hos mina föräldrar, vet jag att både mamma och pappa skrev dagbok. Även om de pratade mycket med varandra oxå, så var det ett sätt att få ner tankar och känslor på papper. Det gav dem en bättre synvinkel på mycket.
Var engagerad i informations och anhörig-föreningar. Det kan hjälpa mer än man tror!
Prata prata prata... det blir inte bättre för att du håller det inom dig själv. Tillslut blir det för mycket, och det kanske är du som kollapsar...
Kanske kan du t o m få prata med någon inom psykiatrin själv? Det behöver inte vara en psykolog, det kan mycket väl räcka med en stöd-kontakt.
En annan sak som är väldigt viktig, är att även du får egen-tid. Tid när du kan slappna av själv. När du kan göra vanliga saker. Gå och fika med en vän, läs en bok, se till att sova ut. Se till att göra saker som ger dig energi att orka vara anhörig!
Tack mina änglar!
En annan sak där vi har försökt ge tips utifrån varje diagnos är de gamla diagnossidorna.
Vi har gamla diagnossidor som fortfarande behöver hjälp med,
titta under varje Rubrik vad som fattas under den diagnosen du har/
kan mycket om så får du gärna vara med och hjälpa till att fylla i!
Skriv skriv skriv, psykiatrin@hotmail.com.
Tycker du någon diagnos fattas, information om diagnoserna, fel, uppdateringar,
allt - Mejla mej!
Sidorna:
Bioplär sjd/ Manodepressiv sjd
Borderline, EIPS
Schizofreni sjd
Ångestsjukdomar
Ätstörningar
Info om Psykos
Att leva utan diagnos + diskussion om diagnossättning
Dysmorfofobi
Månadens anställd December, nr 2
Månadens Anställd
Man behöver inte jobba inom psyk för att rädda psykliv! Här har vi ett ypperligt bevis på en person som säkert förhindrat att barn behövt gå över till psykiatrins klor. Tack Lena!
"Och jag vill berätta om en fin människa inom vården: Lena Solén som är skolsköterska på Internationella Kunskapsgymnasiet. Hon är en stolthet för sitt yrke, hon bemöter alla som människor och anstränger sig mer än någon annan jag mött inom skolhälsovården för sina elever. Jag vet att jag inte är den enda i min skola som lyckats hålla mig kvar i min utbildning trots psykiska problem, till hennes förtjänst. Hon bryr sig utan att kräva för mycket och accepterar motgångar utan att vara likgiltig inför dem. Det är många som skulle vara utan gymnasiebetyg om det inte vore för henne."
Anhöriga till psykiskt sjuka
För personer som är anhöriga eller efterlevande till personer med psykisk sjukdom!
Känner du någon som bloggar och faller i kategorin för detta så hör av er till mig!
Även du som redan har hört av dig till mig. Det har varit lite segt med detta men vi ska nog få till det.
Titta under Vi Bredvid för att se vilka jag har lagt till.
Allmän/ Akut hjälp för anhöriga:
SPES - Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd
♥ SPES Tel: 08-34 58 73. All dagar mellan 19.00 - 22.00
♥ Nationella Hjälplinjen.Tel: 020-22 00 60.
Måndag-torsdag 17.00-22.00 och fredag-söndag 17.00-24.00.
Se vidare telefonlista för stöd!
Anhöriga som bloggar:
Att vara herr Depps flickvän
Mib filosoferar
Tristess
Tappa inte hoppet
A till A
Anhöriga som kan mejla varandra för stöd:
Eko
Karolina
Kato
Stödtips:
Har din anhörig en eller flera diagnoser är det ofta lättare att söka forum för stöd,
inom den generella diagnosen. Ofta kan det finnas organisationer eller forum
som gäller En diagnos, och där kan man ofta hitta stöd till anhöriga.
På vår blogg har vi försökt samla de flesta organisationerna till vänster i menyn,
under "Föreningar".
