Psykiatrin.blogg.se * 2008-2018

Den största bloggen om psykiatri 2008-2018. Nu nedlagd.

Svar till anhörigavi

Kategori: Vi Bredvid

 

Ett mejl från anhörig:
"Det låter jättebra det du skriver. Jag skulle vilja ha berättelser från sjuka människor om hur det är att ha en sambo, partner eller fru/man samtidigt som man är sjuk, samt handfasta tips om hur en anhörig ska bete sig. Just nu till exempel så vill min sambos psykolog att han ska skriva dagbok och gå ut varje dag, ska jag då försöka få honom att göra det eller inte? Hur får man någon som vägrar att göra något osv? Ska man ens försöka? Sånt. "

Svar på tal från Mezza! Läs här


Ni som orkar får gärna självklart subjektivt och objektivt berätta vad anhöriga kan hjälpa till med.
Skriv gärna detta på mejl. [email protected]
Berättelserna går OAVKORTAT till Stöd För Anhöriga, och då behöver du inte ge ett öre.

Jag sammanfattar några av de frågorna jag svarat på ett par år genom mejl till anhöriga
som jag gärna vill att ni går efter. Vi har redan fått in svar, så fyll bara på med det ni tycker fattas. Och tack så jättemycket för hjälpen!


1. När man märker att ens anhörig mår dåligt men inte vill ta den hjälp som finns av psykiatrin, men behöver den, vad gör man?
I mitt fall ska det verkligen ha gått väldigt långt då. Både jag och min sambo vill helst undvika inläggningar. Men jag vet att om han skulle känna att vi inte kan klara detta, då sätter han näven i bordet och ser till att jag åtminstånde ringer. Antingen till jouren eller nån annan tal-kontakt. Efter alla turer inom psyk, är jag ändå rätt säker på när gränsen går, och då vet jag oxå att jag måste vare sig jag vill eller inte.
Jag tror det handlar om att partnern ska kunna hjälpa till att se det ur en annan vinkel, kunna argumentera med faktiska händelser osv.

2. På vilket sätt kan man ge sin anhörig stöd? Allt ifrån verbalt, socialt, fysiskt, psykiskt, emotionellt?
Våga prata om det. Stäng inte in några ord eller frågor, för det kan vara svårt att se mellan raderna när man mår dåligt. Se till att skapa det förtroendet som krävs för att han/hon ska våga gå till dig om vad som helst. Det är inte bra om han/hon bär på saker, känslor, tankar osv utan att kunna prata om det. Förstår du inte, så fråga. Det skapar större förståelse och det blir lättare att anförtro sig då.
Även om det är skratt, tårar eller ilska, så visa att du finns där no matter what. Kom ihåg att det inte enbart är personen du känner som agerar, det är även sjukdomen. Det går inte att skylla på sjukdomen visserligen, men tänk på att det är båda, inte bara antingen eller (sjukdomen eller människan).
Var inte rädd för fysisk kontakt, men bli inte heller för upprörd om han/hon inte vill ha det. Ibland måste man få vara själv.
Det är såklart viktigt att du vet saker om sjukdomen. Om hur måendet beter sig, hur eventuella mediciner verkar samt dess biverkningar. Vet du inte, så fråga fråga fråga... antingen direkt eller på nätet, i böcker eller läkare/vårdkontakter. Det finns tystnadsplikt, men generella frågor går alltid bra att ställa.

3. Hur gör man om man har en anhörig som Inte har kontakt med psykiatrin men behöver det, fast inte vill själv?
Jag tror att det ofta kan bero på rädsla. Och rädslan är ofta ihopknnuten med okunskap. Första kontakten är alltid skrämmande. Ta reda på hur kontakten med psyk kan gå till, försök förklara det och diskutera om det mycket. Bli inte förvånad om det tar ett tag innan det riktigt gått in. Det kan ta många diskussioner. Om någon mår väldigt dåligt, så finns det så mycket mer som pågår i skallen. Nya saker är skrämmande.
Om det inte är väldigt akut, så är jag övertygad om att prat om tvångsåtgärder lättare skrämmer än förklarar. Jag tror inte det är nån bra ide att ta upp det. Men det beror såklart på situationen. Är han/hon farlig för sig själv eller andra, så kan man själv ringa jouren och fråga hur man ska göra. Se till att ha kunskap innan du pratar om saker. Då blir det iallafall inte värre för att han/hon upptäcker att det är fel...

