Psykiatrin.blogg.se * 2008-2018

Människor är rädda för psykisk sjukdom.

Varför?

De är rädda för det mörker som omger dom, att det kommer sluka dom, och att de själva blir sjuka.

 

Människor som inte varit längst ner på botten har ingen aning om hur det känns eller hur de kommer att uppträda.

I rädsla och panik, distanserar sig människor från psykisk sjukdom som de gör mot t ex hemlösa.

Inte för en sekund tror de att de någonsin kommer bli hemlösa - de är för bra för det, de skulle se till att inte hamna där. Samma sak är det med psykisk sjukdom. De tror att de skulle hantera det bättre

- fast de vet, att de har ingen som helst jävla aning.

 

Man kan hamna i en livskris när som helst i livet, precis som att du kan få cancer när som helst,

kan du från ingenstans bli psykiskt sjuk. Du kanske inte ens aldrig blir frisk, du kanske dör i självmord precis

som cancerpatienter i sin cancer. Vad du än säger idag om hur du ska reagera, så vet du aldrig vad som händer

i sekunden det händer, det där som ingen vill prata om.

 

Är du redan psykisk sjuk och varit på botten, så har du ett försprång. Du vet hur det ser ut där nere, du är eller har varit där själv. Du kanske är rädd att hamna där igen, eller att aldrig komma upp, men du vet hur det ser ut.

Du behöver aldrig gå med oron över att gå emot dina egen livssyn om att bara svaga blir psykiskt sjuka,

att det inte finns psykisk sjuka i din närhet fast det naggar i kanten och hela din världsbild kommer snart.. raseras.

 

Utbrändhet är den enda psykiska sjukdomen som börjar bli accepterad.. men det innehar nästan en mening av att du jobbat innan - vilket gör att du förtjänar respekt, och gör det ok att vara sjuk.  Men ska man börja någonstans kanske man måste börja där.  

 

ADHD - något som är medfött börjar också bli OK. Diverse bloggare och artister slänger sig med adhd som om det alltid vore en tillgång till deras omåttbara talang. Som om de aldrig skulle vilja välja bort det, som om alla med ADHD njuter av sina symtom och vältrar sig i sin energi.

 

Borderline däremot, fortfarande en sjukdom som anses som provocerande tonårssjuka med utbrott, en slaskdiagnos där alla tjejer som har det svårt i ung ålder hamnar, fast det kanske finns underliggande diagnoser, eller bara en jävla rad av trauman som gör människor till ovanliga människor.

 

Hur som helst så mår vi dåligt. På riktigt. Allt man kan göra är att le åt dessa fåniga människor som föraktfullt inte för sitt liv förstår hur man kan agera på ett visst sätt, hur ångesten kan te sig eller få utlopp, eller hur tanken om att ta ens eget liv överhuvudtaget förekommer.

 

Dom har ingen jävla aning om vad som väntar dom en dag, och då kommer deras förakt bara slå mot dom själva.