Psykiatrin.blogg.se * 2008-2018

"Jag har så länge jag levt lidit av många psykiska svårigheter såsom bacillskräck, ångest, panikångest och tvångstankar. Jämför man med hur jag mådde för några år sedan skulle man kunna säga att jag mår ”bra” idag. Eller, det går i omgångar beroende på vilken årstid det är, under sommarhalvåret mår jag bra men under vintern lägger det sig ett mörker över mitt liv.

Mitt största problem kommer dock alltid att vara min spyfobi.Visst förstår jag att alla tycker att det är äckligt och läskigt att spy men att ibland fundera på att ta sitt live för att man inser att man inte kommer kunna leva hela livet utan att spy, det är INTE normalt. Mina problem är som sagt värst under vinterhalvåret då vinterkräksjukan råder. Ni kanske förstår vilket helvete det är för mig, vissa dagar kan jag inte ens ta mig ur sängen, så illa kan det vara. Under vintern går jag runt som i dvala, jag är inte mig själv och allt jag vill är att tiden ska gå.

Under sommarhalvåret och även våren, mår jag mycket bättre. Jag tror att det har med ljuset att göra. Visst, jag är fortfarande rädd för att spy och jag tänker på det varje dag, men då vågar jag ändå utsätta mig för saker som skrämmer mig. Jag har, sedan jag gick i sjätte klass, gått hos diverse psykologer och kuratorer för att få hjälp med detta. Dessvärre har det inte hjälpt mig speciellt mycket.

Jag har i perioder lidit av ätstörningar eftersom jag tänkt "om jag inte äter något drabbas jag inte av matförgiftning" då har jag fått gå hos skolsköterskor och vägt mig. De brydde sig om och var oroliga för att jag gick ner i vikt, inte anledningen till att jag gick ner i vikt.

Jag fick diagnosen OCD när jag började gå hos BUP i åttan, det måste ha varit då folk började ta min skräck på allvar. Den perioden jag gick hos BUP (under cirka ett år) har jag tyvärr bara mått sämre av eftersom min psykolog stressade mig och fick mig att göra saker jag fortfarande får ångest av bara jag tänker på. Idag har jag precis påbörjat en ny omgång KBT (kognitiv beteendeterapi) och hoppas att den ska hjälpa mer än tidigare behandlingar har gjort.

Något jag vill poängtera är hur mycket bättre jag mår idag om man jämför med när jag gick i åttan-nian. Då kunde jag ha problem med att ta i saker som inte var mina, jag kunde inte äta någon annanstans än hemma och jag äcklades av precis allting. Nu lever jag utåt ett helt vanligt liv, jag har många vänner och jag klarar av att göra saker jag inte drömt om att göra tidigare. Men precis som alla andra drabbas jag också av svackor.

Jag vill tillägga att det inte på något sätt är meningen att någon ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Jag är en väldigt glad människa, jag är glad över varje dag jag överlevt och att jag mår så pass bra som jag gör idag. Jag har dessutom accepterat mitt liv och att jag troligtvis aldrig kommer att bli fri från det här. Därför vill jag skriva om det, jag vill reflektera över vad jag faktiskt kan åstadkomma trots min sjukdom och själv se att jag kan bli bättre, hela tiden. Dessutom vill jag, om det är möjligt, visa andra människor med liknande problem att det är möjligt att ådstadkomma en hel del trots sin rädsla och att man kan leva ett bra liv ändå. Intresserar detta er, fortsätt gärna att läsa om mitt liv och kommentera gärna med egna tankar och reflektioner på min blogg.

Kanske finns det någon därute som varit med om liknande saker?"

//

http://attlevamedfobi.blogg.se/

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2011. Vissa länkar kanske ej stämmer.

Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google samt andra inställningar