4. Finns det några tecken man kan gå efter, när det gäller om man ska lämna den anhöriga ifred eller tvångsomhänderta?
Hur verkar personen? Är han/hon medveten om omvärlden eller helt inne i sin ångest eller kanske psykos? Om det inte går att få sammanhängande kontakt med personen, så kan det vara bra att ringa psyk och kolla.
Är han/hon farlig? För sig själv eller andra? Om ja, hurpass farlig? Är det risk för självmord? Risk för plötsliga utbrott då andra skadas?
Är det fara för livet pga fysiska symtom? Finns det en så allvarlig ätstörning tex att man inte kan lita på att han/hon inte rasar ihop?
Jag tycker ändå att det viktigaste är att försöka förklara/få fram att det är bäst man åker till sjukhuset. Det är alltid bäst att försöka göra det frivilligt. Det blir mindre dramatiskt/traumatiskt för personen då.

5. Tips på hur anhöriga kan bli en del av patientens vård.
Försök att skapa ett naturligt sätt att prata om mående. Se det inte som en skam eller skuld! Hur skulle du prata om det gällde ett brutet ben? Vården kommer vara en del av personens vardag, och därför tror jag inte man ska se det som nåt "udda" eller "farligt". Det gör ingen nytta att gå med känslan "hjälp, hon är ett psykfall nu ju... eftersom hon har kontakt med psyk". Många många många människor har kontakt med psykiatrin! Det är inget ovanligt eller konstigt med det.
Samtidigt gäller det en människas innersta känslor och tankar. Respektera det. Var inte för påträngande om du märker att du får motstånd. Prata inte om det med en massa människor. Det räcker med att de närmaste vet.
Jag tror att om man skapar ett naturligt förhållande där man får ta del av hans/hennes tankar och känslor, så är det lättare att finnas i vården oxå. Det blir inte lika krystat att tex hälsa på om man ligger inne, eller kanske vara delaktig i läkarbesök. Ofta kan man få be att vara med en liten stund på läkarbesöket om han/hon tillåter det.
Har man en bra relation blir det heller inte så svårt om man tex ska diskutera aktiviteter. Man kan finnas med och ge förslag, kanske t o m hjälpa till med att skaffa kontakter osv. Dock är det viktigt att personen gör det mesta själv, så inte han/hon känner sig utanför i saker som bestäms!

6. Tips på hur man håller ut som anhörig
När jag bodde hos mina föräldrar, vet jag att både mamma och pappa skrev dagbok. Även om de pratade mycket med varandra oxå, så var det ett sätt att få ner tankar och känslor på papper. Det gav dem en bättre synvinkel på mycket.
Var engagerad i informations och anhörig-föreningar. Det kan hjälpa mer än man tror!
Prata prata prata... det blir inte bättre för att du håller det inom dig själv. Tillslut blir det för mycket, och det kanske är du som kollapsar...
Kanske kan du t o m få prata med någon inom psykiatrin själv? Det behöver inte vara en psykolog, det kan mycket väl räcka med en stöd-kontakt.
En annan sak som är väldigt viktig, är att även du får egen-tid. Tid när du kan slappna av själv. När du kan göra vanliga saker. Gå och fika med en vän, läs en bok, se till att sova ut. Se till att göra saker som ger dig energi att orka vara anhörig!



Tack mina änglar!




En annan sak där vi har försökt ge tips utifrån varje diagnos är de gamla diagnossidorna.
Vi har gamla diagnossidor som fortfarande behöver hjälp med,
titta under varje Rubrik vad som fattas under den diagnosen du har/
kan mycket om så får du gärna vara med och hjälpa till att fylla i!
Skriv skriv skriv, [email protected].
Tycker du någon diagnos fattas, information om diagnoserna, fel, uppdateringar,
allt - Mejla mej!
Sidorna:

Bioplär sjd/ Manodepressiv sjd
Borderline, EIPS
Schizofreni sjd
Ångestsjukdomar
Ätstörningar
Info om Psykos
Att leva utan diagnos + diskussion om diagnossättning
Dysmorfofobi

 

Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar

KOMMENTARER:

Kommentera inlägget här: