Mina år inom psykiatrin
Kategori: Berättelser
Varför jag blev sjuk är en komplicerad fråga i mitt fall. Om vi säger såhär, ingen visste under min uppväxt att jag hade asperger och ADD och på detta så växte jag upp med en rullstolsburen mamma som hade en svår fysisk sjukdom som plågade henne och hon mådde aldrig riktigt bra. Min mamma hade ensam vårdnad om mig efter att min pappa och mamma separerade när jag var runt 2-3 år, men fram tills jag var cirka 9 år så var jag hos min pappa ungefär varannan eller var tredje helg och ibland träffade jag honom även kortare stunder någon dag då och då. Min pappa var psykiskt sjuk (troligen paranoid schizofreni av vad jag förstått). Att ha två sjuka föräldrar påverkade mig såklart.
När jag var runt 7 år så började ett riktigt helvete som skulle komma att fortsätta i 10 år framåt. Min moster hade skaffat sig en kille och så fort han träffat mig så började han utnyttja mig sexuellt både fysiskt och psykiskt.
I skolan hade jag stora problem med inlärning, jag var väldigt okoncentrerad, tyckte det mesta var tråkigt och jag försvann in i mig själv hela tiden, var svår att få kontakt med. Jag hade egen personlig assistent i lågstadiet, gick i alla specialgrupper som fanns och så och hade läxhjälp hela grundskolan. Dessutom var jag utfryst av mina klasskompisar, ja utom två, men kom aldrig dem nära.
Ja nu fick jag ju med lite kring hur min barndom såg ut och som påverkat mig psykiskt. Ska tillägga att att kuratorn och BUP var inblandade redan när jag var barn, men BUP pratade mest med mamma tror jag, dels för att jag inte ville prata med dem.
I gymnasiet andra året så fick jag en ätstörning, ingen specifik ätstörning men jag åt nästan ingen mat, fick gå ut från lektioner för att jag höll på att svimma, gick längs väggarna i korridorerna för att jag var så yr och ostadig av näringsbristen. Till slut sa en klasskompis till mig ”Vet du att alla i klassen pratar om dig och är oroliga för dig?” och jag visste inte för jag var mest inåtvänd. Min kompis övertalade mig att gå till skolsyster och skoldoktorn. Doktorn sa att det alltid brukar finnas en orsak till att man får en ätstörning och jag kunde inte komma på först vad det skulle kunna vara. Alltså att bli sexuellt utnyttjad hade blivit en del av min vardag och något jag även försökte förtränga, men till slut sa jag ”Ja det skulle väl vara det att min mosters man utnyttjar mig då.”. Att jag förträngt allt jobbigt i mitt liv jag inte direkt kunde kontrollera hade väl lett till att jag slutade äta mat, för det kunde jag kontrollera.
Skolsyster fixade en kontakt åt mig inom psykiatrin, jag hade först en kurator i några månader innan jag fick en psykolog. Tycker jag hade en bra psykolog, hon var snäll, lugn, lyssnade och engagerade sig. Tror hon hette Kertin (hon har varit pensionerad i flera år nu).
Efter ett par år, år 2000 så misstänkte hon att jag kunde ha Borderline och hon fixade en tid hos mig hos en annan psykolog (Irene) för att göra en bedömning om jag hade det och kunde få börja i den DBT färdighetsträning i grupp som skulle börja. Det visade sig att jag uppfyllde kriterierna för Borderline (jag hade vid den tiden hållit på med självskada i tre år). Jag började den här gruppen, en ungdomsgrupp (det började även en vuxengrupp det året. Vad jag minns så var det första färdighetsträning-grupperna som började i Uppsala, så vi var ”försökskaniner” så att säga, det svenska materialet de hade var alltså inte beprövat. Vår grupp bestod av tonåringar (utom jag som var cirka 21 år) och vi var svåra att påverka, vi var icke sammarbetsvilliga, kritiska och dömande. Vi trodde inte på behandlingen. Det var nog väldigt frustrerande och jobbigt för ledarna att ha sådana motsträviga kursdeltagare. Vi gick i ett år och jag tror inte vi lärde oss så många färdigheter faktiskt, just på grund av vår naiva inställning. Båda ledarna var i alla fall snälla och trevliga minns jag. Har senare gått färdighetsträning igen och då fanns mer engagemang och vilja i gruppen och det gav mer resultat.
Den ena av ledarna från första grppen skulle visa sig bli min individuella terapeut i flera år. Hon heter Susanne och är en fantastisk terapeut verkligen, väldigt trevlig, snäll, engagerad och hon bryr sig verkligen. Hon hade kvar mig som patient längre än hon egentligen fick, för hon jobbade på barn och ungdompsykiatrin och jag blev kvar där hos henne tills jag var 25 eller 26 år, då hennes chef sa till henne att hon inte kunde ha mig kvar längre som patient. När jag då blev förflyttad så hoppade jag över ”Unga vuxna” för det hade jag blivit för gammal för. Jag fick en DBT-terapeut på vuxenpsyk, hon var väldigt bra, snäll, omtänksam, empatisk och öppensinnad, trivdes bra med henne. Hon hette Solwej.
För några år sedan så blev jag förflyttad till en annan, en kurator som tog hand om traumapatienter, jag hade länge velat ha psykodynamisk terapi, bearbeta mina trauman, men tyvärr gick det väl inget vidare. Hade kvar henne några år, men det kändes inte så bra och jag sa till för något år sedan att jag inte ville gå kvar hos kuratorn.
Jag hade något år tidigare träffat en klipsk, ung psykolog några gånger som gjort en aggressionsbedömning på mig, eftersom jag kände extrem ilska och var rädd för vad det skulle komma att leda till, var rädd att det skulle leda till något väldigt dåligt …
Det visade sig sedan att jag stått i kö till den psykologen för aggressionsbehandling sedan dess, så när jag slutat hos kuratorn tog det inte lång tid innan jag fick börja gå till henne (Pernilla). Hon var väldigt bra, lyhörd, lyssnade och jag blev respektfullt bemött. Tyvärr fick hon veta bara ett par månader senare att hon skulle bli förflyttat till någon annan avdelning/mottagning. Jag blev förflyttat till en ny psykolog, den jag har i dagens läge. En ung, snäll, förstående, lugn och smart tjej. Jag trivs med henne och känner att jag kan säga nästan vad som helst till henne, för jag vet att hon bemöter mig respektfullt.
Nu har jag ju inte fått med hur det varit alla de gånger jag varit inlagd på psykakuten och psykavdelningar. Vet inte hur många gånger jag varit på psykakuten, men första gången var våren 1998 efter en liten överdos av mediciner. Första gången jag blev inlagd på en psykavdelning var Juni 2005. Först var jag bara kvar en vecka eftersom de sa att de var rädda att jag skulle bli hospitaliserad. Cirka 2-3 veckor senare så listar min kontaktperson ut att jag är suicid, så jag tror hon följde med mig till psykakuten och då hamnade jag på psykavdelningen igen och blev då kvar i tre månader, vilket är den längsta tiden jag varit på en psykavdelning. Andra gånger har det rört sig om 1-2 veckor. Jag har lite olika erfarenheter från att ha varit inlagd, mest kanske dåliga.
Det finns bra vårdgivare, mindre bra och inte alls bra, mer än så ska jag inte gå in på det nu, det får bli i en annan berättelse. "
AV: Petra Ögren 2013-08-19
