Psykiatrin.blogg.se * 2008-2018

Jag har en lista med alla mediciner jag käkat sen år 2002. Alla receprtbelaga då asså. Även de som var receptbelagda för tillfället men inte är det längre.
Listan har jag delat upp i "psyk-mediciner" och "somatiska mediciner"
Psyk-medicin-listan är betydligt längre än den andra delen...
Mellan 2000 och 2006 hade jag över 40 olika receptbelagda läkemedel enbart från psyk! Jag gick igenom hela registret nästan på anti-depp, lugnande/ångestdämpande, sömntabletter, stämningsstabiliserande och antipsykotiska läkemedel.
Jag har aldrig varit psykotisk, men Haldol, Hibernal, Mallorol, Abilify, Cicordinol och många fler gavs ändå till mig.

Anledningen till mängden läkemedel, var att de inte verkade hitta nåt som funkade. Jag är extremt läkemedels-tolerant och det satte frustration i läkarna. Inte bara att de inte hittade nåt som funkade, de behövde ge mig överdoser för att ens kolla.
Men de kollade på fel sätt. Läkemedel som tar flera veckor innan man ser en antydan av effekt, utvärderades som odugliga efter bara 1 vecka/10 dagars användning. Doser reglerades beroende på vilken läkare som jobbade eller hade jour... ibland från dag till dag. Mediciner sattes in och ut...även det från dag till dag.
Det skrevs i journalen av ordinarie läkare att jourläkare inte fick ändra min medicinering, likväl gjordes detta åtskilliga gånger.
Efter ett års intensit ordinerande av Stesolid -både i tablett och injektionsform- stod det klart att det var ett läkemedel jag inte tålde. Jag fick ingen anafylaktisk chock eller nåt... nej, jag blev aggressiv!

Jag är i vanliga fall ALDRIG aggressiv! Men efter stasolid var det sparkar på möbler, raseri-utbrott och lampor som åkte sin kos. Dessutom riktade jag ilskan mot mig själv på ett betydligt mer okontrollerbbart och desperat sätt... Jag skar mig med vad jag än kunde hitta. Hittade jag inget, så slog jag sönder nåt. Muggar, glödlampor, speglar, hårspännen... ja vad som fanns helt enkelt.
Personalen kom med Boll-täcke, men jag var för förbannad för att ens testa det. Då blev det mer stesolid... och så fortsatte rundan igen...

Det var på Psykakuten jag fattade att jag inte tålde Stesolid. Jag kom in, lugn men lessen och ångestfylld. Jag fick några piller, och jag flippade ur. Sparkade på sängar, kunde inte sitta still, brände med cigg osv. Det var så otrolig kontrast, så jag äntligen fattade.
Efter det har jag vägrat ta Stesolid. Sobril har gått bra. Likaså Xanor.

Iallafall. När beskedet kom om att jag skulle få komma till behandlingshemmet, sa överläkaren:
-De använder inga läkemedel alls där, så jag tycker vi ska sätta ut allt. Nu. På en gång.
Jag hade ca 15 olika läkemedel. Alla utom insomningstabletterna sattes ut. Nån mmild ångestdämpande som Atarax sattes in oxå.

2 dagar senare var jag på akuten och fick läggas in på psyk igen. Jourläkaren kunde inte fatta att överläkaren satt ut alla mediciner på en gång. Ingen nertrappnning alls. Detta var dessutom ett par olika långtidsverkande antidepressiva, samt ett gäng antipsykotiska långtidsverkande, och massa vidbehovsmedicin(som jag inte tog vid behov, utan efter schema)
Jourläkaren satte genast in flera av medicinerna igen och sa att visst kunde vi trappa ner lite, men det var inte länge tills flytten till behandlingshemmet skulle ske, och då fick läkarn där ta hand om resten av nertrappningen.

När jag kom till behandlingshemmet hade jag en FULL ICA-KASSE med mediciner från psyk.
Ett stort arbete påbörjades med att trappa ner och sätta ut en hel del.
Under det första året sattes ungefär hälften ut. Kvar hade jag mest benzo, sömntabletter och antidepressiva.