Vi har även försökt få ihop lite specifikt om olika diagnoser, som vi kommer fortsätta jobba på
här näst. De som finns nu är om: (Ligger under kategorie Diagnoser)
SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation)
hälsar exklusivt till anhöriga på psykiatrin.blogg.se:
"Jag är lokansvarig för förenigen SHEDO i Stockholm och sitter också i brukarrådet för Stockholms Södra Psykiatri och kan bara tipsa om föreningen SHEDO´s hemsida där stöd finns både för anhöriga och drabbade. Adressen är www.shedo.org"
Bioplär sjd/ Manodepressiv sjd
Borderline, EIPS
Schizofreni sjd
Ångestsjukdomar
Ätstörningar
Info om Psykos
Att leva utan diagnos + diskussion om diagnossättning
Dysmorfofobi
Några av våra inlägg som kan hjälpa anhöriga:
Psykiatri Encyklopedin - Patienter förklarar hur olika känslor ser ut och känns.
PsykExpo - Patienter förklarar med bilder och ord
Kulturhörnan - Psyk-relaterad kultur
Tips till psykpatienter - tips som hjälp för orientering i psykiatrin.
Tips från coachen
Nina H
En sekund i taget
- bloggar om sin beroendeproblematik och söker andra med samma problem.
Mission 2010
Har en FaceBook grupp som heter: Psykiska sjukdomar skall INTE längre vara tabu!
De arbetar som ni ser för en tabufri framtid för psykiska sjukdomar.
"Lär, förstå, respektera och ta på allvar istället!
Snälla politiker = VAKNA!!!
Snälla medmänniskor = VISA FÖRSTÅLELSE!!"
Mezzas utmaning
Kolla in Mezzas smarta utmaning till Dig!
Kamikazeplay
Ny bloggare som är schizoaffektiv och bloggar
om sitt liv :)
Ring mamma!
Hej! Har läst en artikel angående att barn som föds med komplikationer, speciellt navelsträngen runt halsen, erfar att få ångestrelaterade problem. Tänkte bara köra en lite röstning och se hur ni uppfattar det hela.
Ring mamma och fråga. :)
Välj det som stämmer bäst, om det finns flera som stämmer, välj det som finns längst upp på listan.
När jag säger för tidigt/ för sent så menar jag alltså där det har en betydelse, flera veckor etc.
Har ni några kommentarer eller så ere bara att grejja på!
Tryck på Current Results för att se ett intressant resultat!!
Änglapsyk
Skriv för fan, skriv.
Läsare berättar:
"Ett ställe som också förtjänar en eloge är avdelning 22 på varbergs sjukhus. Blev inlagd direkt, fick träffa läkare direkt, och blev bemött på ett vänligt och förstående sätt av mentalskötare och sjuksköterskor. Utan den hjälpen jag fick där skulle jag tagit livet av mig den där veckan i oktober. En sjuksköterska gav mig ett gosedjur som jag har kvar :) De var snälla. De lyssnade. De GJORDE någonting.
Betyder enormt mkt."
"Jag var inlagd på Avd 64 på Näl´s sjukhus 1999, där jag och en skötare tillsammans skulle försöka göra Pepparkakshus. Han var en sådan person som verkligen såg en som människa. Den kvällen blev det efter många timmars slit i köket,(och gnäll från den ordinare kökspersonalen) ett färdigt Pepparkakshus som dessutom var väldigt fint. Innan han dick så gläntade han på min sovrumsdörr och viskade; Vi är ett bra team du och jag!"
"Jag ringde och självanmälde mig till Unga vuxna mottagningen på Danderyds sjukhus i februari i år och blev grymt mottagningen.Det var min första kontakt inom psykvården och jag fick en läkartid dagen efter och blev inskriven direkt. Jag fick träffa min nuvarande psykolog direkt efter läkarbesöket och kommer nu in ditt två gånger i veckan sen januari.
