Självskadebeteende
Kategori: Diagnoser
En berättelse har kommit in om självskadeveteende. Om ni har några fler berättelser så poste gärna en kommentar!
"Självskadebeteende för mig var något oseriöst. Något sjukt sätt att få uppmärksamhet på. Jag var tolv och såg en kompis skära sig. Då jag själv inte mådde bra och fick ångest då och då såg jag det som en utväg. Att skära sig. Efter första gången lovade jag mig själv att jag aldrig skulle göra det igen. Nu fem år senare är jag fortfarande fast. Det är som en drog, ett lugnande medel. Det hjälper mig när inte mina sömntabletter hjälper och det hjälper mig att få bort den tomma känslan inom mig. Men jag skär mig oftast för att känna någonting. Jag använder det som ett sätt att inse att jag fortfarande existerar fast jag inte känner någonting. Mina föräldrar vet om detta och jag vet att dom blir besvikna och ledsna när dom ser att jag har skärt mig. Ibland önskar jag att jag kunde sluta. Men jag är rädd. Rädd för att få reda på vad jag skulle bli utan min drog. Utan mitt självskadebeteende."
/nouchyuwords.blogspot.se
Sanna säger:
Bloggadress: http://insaniacparttwo.blogspot.se/
Jättekul att denna bloggen har kommit igång igen! Det är en superbra blogg tycker jag.
En snabb summering av mitt eget självskadebeteende:
Jag började göra mig illa när jag var 15 år, då jag hörde en röst som sa åt mig att jag skulle skära mig. Jag fattade ingenting för jag hade aldrig hört talas om att någon gjorde det.
Jag bar denna hemlighet i ca 2 år. Det var inte helt lätt, men man blir ju lite av en expert.
När jag var kring 17 och hade börjat på gymnasiet så orkade jag inte längre bära hemligheten själv. Mamma var den jag berättade för allra först.
Hon blev såklart ledsen, men var ett stort stöd från början. Det hon sa då var att jag skulle försöka hitta någon att prata om det med. "Ta kontakt med skolsköterskan imorgon". Det gjorde jag.
Det var en lång och jobbig resa, då det med tiden blev allt värre.
Idag har jag varit "självskärande fri" (jag kallar det så då det finns så många sätt att göra sig illa på) i strax över 3 år.
Det som hör till är att jag säger till mig själv och andra att: "Jag har inte slutat, men jag väljer att inte göra det".
Saari säger:
Bloggadress: http://iamsaari.se
Jag har skrivit en bunt "självskade-krönikor" och beskrivit mitt eget självskadebeteende här: http://dissociativ.blogg.se/category/om-sjalvskadebeteende.html
Mary säger:
Åå jag känner igen mig så mycket i det som är skrivit. Jag självskadar själv och har hållt på i perioder i 8 år och man fastnar i det. det är ju så fruktansvärt "skönt" att bli av med allt i en liten kort stund (även om det ibland bara handlar om några sekunder) Ibörjan skämdes jag över mina ärrade armar och ben men nu är jag stolt över det det visar vilken fatastiskt stark människa jag är som faktiskt klarat av livet. Tack för en UNDERBAR blogg! Kram
Maggie säger:
Jag kan bara uttrycka hur de är/var för mej..
Min skada ska göras mot mej.. För jag innbillar de blir bättre både med ångesten å allt där till..
Jag gör även att jag gillar "skada" mej å typ straffa mej.. så andra slipper de på något sätt som de ändå inte gör!!För varje smärta å blod som kommer känns de som man mår bättre mycker mer..
Dr osv folk frågar mej varför å om jag inte mår dåligt efteråt.??.. Till en visdel. Då min son lägger märke till de mer än tidigare. Just nu är jag inne på att inte skadat mej på över en månad.. men tanken är där.. Å jag berömmer er som kan verkligen stå upp för er!!!! Nu blev allt lite luddigt men hoppas man kan förstå endå..
Kram
Jonna säger:
Bloggadress: http://www.adactajonna.bloggplatsen.se
Följ med mig på min resa till att bli frisk från psykisk ohälsa, där jag skriver med glädje, jag skriver med sorg.
Och har ni frågor om just psykisk ohälsa, mediciner eller bara vanliga frågor, jag svarar givet på frågor.
Senaste inlägget är mitt tack till min pappa, för att han trodde jag skulle klara allt jag gjort när ingen annan gjorde det