Tiden läker inte alla sår
Kategori: Berättelser
Fick en berättelse av en läsare om hur livet med psykisk sjukdom kan te sig.
Kramar till alla er där ute som delar med er!
"Hej!
Vill börja med att säga. Wow. Har läst bloggen i flera timmar, pendlat mellan olika ämnen och sedan läst vidare. Trodde inte att sånt där existerade, trodde inte ens att vi(psyksjuka?) gick att ta i med tång. Har själv ett par självmordsförsök bakom om mig och det är inte bättre idag.
Vågar inte planera längre än imorgon eftersom jag inte vet om jag är på fötter, om energin kommer att räcka till. Har varit inlagd flera gånger såväl LPT som HSL(frivilligt), vissa gånger frivilligt för att det inte skulle bli LPT. Under olika bevakningsgrad har jag försökt övertyga mig om att de(personalen) kunde hjälpa mig. Ett 20-tal olika mediciner senare har jag inte den uppfattningen längre. Har själv bevittnat personal som suttit med mig på vak under natten, och sovit. Jag har legat vaken och sett dem sova sin timme innan nästa avbytare kommer, och somnar. Tur att jag kanske inte hade det behovet just då av vak, hade jag varit vid liv idag annars? Inte särskilt troligt. Kunde ibland ta tid för att se om de skötte sina tillsyner var 15:e minut, men det kunde dröja 30-40-50 minuter innan någon kom. Övervägde flera gånger men ville inte misslyckas, litade inte på att de alltid misskötte sig heller.
De har försökt tvångsmata mig utan att lyssna på ett ord av vad jag sagt, försökt tvinga mig till ögonkontakt och övertalat mig om morgondagen. Läkare har anlitat mig som försökskanin, otaliga biverkningar senare förstår det fortfarande inte. Och vet inte.
Nu är jag hemma och har varit det i över ett år. Jag är inte friskare men jag vet bättre än att låta mig bli inlåst och bli trampad på. De har försökt övertala mig ibland, men låt inte någon läkare komma i närheten av mig för jag misstolkas i vilket fall. Jag har högfungerande autism(infantil autism), är det något de alltid tror så är det att jag kan bli botad. Med neuroleptika och fans helvetes skit så kommer allt bli bra. Men det blir aldrig bra, och jag får inte verktygen att gå vidare heller. De säger att jag är impulsiv, men jag berättar inte gärna vad jag tänker på. De säger att jag har selektiv mutism också, men vad ställer det för frågor och vad vill de att jag ska säga? Är det mig det är fel på, egentligen?
Jag har alltid velat bli normal, människa har jag alltid varit. Om än något som inte begripits, jag har talat i en annan division. Det obegripliga för mig är begripligt för andra, och tvärtom många gånger. Definitionen på normal kommer det aldrig att komma ett svar på men med de behandlingar jag genomgått så tvivlar jag på att de vill annat än att jag ska bli normal, att acceptera mig som jag är verkar vara en alldeles för stor bedrift.
Att jag inte får vara gör mig ondast. Att jag ska botas, inte förstås, inte lyssnas på, medicineras ner till helvetet och tillbaka för att sedan komma på att jag måste stå på mina egna fötter ger mig ett perspektiv på människan att "starkast vinner", jag är inte starkast och de som är starkare än mig vill se mig bekämpad med alla metoder.
Var jag befinner mig imorgon vet jag inte, inte om en vecka eller ett år. Försöker ta mig upp efter varje fall men det börjar göra väldigt ont. Som det ser ut nu får jag acceptera att mitt liv är så här, att det alltid kommer att vara så. Men jag kan inte acceptera det och därför blir det svårt. När andra inte förstår och jag inte förstår, vem ska då förstå? Tiden läker inte alla sår.
/spectrums"
Kramar till alla er där ute som delar med er!
"Hej!
Vill börja med att säga. Wow. Har läst bloggen i flera timmar, pendlat mellan olika ämnen och sedan läst vidare. Trodde inte att sånt där existerade, trodde inte ens att vi(psyksjuka?) gick att ta i med tång. Har själv ett par självmordsförsök bakom om mig och det är inte bättre idag.
Vågar inte planera längre än imorgon eftersom jag inte vet om jag är på fötter, om energin kommer att räcka till. Har varit inlagd flera gånger såväl LPT som HSL(frivilligt), vissa gånger frivilligt för att det inte skulle bli LPT. Under olika bevakningsgrad har jag försökt övertyga mig om att de(personalen) kunde hjälpa mig. Ett 20-tal olika mediciner senare har jag inte den uppfattningen längre. Har själv bevittnat personal som suttit med mig på vak under natten, och sovit. Jag har legat vaken och sett dem sova sin timme innan nästa avbytare kommer, och somnar. Tur att jag kanske inte hade det behovet just då av vak, hade jag varit vid liv idag annars? Inte särskilt troligt. Kunde ibland ta tid för att se om de skötte sina tillsyner var 15:e minut, men det kunde dröja 30-40-50 minuter innan någon kom. Övervägde flera gånger men ville inte misslyckas, litade inte på att de alltid misskötte sig heller.
De har försökt tvångsmata mig utan att lyssna på ett ord av vad jag sagt, försökt tvinga mig till ögonkontakt och övertalat mig om morgondagen. Läkare har anlitat mig som försökskanin, otaliga biverkningar senare förstår det fortfarande inte. Och vet inte.
Nu är jag hemma och har varit det i över ett år. Jag är inte friskare men jag vet bättre än att låta mig bli inlåst och bli trampad på. De har försökt övertala mig ibland, men låt inte någon läkare komma i närheten av mig för jag misstolkas i vilket fall. Jag har högfungerande autism(infantil autism), är det något de alltid tror så är det att jag kan bli botad. Med neuroleptika och fans helvetes skit så kommer allt bli bra. Men det blir aldrig bra, och jag får inte verktygen att gå vidare heller. De säger att jag är impulsiv, men jag berättar inte gärna vad jag tänker på. De säger att jag har selektiv mutism också, men vad ställer det för frågor och vad vill de att jag ska säga? Är det mig det är fel på, egentligen?
Jag har alltid velat bli normal, människa har jag alltid varit. Om än något som inte begripits, jag har talat i en annan division. Det obegripliga för mig är begripligt för andra, och tvärtom många gånger. Definitionen på normal kommer det aldrig att komma ett svar på men med de behandlingar jag genomgått så tvivlar jag på att de vill annat än att jag ska bli normal, att acceptera mig som jag är verkar vara en alldeles för stor bedrift.
Att jag inte får vara gör mig ondast. Att jag ska botas, inte förstås, inte lyssnas på, medicineras ner till helvetet och tillbaka för att sedan komma på att jag måste stå på mina egna fötter ger mig ett perspektiv på människan att "starkast vinner", jag är inte starkast och de som är starkare än mig vill se mig bekämpad med alla metoder.
Var jag befinner mig imorgon vet jag inte, inte om en vecka eller ett år. Försöker ta mig upp efter varje fall men det börjar göra väldigt ont. Som det ser ut nu får jag acceptera att mitt liv är så här, att det alltid kommer att vara så. Men jag kan inte acceptera det och därför blir det svårt. När andra inte förstår och jag inte förstår, vem ska då förstå? Tiden läker inte alla sår.
/spectrums"
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2011. Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google samt andra inställningar
Sandra säger:
Bloggadress: http://molnavglas.blogg.se/
Hejsan! Vill bara tala om att min blogg: "sandorama.blogg.se" inte är aktiv längre. jag finns numera på molnavglas.blogg.se
med vänlig hälsning Sandra