Jag har fått utforma min behandling själv i samråde med min läkare. Jag valde själv att börja äta mediciner efter fyra veckor utan några som helst påtryckningar. Jag har alltid blivit proffsigt bemöt av personalen och har aldrig känt mig som "en journal i systemet" utan som en mänsklig individ.
Jag har dessutom vid behov fått komma till mellanvården där jag också har blivit väldigt bra bemöt, jag är väldigt nöjd med hjälpen jag har fått av personalen på Danderydssjukhus."
"Blev också inlagd på Avd 22 i Varbergs sjukhus. Mänsklig personal och lugn avdelning! De förtjänar lots of cred!"
"Håller med, jag blev också inlagd direkt på avd 22 i Varberg, kanonpersonal!"
"Jag räddades av Borderline-enheten i Gbg på Hisingen. E kommer alltid att finnas med mig och jag tänker på henes ord varje dag. <3 Träffade hon mig idag skulle hon knappt känna igen mig. Jag är så glad att jag kom just dit, men å andra sidan gjorde jag ett grymt jobb som styrde upp mig själv."
Enda utväg
Urval:
"Hade någon för fyra månader sagt till mig hur radikalt mitt tankemönster skulle ändras, och hur otroligt mycket bättre jag skulle må bara några månader senare hade jag inte för mitt liv kunnat tro det.
Idag kan jag se att jag nog egentligen aldrig ville dö, utan bara komma ifrån det helvete jag inte såg någon väg ur.
BUP & anhöriga 2
Berättelse från en annan läsare...
BUP-kliniken stockholm.
En dag rymde jag och gjorde båda delarna. Jag fick polisskjuts tillbaka till avdelningen.
"Inatt får er dotter vara hemma" sade man till mina föräldrar." "Vi kan inte ha folk som skadar sig här." Anledningen att jag över huvud taget ens var där från första början var mitt självskadebeteende.
Ny bloggare!
Jag håller på att skriva på min blogg om min sjukdom.
Jag har en svårbehandlad depression, recidiverande depression, social fobi, panikångest, självskadebeteende, ångest från helvetet, sömnsvårigheter och säkert en massa annat skit som jag glömt/förträngt.
Jag kommer också att skriva om mina erfarenheter vad gäller ECT, men har inte kommit så långt i berättelsen än."
Fontän-psyk
Från läsare:
http://www.sverigesfontanhus.se/
"Jag måste slå ett slag för något jag själv just upptäckt. Fontänhus. Jag blev medlem igår och stortrivs redan.Ingen värdelös vårdpersonal. Ingen blåst jävla styrelse. Ingen personal som agerar ”hobbyterapeuter” fast de egentligen inte vet ett skit om sjukdomar.
Alla är på samma nivå. Den anställda personalen kallas handledarna, och de ända de egentligen gör är att se till att det dagliga sköts, om ingen medlem orkar.
Det är öppet för alla med en psykisk diagnos. Kolla upp om det finns i er hemstad!! Väl där får man göra lite vad man vill. Laga mat, pyssla, studera, starta cirklar, skriva i deras tidning, hitta på projekt och utflykter, hålla på med ekonomi. Allt."
Vingklippt
Vansinnig Psykiatri
Ur Mezzas blogg: En patients historia om psykiatrin - medcin, läkare och ansvar
"
Vansinnig Psykiatri
Listan har jag delat upp i "psyk-mediciner" och "somatiska mediciner"
Psyk-medicin-listan är betydligt längre än den andra delen...
Mellan 2000 och 2006 hade jag över 40 olika receptbelagda läkemedel enbart från psyk! Jag gick igenom hela registret nästan på anti-depp, lugnande/ångestdämpande, sömntabletter, stämningsstabiliserande och antipsykotiska läkemedel.
Jag har aldrig varit psykotisk, men Haldol, Hibernal, Mallorol, Abilify, Cicordinol och många fler gavs ändå till mig.
