Diagnos: Ingen
Kategori: Diagnoser
Artikel
Till alla som läser och bloggar skriv till mig vad ni anser om diagnoser:
1. Är det nödvändigt att sätta diagnoser på psykiskt sjuka människor?
"Inte nödvändigtvis. Uppfyller man inte alla kriterier går det ju inte att bara stämpla någon, men annars tror jag det kan vara bra. Jag ser det som lite guidning både för patienten och psykpersonalen. Det blir förmodligen lättare att komma fram till rätt behandling om man har något att utgå efter. "
"Diagnoser är mestadels ord på papper och min erfarenhet är att man med en diagnos lätt hamnar i ett fack, man blir stämplad och folk har förutfattade meningar. Tyvärr. "
"Att få en korrekt diagnos är extremt viktigt för mig. Jag ser diagnoser lite som en hjälp, för då kan man hitta förklaringar, bli förstådd på rätt sätt, få rätt medicin o ett korrekt bemötande. "
"Jag har sett hur diagnoser gör det svårt för vissa. Många går helt upp i sin diagnos o blir sin sjukdom. I en del fall blir diagnosen en ursäkt för att inte ta sitt egenansvar. Fast många känner sig trygg när dom fått en diagnos för visst kan det vara så att vården tar en på större allvar. Fast jag tycker ändå att just Borderline e en diagnos man sätter bara för att man inte hittar nått annat fel. O för dom patienterna kan det va skitjobbigt. "
2. Har din diagnosstämpling gjort det sämre eller bättre för dig?
"Bättre eftersom jag börjat förstå att en del beteenden beror på tex. borderline som jag utvecklat och inte ÄR jag och därmed går att ändra på. Har förstått mig själv lite bättre genom det. Tror dock det är viktigt att komma ihåg att man inte är sin diagnos utan att den bara är en del av en. Det är nog farligt att identifiera sig för mycket med sin diagnos."
"Positivt med en diagnos (om den nu stämmer vilket den inte alltid gör) är att man förhoppningsvis kan få rätt behandling och eventuella mediciner utan att läkarna behöver chansa runt på ångestens orsak och vilken behandlings som behövs. Diagnoser som socialfobi känns mest som ord på papper. Min borderlinediagnos däremot har ju faktiskt hjälpt mig att få den vård jag behöver."
3. Upplever du att psykiatrin behandlar dig eller din diagnos?
"De behandlar mig, men jag antar att man kan säga att min diagnos kommer att behandlas genom den DBT jag kanske kommer att få framöver. Inom slutenvården känns det dock oftast som om de behandlar en diagnos."
" Psykiatrin har behandlat mig som ett djur, inte som en människa. Vid 23års ålder fick jag höra att jag var en kroniker, att jag aldrig skulle bli frisk, men frisk från vad undrar jag bara. Det är så lätt att slänga borderline-diagnosen i ansiktet på en o sen bara lämna en o bli klassad som den där hopplösa uppmärksamhetstörstande patienten. I mitt fall har man bara sett symptomen o inte problemen."
4. Övriga kommentarer.
"Nu är borderlinediagnosen avskriven eftersom jag tillsammans med en psykolog gått igenom diagnoskriterierna där jag inte längre uppfyller dem. Slutsatsen är väl att det är väldigt individuellt och personligen har vissa diagnoser behövts, vissa inte. För mig kändes det också viktigt att de kunde skriva av diagnoserna jag inte längre har. Det räcker med ärren på armarna, jag behöver inga diagnoser svart på vitt."
MEJLA PSYKIATRIN.BLOGG.SE eller skriv i kommentarfältet.
Titta gärna in på denna sida som frågat sina läsare om diagnoser!
Om du har levt utan diagnos en längre tid trots kontakt med psykiatrin
får du gärna skriva ett mejl om hur det var/är.
Också de som blivit mutltidiagnoser över 4-5 stycken får gärna mejla och berätta hur det är.
