BUP besök
Kategori: Berättelser
"Mitt första besök på Bup var lite speciellt. Min mamma kämpade i flera månader för att få in mig till Bup men försök till akuttider och samtal från skolsjuksköterskan.
Bup sa till min mamma att jag inte var så sjuk och kunde vänta tre månader på en tid. Detta var i slutet av september. Tillslut fick jag en tid i december hos öppenvården för en utvärdering. Det Bup sa då var "Varför tog ni inte in henne tidigare?"
Jag fick göra en utvärdering, de första dom sa till mig var att om jag behövde träffa en läkare kunde det ta några dagar. I slutet av utvärderingen hade jag så låga testresultat och det tog mig 20min att träffa en läkare.
Läkaren skickade mig istället till Bup akuten. Där fick jag träffa nya läkare och fick remiss till psykosenheten på en gång, var akutremiss och fick tid på mindre än en månad P.g.a julen hade gått snabbare annars.
Så mitt första besök på Bup var lite speciellt.."
Berätta om ditt första besök på psyk/BUP kommentera eller maila.
[email protected] - anonymt om du vill
Amanda säger:
Bloggadress: http://amandacarlberg.com
det är verkligen skrämmande att läsa om hur bup, ja psykiatrin överhuvudtaget tar "hand om" nya patienter tycker jag!
Anonym säger:
Hej!
Första gången jag blev inlagd på BUPs slutenvård var jag 14 år. Jag gick sedan ett år tillbaka i öppenvården pga självskadebeteende, social fobi, depression och paniksyndrom. Det som hände den där dagen var att jag hade bestämt mig för att en gång för alla dö. Jag hade tidigare försökt ta mitt liv 4 gånger under året som gått, men inte varit inlagd för det. Jag hade under två veckor börjat planera mitt självmord, vilket mina kontakter i öppenvården uppmärksammat "patienten ter sig mycket sänkt, dålig blickkontakt, inget psykotiskt, ökat självskadebeteende, pessimistisk framtidssyn.."
Jag hade samtal med min psykolog på BUP den där dagen, men var inte alls motiverad att gå dit, tyckte bara det var ett onödigt avbrott i mitt självmordsplanerande så jag gick inte dit, men 15 minuter efter uttalad tid ringde psykologen som anade att något var fel. Han undrade vart jag var, sa att han kunde komma till mig om jag inte orkade ta mig dit. Jag tackade artigt nej och sa att jag inte hade tid just idag. När han frågade om vi skulle ses dagen därpå svarade jag spontant att jag inte kommer vara hemma då. Det var i och med det svaret som han förstod mina planer, men jag som bara var 14 år förstod inte alls vad jag satt igång. 15 minuter efter att vi lagt på ringde det på dörren..
Där stod han, psykologen tillsammans med min läkare och två polismän. Jag som aldrig hört talas om BUPs slutenvård eller hur någonting gick till, förstod ingenting. Jag var ensam hemma och ville absolut inte att han skulle ringa min pappa som jag bodde med. Det var onödigt tyckte jag.
Sedan gick allt fort. Det skrevs ett LPT på mig och jag sattes i polisbilen, psykologen åkte med och under tiden ringde han min pappa som genast åkte från jobbet för att möta upp mig på BUP akuten. I polisbilen blev jag aggressiv, sparkade på sätet framför mig, slog huvudet i rutan och klöste upp mina senaste självskador. Då fick jag handfängsel för att skyddas ifrån mig själv.
Jag blev inlagd på BUPs akutavdelning med extravak och blev kvar där i 1,5 år. Jag fick ett tiotal permissioner under min tid som inlagd och hoppade helt av skolan. Jag ville dö och hade extravak 7 månader i sträck, för att sedan bli av med det under någon vecka och sedan få tillbaka det. Sista månaden som tvångsvårdad hade jag bara extra tillsyn.
Efter att jag blev utskriven var jag hemma i 2 månader innan det var dags för nästa inläggning - jag hade vant mig vid livet som inlagd och kände mig vilsen utanför akutvårdsavdelningen. Denna gång blev jag kvar i 1 år med nästan konstant extravak. Jag var svårt sjuk och allt jag ville var att skada mig. Tillslut, efter 6 månader på BUPs akutavdelning togs beslutet att jag skulle förflyttas till vuxenpsykiatrins avdelning PIVA.
Där var jag alltså sedan i 6 månader och det blev vändningen för mig. På PIVA hade jag extravak då och då, inte alls lika mycket som på BUP då dem ansåg att det fanns en fara i det konstanta sällskapet - det blir ett beroende och tillslut klarar man sig inte själv. Det blev så för mig och så fort vaket släpptes gjorde jag någonting dumt för att få tillbaka det, ibland fick jag tillbaka det och ibland inte. Fick jag inte tillbaka gjorde jag någotning ännu dummare och fick tillslut då tillbaka det.
Men sedan när rättspsyk kom på tapeten förstod jag allvaret i mitt beteende. Det var först då jag vaknade upp och insåg vad jag höll på med, att det liv jag levde som inlåst inte var ett riktigt liv, att jag inte ville ha det så, att det inte var tufft och att jag skulle placeras på rättspsyk med dömda brottslingar om jag inte ändrade mig.
Det tog 2 månader från det att dem börjat prata om rättspsyk och skickat remissen tills det att jag var utskriven igen. Jag fick mycket bra hjälp av öppenvården mellan det att jag blev utskriven tills det att jag flyttade till ett behandlingshem. Där var jag sedan kvar i 3,5 år och det är det bästa jag gjort i hela mitt liv, förutom min barn.
Idag är jag 28 år gammal, förlovad och har två barn, tvillingar. Jag har varit med om en resa jag inte önskar någon, en resa