Anledningen till mängden läkemedel, var att de inte verkade hitta nåt som funkade. Jag är extremt läkemedels-tolerant och det satte frustration i läkarna. Inte bara att de inte hittade nåt som funkade, de behövde ge mig överdoser för att ens kolla.
Men de kollade på fel sätt. Läkemedel som tar flera veckor innan man ser en antydan av effekt, utvärderades som odugliga efter bara 1 vecka/10 dagars användning. Doser reglerades beroende på vilken läkare som jobbade eller hade jour... ibland från dag till dag. Mediciner sattes in och ut...även det från dag till dag.
Det skrevs i journalen av ordinarie läkare att jourläkare inte fick ändra min medicinering, likväl gjordes detta åtskilliga gånger.
Efter ett års intensit ordinerande av Stesolid -både i tablett och injektionsform- stod det klart att det var ett läkemedel jag inte tålde. Jag fick ingen anafylaktisk chock eller nåt... nej, jag blev aggressiv!
Jag är i vanliga fall ALDRIG aggressiv! Men efter stasolid var det sparkar på möbler, raseri-utbrott och lampor som åkte sin kos. Dessutom riktade jag ilskan mot mig själv på ett betydligt mer okontrollerbbart och desperat sätt... Jag skar mig med vad jag än kunde hitta. Hittade jag inget, så slog jag sönder nåt. Muggar, glödlampor, speglar, hårspännen... ja vad som fanns helt enkelt.
Personalen kom med Boll-täcke, men jag var för förbannad för att ens testa det. Då blev det mer stesolid... och så fortsatte rundan igen...
Det var på Psykakuten jag fattade att jag inte tålde Stesolid. Jag kom in, lugn men lessen och ångestfylld. Jag fick några piller, och jag flippade ur. Sparkade på sängar, kunde inte sitta still, brände med cigg osv. Det var så otrolig kontrast, så jag äntligen fattade.
Efter det har jag vägrat ta Stesolid. Sobril har gått bra. Likaså Xanor.
Iallafall. När beskedet kom om att jag skulle få komma till behandlingshemmet, sa överläkaren:
-De använder inga läkemedel alls där, så jag tycker vi ska sätta ut allt. Nu. På en gång.
Jag hade ca 15 olika läkemedel. Alla utom insomningstabletterna sattes ut. Nån mmild ångestdämpande som Atarax sattes in oxå.
2 dagar senare var jag på akuten och fick läggas in på psyk igen. Jourläkaren kunde inte fatta att överläkaren satt ut alla mediciner på en gång. Ingen nertrappnning alls. Detta var dessutom ett par olika långtidsverkande antidepressiva, samt ett gäng antipsykotiska långtidsverkande, och massa vidbehovsmedicin(som jag inte tog vid behov, utan efter schema)
Jourläkaren satte genast in flera av medicinerna igen och sa att visst kunde vi trappa ner lite, men det var inte länge tills flytten till behandlingshemmet skulle ske, och då fick läkarn där ta hand om resten av nertrappningen.
När jag kom till behandlingshemmet hade jag en FULL ICA-KASSE med mediciner från psyk.
Ett stort arbete påbörjades med att trappa ner och sätta ut en hel del.
Under det första året sattes ungefär hälften ut. Kvar hade jag mest benzo, sömntabletter och antidepressiva.
När jag nu ser tillbaka, fattar jag inte hur jag ens kunde öppna ögonen av alla mediciner jag fick på psyk. Samtliga mediciner var max-dos eller överdos... ordinerat.
Min terapeut på behandlingshemmet sa ofta de följande åren att om hon skulle tagit EN DAGS-DOS av det jjaag tog, skulle hon ligga på Intensiven med respirator...
Det gick inte in i mig riktigt då... men nu förstår jag verkligen hur förgiftad jag var av alla mediciner.