DIAGNOS: INGEN - BERÄTTELSER
Tänkte berätta hur det känns att inte ha någon diagnos och att faktikst vilja ha en för det vore så mycket
lättare att ha ett namn på varför "jag är som jag är". Jag har haft ett självdestruktivt beteende i 3 år , nu har jag dock slutat. Andra året kom jag
i kontakt med Bup. Jag hade då börjat höra röster, trodde jag inte var en människa och jag såg saker som inte fanns.Depression sa dom att det kunde vara. Men det konstiga var att jag inte var speciellt ledsen. Jag var bara arg och hade väldigt mycket ångest hela tiden. Kunde inte vara social i samtal för jag kunde tro atten fågel pratade med mig så det tog upp all tid istället för att lyssna på vad andra pratade om.
Låg och stirrade in i väggen och orkade inte röra mig eller göra nånting annat. Dom skickade mig till ett neurlogiskt Bup, där sa dom att jag inte hade någon depression. Och det vet jag själv att jag inte har heller.
Idag skadar jag mig inte och jag ser och hör inte röster speciellt ofta heller. även om det kan förekomma. Men jag blir arg på två sekunder , efter nån minut kan jag vara jätte glad . Nästa sekund kan jag ligga och gråta. Jag är antingen jätte glad, jätte ledsen eller jätte arg.
Kan inte heller koncentrera mig och tappar sammanhanget i samtal eller andra sociala situationer. Säger någon åt mig att jag ska hjälpa till så förstår jag inte vad personen menar. Man måste säga "hjälp till med det här" eller "Hjälp till med soporna nu" . Det måste vara vad ,när och hur. För mig kan det vara vad som helst och ibland förstår jag inte ens vad det betyder.
Och kolla film är jätte svårt , kan absolut inte ligga still. Trots allt det här och lite till som jag inte vill ta upp så har jag inte fått någon diagnos.
Att hela tiden byta humör och bli arg och inte förstå gör att många människor som inte känner mig eller vet om mina problem får svårt att hantera mig och blir själva arga på mig. I skolan är det extra svårt,eftersom dom flesta lärarna ignorerar mina problem och tror jag hittar på och överdriver.
Så jag känner att det vore skönt att kunna ha ett namn på varför jag är så här, då kanske andra skulle förstå på ett annat sätt. Det är nånting liksom.Jag har inte hittat på det, ja överdriver inte.
Det kanske är så att jag inte har någon diagnos men att testa det vore väl inte så dåligt..
Om jag nu har en sorts problematik eller något så kan jag ju lättare få rätt hjälp med det.
/anonym
"Jag upplevde att jag inte kände mig förtjänt av den hjälp jag faktiskt fick eftersom det inte var någonting "fel" på mig. Kalla det paranoia eller inte men jag fick även känslan av att vissa vårdgivare höll med om det. Så att leva utan diagnos var för mig att leva med mycket onödigt tvivel som i sin tur skapade mer oro och ångest som jag hade kunnat slippa om jag blivit utredd tidigare. Jag ställde mig frågor som "alla kanske har det såhär dåligt och det kanske bara är jag som är svag"."
"Jag har nyligen fått veta att min psykolog anser att borderline-diagnosen inte passar in på mig. Jag har även själv ifrågasatt diagnosen, men ändå så känner jag mig nu vilsen. Jag vill så gärna få veta vad som är fel på mig, för att kunna behandlas utifrån min problematik. Men också för att jag sedan jag fick min borderline-diagnos har känt samhörighet med andra, kunnat relatera till andra borderliners problem. Nu känner jag mig falsk. Tänk om folk tror att jag har "låtsas" ha borderline och nu vänder sig bort från mig? Jag vet inte vad jag skall göra, om jag ens kommer att få fler utredningar, eller vad som skall hända. Osäkerhet och otrygghet har kommit med tanken på att leva utan diagnos, för då har jag ingenting att hålla fast vid precis. Och det är viktigt för mig, för jag vet hur jag mådde innan jag fick diagnosen. Hjälpslös, och som om vården inte tog mig på allvar... Kanske inte exakt som att leva utan diagnos, men i närheten."