När jag nu ser tillbaka, fattar jag inte hur jag ens kunde öppna ögonen av alla mediciner jag fick på psyk. Samtliga mediciner var max-dos eller överdos... ordinerat.
Min terapeut på behandlingshemmet sa ofta de följande åren att om hon skulle tagit EN DAGS-DOS av det jjaag tog, skulle hon ligga på Intensiven med respirator...
Det gick inte in i mig riktigt då... men nu förstår jag verkligen hur förgiftad jag var av alla mediciner.

Min terapeut har även nu på senaste berättat att när jag kom till behandlingshemmet, var det ingen som trodde att jag skulle kkomma ifrån medicinerna... och absolut inte all benzo! Ingen trodde heller att jag skulle sluta skära mig, ingen trodde jag skulle på riktigt kunna komma tillbaka i samhället.
De jobbade med mig med målet att min destruktivitet skulle minska. Men ingen trodde jag skulle bli bra.

Idag säger min terapeut till mmig att jag är ett levande bevis på att människan har en ofattbar vilja, och med den kan en omöjlig kamp vinnas.
Idag äter jag 2 psykmediciner. Antidepp + sömntabletter. Thats it!
Jag skär mig inte. Jag missbrukar inte tabletter. Jag gör inga intoxer eller självmordsförsök.
Jag strävar efter jobb och utbildning. Jag lever ett ganska normalt Svensson-liv med sambo och katt.
Jag har rakhyvlar, matt-knivar, vanliga knivar, tändare, cigaretter, glas, lampor, hårnålar... ja allt... Men jag använder dem på ett normalt sätt. Inte som innan. När de endasst var verktyg till att kunna skada mig.
Jag har inte heller varit inlagd på psyk på flera år (jag räknar inte avgiftningen som psyk).

Jag försöker inse -och lyckas ibland!- hur otroligt långt jag kommit.

Men det är många år som gått förlorade, och jag kan ofta tänka att det inte hade varit nödvändigt om jag fått rätt hjälp, om man inte haft mig som medicinsk försökskanin...

För mig är det inte jag som har slarvat bort mitt liv på destruktivitet. Visst har jag haft en viktig roll i det. Men om saker hade gått rätt till hade det kanske bara blivit 5 år istället för 10+ .

Jag har haft kontakt med Patientnämnden angående min tid på psyk. Om alla mediciner, felaktig vård osv.
Jag hade tät kontakt med dem i nästan ett års tid, men tillslut kom det slutgiltiga beskedet:
Läkarna har gjort vad de kunnat. Det går inte att gå tillbaka till journalanteckningar eftersom vården har blivit privatiserad. de kan endast ta del i vissa anteckningar trots mitt medgivande.
Läkarna som jobbade då, har blivit förflyttade eller slutat.
Ord står mot ord i det som spelar roll:
Jag var så dålig att de gjorde allt de kunde...
mot:
Ni exprimenterade med mitt liv, min vård.

Det lär aldrig bli klarhet i detta... på mindre än 4 år var det över 25 olika läkare som hade hand om mig. Ingen tar ansvar. Alla agerade på sitt egna sätt, och det resulterade i mängder av olika och aldrig slutförda behandlingar för mig.

Jag är vansinnigt glad att jag kom ifrån det där stället. Jag insåg inte hur de behandlade mig, jag var i för dåligt skick för att se det.
Mitt liv, min rehabilitering, min vändning... kom på behandlingshemmet. Långt ifrån min psyk-klinik."



Mezza svarar på kommentarer:

Åh vad alla era kommentarer värmer! Vilken respons!
Tack!
Det känns konstigt att få så positiv feedback från er, men det känns oxå jättekul!!! Jag börjar väl förstå att det är en helvetes resa jag gjort, och klarat av.

Anna: Jag bodde på ett behandlingshem för kvinnor mellan 18 och 40 med borderline och/eller självskadebeteende. Det var det enda i sitt slag, med enbart inriktning på denna problematiken. Jag vet dock att det ska finnas andra behandlingshem men som jobbar med flera olika diagnoser och problem.
Behandlingshemmet jag bodde på gick tyvärr i konkurs efter 24 år... jag hann sluta innan det stängde. Det stängde 3 månader efter jag slutat.
Det var riktigt synd. Men landstinget ville inte betala för vården, trotts att behovet ständigt ökar.

Återigen: Tack för era varma kommentarer! De betyder sååå mycket!
<3
Mezza

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.

Vissa länkar kanske ej stämmer.

Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google

samt andra inställningar