Min terapeut har även nu på senaste berättat att när jag kom till behandlingshemmet, var det ingen som trodde att jag skulle kkomma ifrån medicinerna... och absolut inte all benzo! Ingen trodde heller att jag skulle sluta skära mig, ingen trodde jag skulle på riktigt kunna komma tillbaka i samhället.
De jobbade med mig med målet att min destruktivitet skulle minska. Men ingen trodde jag skulle bli bra.
Idag säger min terapeut till mmig att jag är ett levande bevis på att människan har en ofattbar vilja, och med den kan en omöjlig kamp vinnas.
Idag äter jag 2 psykmediciner. Antidepp + sömntabletter. Thats it!
Jag skär mig inte. Jag missbrukar inte tabletter. Jag gör inga intoxer eller självmordsförsök.
Jag strävar efter jobb och utbildning. Jag lever ett ganska normalt Svensson-liv med sambo och katt.
Jag har rakhyvlar, matt-knivar, vanliga knivar, tändare, cigaretter, glas, lampor, hårnålar... ja allt... Men jag använder dem på ett normalt sätt. Inte som innan. När de endasst var verktyg till att kunna skada mig.
Jag har inte heller varit inlagd på psyk på flera år (jag räknar inte avgiftningen som psyk).
Jag försöker inse -och lyckas ibland!- hur otroligt långt jag kommit.
Men det är många år som gått förlorade, och jag kan ofta tänka att det inte hade varit nödvändigt om jag fått rätt hjälp, om man inte haft mig som medicinsk försökskanin...
För mig är det inte jag som har slarvat bort mitt liv på destruktivitet. Visst har jag haft en viktig roll i det. Men om saker hade gått rätt till hade det kanske bara blivit 5 år istället för 10+ .
Jag har haft kontakt med Patientnämnden angående min tid på psyk. Om alla mediciner, felaktig vård osv.
Jag hade tät kontakt med dem i nästan ett års tid, men tillslut kom det slutgiltiga beskedet:
Läkarna har gjort vad de kunnat. Det går inte att gå tillbaka till journalanteckningar eftersom vården har blivit privatiserad. de kan endast ta del i vissa anteckningar trots mitt medgivande.
Läkarna som jobbade då, har blivit förflyttade eller slutat.
Ord står mot ord i det som spelar roll:
Jag var så dålig att de gjorde allt de kunde...
mot:
Ni exprimenterade med mitt liv, min vård.
Det lär aldrig bli klarhet i detta... på mindre än 4 år var det över 25 olika läkare som hade hand om mig. Ingen tar ansvar. Alla agerade på sitt egna sätt, och det resulterade i mängder av olika och aldrig slutförda behandlingar för mig.
Jag är vansinnigt glad att jag kom ifrån det där stället. Jag insåg inte hur de behandlade mig, jag var i för dåligt skick för att se det.
Mitt liv, min rehabilitering, min vändning... kom på behandlingshemmet. Långt ifrån min psyk-klinik."
Mezza svarar på kommentarer:
Åh vad alla era kommentarer värmer! Vilken respons!
Tack!
Det känns konstigt att få så positiv feedback från er, men det känns oxå jättekul!!! Jag börjar väl förstå att det är en helvetes resa jag gjort, och klarat av.
Anna: Jag bodde på ett behandlingshem för kvinnor mellan 18 och 40 med borderline och/eller självskadebeteende. Det var det enda i sitt slag, med enbart inriktning på denna problematiken. Jag vet dock att det ska finnas andra behandlingshem men som jobbar med flera olika diagnoser och problem.
Behandlingshemmet jag bodde på gick tyvärr i konkurs efter 24 år... jag hann sluta innan det stängde. Det stängde 3 månader efter jag slutat.
Det var riktigt synd. Men landstinget ville inte betala för vården, trotts att behovet ständigt ökar.
Återigen: Tack för era varma kommentarer! De betyder sååå mycket!
<3
Mezza
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.Vissa länkar kanske ej stämmer.Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på googlesamt andra inställningar