"Jag är som en gåta för psykiatrin, det är många som försökt lösa, men ingen har lyckats.
För länge sedan gjordes en borderline-utredning på mig, pga. mitt grava självskadebeteende. Det är den diagnosen som har klamrat sig fast genom alla år. jag har fått många olika diagnoser. Ett axplock är depression, ätstörning UNS, schizofreni, bipolär sjukdom o såklart: BORDERLINE. DÅ, när utredningen gjordes, för typ 100 år sedan VAR jag verkligen borderline, men idag, NEJ.
Jag har inte svarat på några mediciner för de diagnoser jag fått, det enda som fungerar är lugnande och sömnmedicin.
Jag skriver ut kriterier o försöker förstå vilka det är som jag uppfyller, sitter o stångar mig blodig för att förstå varför denna diagnos hängt kvar i snart 8 år. Jag betraktar mig själv som O-diagnostiserad på grund utav att jag inte anser denna diagnos stämma. nu går jag o väntar på en neuroutredning. Min läkare misstänker att det kan vara en bokstavsdiagnos, ADD o ev Aspergers syndrom. Jag försöker verkligen låta bli att läsa om dessa diagnoser, just för att det ska bli rätt.
Just nu medicineras jag rätt kraftigt med lugnande och sömnmedicin. Min läkare vågar inte göra någonting förens en diagnos är fastställd, så det är som det är nu.
Att vara odiagnostiserad är som att vandra i ingenmansland. det finns inga förklaringar, ingen medicin ingenting. Inte sjuk - inte frisk. o det är extremt jobbigt. Jag vill veta, jag vill få en förklaring.,jag vill få korrekt medicin och jag vill få rätt behandling o bemötande o förståelse. Allt jag gör o säger skylls på borderline, vilket jag INTE har längre, för borderline kan man faktiskt "växa" ifrån. Jag uppfyller inte alla kriterier som krävs för att sätta den diagnosen. Emotionellt instabil är jag väl - men vem f*n är inte det?
Det finns ingen behandling för mig som läget är nu. Jag får mina lugnande utskrivna o försöker bearbeta gamla trauman i terapin. Men frågan är hur länge det kommer att hålla, innan jag brakar igen. Tycker det är helt galet att bara för att man som jag, hade ett extremt gravt självskadebeteende klassas som borderline per automatik. o sen får det vara. En gång borderline alltid borderline verkar det som. "
"Jag har just fått en "icke-diagnos." Jag är rädd för att det betyder att jag kommer få mindre hjälp från psykiatrin i fråga om terapi men mer tabletter. Hade jag fått en diagnos hade det hjälpt inte bara med psykiatrin utan också för att hjälpa mig förstå varför mitt liv ser ut som det gör och varför jag gjort de val jag gjort"
Anonym säger:
Hej igen! Tack för att du publicerade mitt första inlägg. Jag har aldrig haft en fastställd diagnos. Diagnosen har pendlat mellan Ospecifierad icke organisk psykos" och suspekt borderline. Fick göra en massa utredningar och så. Medicinerna hjälpte inte mig , snarare att jag blev fick mer bristande impuls kontroll. Fick till slut komma iväg på behandling DBT . Fast att jag egentligen inte fyllde upp kriterierna för en borderline diagnos. Även om man inte har en diagnos skall man ha rätt till behandling. Se om du kan få tag i en KBT-DBT utbildad i Öppenvården, eller om försäkringskassan går med på en privat. Det behandling passar känslomännsikor.
Ja tyckte att när jag fick Borderline stämpeln eller vad man skall kalla det , tyckte jag att det var ju lite cool för jag hade fått boken Girl interuppted av en personal .
Nu säger behandlarna att jag inte är psykiskt sjuk. Det känns skönt men samtidigt skrämmande För jag känner att jag inte passar in bland sjuka men heller inte friska. Tack för mig hej.